Underi tähendus Eesti kirjandusajaloos – Siuru periood

Foto: Siuru-grupi liikmed / Siuru gruppens medlemmar. Vasakult / Från vänster August Gailit, Henrik Visnapuu, Johannes Semper, Artur Adson, Marie Under, Friedebert Tuglas.

Eesti keeles

Eesti kirjanduses tekkis 1905. aastal tugev rahvusromantiline suund, mis püüdis vabaneda vene ja saksa mõjudest. Kui Marie Under ja ta kaaslased Friedebert Tuglas, Artur Adson, August Gailit, Henrik Visnapuu ja Johannes Semper 1917. aastal Siuru kirjandusrühmituse asutasid, oli see kui ootamatu jääminek. Konservatiivne ja paigale tardunud rahvuslik traditsioon asendus maailmakirjanduse kaasaegsete tuultega. Eesti vabadusaastatel arendas Under pidevalt oma luulekeelt ja vormitunnetust edasi , avardades samal ajal sellega ka eesti keele piire. Ta oli Eesti lüürikas vaieldamatu autoriteet ja teerajaja.

Suudlus

Su suu mu suus,
su hing mu ihus,
su suu mu suus,
me vili küpseb samas vihus.

Su suu mu suus,
su närvilülid mu närvikees,
su suu mu suus,
su süda tuksub kui minu sees.

Kust lõped sa?
Kust algan ma?
Kes lahutaks küll lained merest?
Su verelibled minu verest?
Üksteisest kumbi põlev laast.

Kes tõstis meie jalad maast?
Vaid kõrged kohad, tornid, mäed!
Aeg langeb alla, ära heidet:
su suul ja ühte kasvand käed,
me igavikku ära peidet.

Kus algab päev?
Kus lõpeb öö?
Näen hinge kinni pidaden:
See, millest elan, see on – Õnn.

Üks olemine imeuus:
me sammud kaotand maise tee,
ei tagasi vii too, ei see.

Su suu mu suus,
su hing mu kehas –
me hõljume ehas.

Luulekogust Rõõm ühest ilusast päevast (1923–1927)

På svenska

1905 växte sig en stark nationalromantisk riktning fram i den estniska litteraturen och som sökte befria sig från de ryska och tyska influenserna. När Marie Under och hennes litterära vänner Friedebert Tuglas, Artur Adson, August Gailit, Henrik Visnapuu och Johannes Semper 1917 grundade den litterära gruppen “Siuru” var det som en oväntad islossning. Den konservativa och stelnade nationella traditionen ersattes av världslitteraturens moderna vindar. Under Estlands självständighet arbetade Under ständigt med att utveckla sitt poetiska språk och formkänsla, samtidigt som hon vidgade det estniska språkets gränser. I den estniska lyriken var hon otvetydigt en auktoritet och vägröjare.

Kyss

Din mun i min,
En våg i vårt hav.
din mun i min,
i samma stam

stiger vår sav,
din mun i min,
dina nervblänk bland
mina i mitt nervpärlband.

Var tar du slut?
Var är min början?
Dina blodkroppar – hur skilja ut
dem ur mitt blod? Fåfänga spörjan.

Vem lyfte oss från våra stränder?
Torn, höjder, moln, vart jag mig vänder.
Ned segnar tiden. Dömd och glömd:
med mun på min, hopvuxna händer
varandra som två spån vi tänder.
I evigheten vi oss gömt.

Var tar natten slut?
Var är dagens början?
Jag håller andan och jag ser:
Vad lever jag av? Lycka blott.

Förunderligt ny är vår lott:
långt, långt från jordens runt vi gått,
tillbaka dit ej hittar mer.

Två kroppar – i min
din själ flyttat in –
i aftonrodnaden svävar.

Översatt av Ilmar Laaban, från diktsamlingen ”Glädje av en vacker dag” (1923–1927)

Foto: Marie Under