Retseptsioon Rootsis ja Nobeli preemia
Sisukord
Eesti keeles
Marie Underi luulet on tõlgitud paljudesse keeltesse, kuid alles 1963. aastal ilmus esimene valikkogumik rootsi keeles, mille tõlkisid Ivar Grünthal ja Ilmar Laaban. Hiljem lisandusid Silvia Airik-Priuhka valikulised tõlked ja viimasena Rootsi Akadeemia tõlkeauhinnaga pärjatud Enel Melbergi 2007. aastal ilmunud “Gnistor i askan” (Sädemed tuhas). Tänaseni pole ühtegi Underi tervikkogu rootsi keelde tõlgitud, tema loomingust ja eluloost puudub põhjalikum ülevaade. Under ise tõlkis eesti keelde tosinast võõrkeelest, sealhulgas oma uue asukohamaa rootsikeelset luulet ja draamateoseid.
Marie Under oli ja on rootsi luulehuvilisele publikule kahjuks suhteliselt tundmatu suurus. Tema olemasolu Rootsis oli küll tema pagulaspõlve ajal hästi teada Rootsi Akadeemiale, mis tunnustas teda ka rahaliselt ja saatis oma esindaja, tuntud luuletaja ja kirjanduskriitiku Johannes Edfelti 1980. aastal Underi matustele, kuid laiem rootsi üldsus ei ole Underi luule maagiaga tuttav. Underi pagulaspõlve algaastatel esitati teda mitmeid kordi Nobeli kirjanduspreemia auhinna kandidaadiks, kuid seda preemiat ta kahjuks ei saanudki. Rootsi tuntud avaliku elu tegelane, professor ja Rootsi peaminister aastatel 1914–1917, Hjalmar Hammarskjöd, kellele kuulus Rootsi Akadeemias vahemikus 1918–1953 tool nr 17, oli see, kes Marie Underi osas neljal korral Nobeli komiteele vastava ettepaneku tegi. Hiljem esitati teda koos Nõukogude Eesti kirjanik Friedebert Tuglasega, kuid ka siis ei õnnestunud Underil Nobeli kirjanduspreemiat saada.
Under ise ütles mingil hetkel selle kohta: „Kui ma saaksingi Nobeli, siis on see juba hilja: oleksid mamma ja papa veel elanud, ma paneksin mamma nii üleni villasesse ja papale annaksin sigari kätte ja õllepudeli ette – ta ju armastas seda pidulikel tundidel. Nobeli tahaksin ma ainult selleks, et teistele osta ja Eestile saaks au.“
Marie ja tema abikaasa Artur Adson olid mõlemad eesti PEN-klubi liikmed ja Under valiti ainsa eestlasena 1937. aastal rahvusvahelise PEN-klubi ühenduse auliikmeks.
Oma osa selles, et Underile Nobeli kirjanduspreemia kättesaamatuks jäi, võis olla ka rootsikeelsete tõlgete vähesus ja seeläbi ka Marie Underi fenomeni puudulik mõistmine: ilmus ju alles 1963. aastal Marie Underi esimene luuletuste valikkogu rootsi keeles, mis sisaldas 37 luuletust Underi erinevatest luulekogudest. Selle valikkogu tõlkijateks olid luuletajad Ivar Grünthal ja Ilmar Laaban. Samal aastal ilmus kahes keeles ja kahe erineva raamatuna Marie Underi seitsmeteistkümnes ballaad „Taevaminek“ luulekogust „Õnnevarjutus“, mille tõlkijaks oli kirjanik Silvia Airik-Priuhka ja mille illustratsioonid tegi tuntud pagulaskunstnik Silvia Leitu. Sama tõlkija üllitas kaheksa aastat pärast Underi surma veel ühe luuletuste kogumiku pealkirjaga „Eftersken“. Nende kogude ilmumisele reageeriti Rootsi ajakirjanduses tagasihoidlikult.
Järgmised katsed Marie Underit rootsi keeles üllitada tehti aga alles kakskümmend seitse aastat pärast tema surma, kui 2007. aastal ilmus korraga kaks valikkogu: „Langes üks täht“, mille tõlkija oli taas Silvia Airik-Priuhka ja kus olid juba tema varasemalt tõlgitud luuletused koos uute tõlgetega; ja „Sädemed tuhas“, mille tõlkis kirjanik ja tõlkija Enel Melberg. Lugeja võib erinevaid rootsikeelseid Underi luuletuste valikkogusid sirvides kohtuda ühe ja sama Underi luuletuse erinevate tõlkeversioonidega. See iseenesest ei lihtsusta Underi luule tutvustamist rootsi keeles, pigem tekitab veidi segadust. Seni ei ole kahjuks ühtegi Underi kolmeteistkümnest luulekogust tõlgitud rootsi keelde tervikuna, saadaval on vaid Underi luuletuste assortii tõlkijate valikul erinevatest kogudest.
Veel üks kaudne põhjus, miks Underile Nobeli kirjanduspreema kättesaamatuks jäi, võis olla ka Rootsi soov viljeleda Nõukogude Liidu suhtes võimalikult neutraalset poliitikat. Ent Under oli pärast Eestist põgenemist 1944. aastal oma kodumaal 14 aastat keelatud kirjanike nimekirjas. Neid, kes tollal Underi tekstidega vahele jäid, karistati kuni sinnamaani, et sekkus KGB. Nõukogude Liidus mustas nimekirjas oleva kirjaniku tunnustamine Nobeli kirjanduspreemiaga oleks olnud liiga ääärmuslik samm, mis ei olnud kindlasti kooskõlas tollase Rootsi neutraliteedipoliitikaga. Pealegi oli Nobeli auhindade jagajatel kurbi kogemusi, mis juhtus nende kirjanikega, kes said kirjanduspreemia laureaadiks, kuid kelle osas Nõukogude Liit ei olnud preemia jagajatega ühel nõul. Nii näiteks pidi Moskvas elav vene-juudi kirjanik Boris Pasternak, kes sai 1958. aastal Nobeli kirjanduspreemia, sellest kommunistliku partei survestamise tõttu keelduma.
Must tuul
Must tuul, must tuul üle Mälarist
täis merelindude valgust.
Oh mõtlemist mitmemeelelist:
kas aiman ma, värisev meririst,
ta pahaendelist algust?
Must tuul, must tuul üle kaljudest:
õis vabiseb karedas rohus.
Nii vähe jäänd päevi nii paljudest –
kas saabub nüüd valjem valjudest,
see ülekohtune kohus?
Must tuul, must tuul. Jäise ingli sööst.
Ta vari põleb mu õlal.
Ta tiibe mõõgad mind riivamas vööst –
ta, säratu, pärinev Ööde ööst,
mida kuulutab sõnatul kõlal?
Luulekogust Ääremail 1963
Kasutatud kirjandus:
- Marie Underi eluraamat, Artur Adson. 1974. Lk 123
- Sirje Kiin. Marie Under. Elu, luuletaja identiteet ja teoste vastuvõtt, Tänapäev, 2009
- Ofärdsår, Hägerstens Hembygdsförening
På svenska
Marie Unders poesi har översatts till många språk. Men det var först 1963 som det första urvalet av hennes poesi gavs ut på svenska, översättarna var Ivar Grünthal och Ilmar Laaban. Senare tillkom Silvia Airik-Priuhkas översättningar och slutligen Enel Melbergs “Gnistor i askan” som gavs ut 2007 och belönades med Svenska Akademiens översättningspris. Fram till i dag har ingen av Unders diktsamlingar ännu som helhet översatts till svenska. Hon gjorde själv många översättningar till estniska från ett dussin främmande språk, däribland poesi och dramatik från svenska, språket av hennes nya hemland.
Tyvärr var och är Marie Under en främmande fågel till den svenska poesiälskande publiken. Hennes närvaro i Sverige var allmänt känd till Svenska Akademien, som gav henne även finansiellt stöd och skickade sin representant, den kände diktaren och litteraturkritikern Johannes Edfelt till Unders begravning 1980, men i allmänheten visste svenska poesiläsarna inget om hennes ordmagi. I början av hennes exil blev Under föreslagen till Nobelpriset i litteratur flera gånger men hon erhöll aldrig detta erkännande. Fyra av förslagen lämnades till Nobelkommittén av Hjalmar Hammarskjöld, svensk politiker och professor och statsminister mellan 1914–1917 som innehade stol nr 17 i Svenska Akademien mellan 1918–1953. Senare blev Under föreslagen till Nobelpriset tillsammans med författaren Friedebert Tuglasmen även då lyckades hon inte få priset.
Under kommenterade det själv: „Om jag skulle få Nobelpriset, så är det redan för sent: hade mamma och pappa varit vid liv, skulle jag ha klätt mamman i fin ull och till pappan hade jag gett en cigarr och en flaska öl – han tyckte ju om det på högtidliga stunder. Jag skulle vilja få Nobelpriset bara för att köpa till andra och ge Estland berömmelsen”.
Marie och hennes make Artur Adson var medlemmar i PEN i Estland och 1937 valdes Under som enda est till hedersmedlem av den internationella PEN-klubben.
Att Under aldrig erhöll Nobelpriset kan bero på att det fanns för få översättningar av hennes dikter till svenska och det i sin tur innebar att förståelsen av hennes fenomen var för begränsad. Detvar först 1963 som det första urvalet av Marie Unders poesi bestående av 37 dikter gavs ut; översättarna var Ivar Grünthal och Ilmar Laaban. Samma år publicerades en av Unders sjutton ballader, ”Himlafärd”, översatt av Silvia Airik-Priuhka från diktsamlingen ”Lyckoförmörkelse”. Balladen publicerades i två olika omslag och språk och illustrerades av en känd estnisk exilkonstnär Silvia Leitu. Densamma översättare publicerade åtta år efter Unders död en mer omfattande diktsamling av Unders verk på svenska som heter ”Eftersken”. Dessa försök att introducera Under till svenska poesiläsare mottogs utan större entusiasm i svensk media.
Tjugosju år efter Unders död gjordes nästa försök att presentera hennesverk på svenska och 2007 publicerades två diktsamlingar samtidigt: ”En stjärna föll” översatt av Silvia Airik-Priuhka som bestod av hennes tidigare och nya översättningar och estniska originaldikter. Den andra var Enel Melbergs “Gnistor i askan”. När man bläddrar genom de olika diktsamlingarna kan man möta olika versioner av en och samma originaldikt på svenska. Det underlättar inte Unders popularisering utan kan snarare vara förvirrande. Fram tills nu har ingen av Unders diktsamlingar som helhet översatts till svenska, det finns bara ett urval från olika diktsamlingar enligt översättarnas urplock.
En av flera anledningar varför Under aldrig erhöll Nobelpriset i litteratur kan också vara Sveriges dåtida eftersträvan att hålla sig så neutral som möjligt i sin politik mot Sovjetunionen. Men efter flykten från Estland 1944 var Unders verk 14 år förbjudet i hennes hemland. De som upptäcktes inneha hennes dikter, kunde få allvarliga konsekvenser och ett besök från KGB. Att erkänna en poet som var i Sovjetunionens svartlista hade varit ganska kontroversiellt och inte riktigt rimmat med Sveriges neutralitet. Sedan hade Nobelkommittén redan dåliga erfarenheter av vad det innebär om man skulle tilldela priset till en författare som inte uppskattades av Sovjetunionen. Till exempel, när den rysk-judiske författaren Boris Pasternak som bodde i Moskva, fick Nobelpriset i litteratur 1958 var han tvungen att tacka nej på grund av påtryckningar från det kommunistiska partiet som avvisade hans verk.
Svart vind
Svart vind, svart vind över Mälaren
där sjöfåglar nyss tänt ljuset.
Jag grubblar tankspritt: än sen, än sen?
Kring mig, denna skälvande sjöstjärna, ven
det olycksbådande suset.
Svart vind, svart vind når en öde strand,
en blomma huttrar på slätten.
Ett fåtal dagar jag än på hand.
Skall av hårda de hårdaste vinna land
i den orättfärdiga rätten?
Svart vind, svart vind. På änglarnas vis
en skugga tar mig om livet.
Hans vingar flammar, hans svärd av is –
det är natt om hans panna, ett evigt dis.
Hans budskap står ännu oskrivet.
Översatt av Ivar Grünthal, från Unders diktsamling ”I utmarkerna” (1963)
Ofärdsår. Hägersten under andra världskriget. Hägerstens Hembygdsförening. Hägerstensbygden 2004, Årgång 39, Volym 43, ISSN 028-9372
