Marie Under ja Eesti naisliikumise kõrgaeg
Sisukord
Eesti keeles
Marie Underi tähendust Eesti ajaloos on raske üle hinnata. Tema ajastutundlik ja avameelne luule, isiklik julgus ja eeskuju äratasid paljudes naistes eneseteadvuse ja süstisid neisse enesekindlust. 1917. aasta revolutsioonis kerkis Under esile kui harukordne kirjanduslik sensatsioon, samal ajal nõudsid naised kõnekoosolekutel meestega võrdseid õigusi nii poliitikas kui eraelus. 1918. aasta 24. veebruaril kuulutati välja Eesti iseseisvus.
Underist on maha jäänud arvukas kirjavahetus erinevatele kirjandustegelaste, sõprade ning lähedastega, mis annab aimu rikka hingeeluga, tohutu lugemusega, laia silmaringi ja vaimsete huvidega naisest, kes vaidlustas ühiskonna tabusid ja norme ka siis, kui kõik teised, kaasa arvatud tema vanemad ja sõbrad, tema otsuseid vaidlustasid.
Nii julges Under ühiskonnas ja ajal, kus lahutus oli veel häbiasi, algatada 1916. aastal lahutusprotsessi oma esimesest abikaasast Karl Hackerist, kellega ta oli abiellunud 18-aastasena 1902, kuid erimeelsuste ja vaimsete võimete ebavõrdsuse tõttu osutus see kooselu õnnetuks.
Seitse aastat hiljem, ränga vaimse hinnaga, mis talle hiljem terve elu terviseprobleeme põhjustas, õnnestus Underil lahutus lõpuks edukalt lõpuni viia ning ta abiellus 1924. aastal endast kuus aastat noorema Artur Adsoniga.
Unetus
Kuis võiksin magada, kui armastan ma nõnda!
Kuu poetand põrandalle hõbelehti,
kui pisaraid on puhkend taevas tähti –
kuis võiksin unusta nüüd sind ja iseenda!
Kuis võiksin magada, kui armastan ma nõnda,
et igatsusega võin nüüdseid tunde ehti,
öö hallusesse päeva pärlid plehti,
ja kurbust kanda nagu õnne mõnda?
Sind mõelda, rind täis purpurõhetust,
end lasta rõõmu roosa lainest kanda –
mis sest, kui kuskil põrkad valuranda.
Kuis magada, kui rind täis õnnekust
ja leina, harrastab öid-päevi neid
kui esimesi, või kui viimaseid.
Luulekogust Sonetid (1912–1917)
På svenska
Marie Unders betydelse i Estlands historia går inte att överskatta. Hennes tidskänsliga och uppriktiga poesi, personliga mod och föredöme väckte självsäkerhet och ingöt självförtroende hos många kvinnor. I 1917 års revolution framstod Under som en sällsynt litterär sensation, på möten krävde samtidigt kvinnor lika rättigheter med män i politik och privatliv. Den 24 februari 1918 förklarade Estland sig som en självständig stat.
Under har lämnat efter sig en mängd brevväxlingar med olika litterära personer, vänner och familj, vilket ger en bild av en kvinna med en rik själ, en enorm läslust, en bred horisont och intellektuella intressen. Hon utmanade samhällets tabun och normer även när alla andra, inklusive hennes föräldrar och vänner, ifrågasatte hennes beslut.
I ett samhälle och i en tid då skilsmässa fortfarande var en skam, vågade Under 1916 inleda en skilsmässa från sin första man, Karl Hacker, som hon hade gift sig med 1902 vid 18 års ålder, men äktenskapet visade sig vara olyckligt på grund av åsiktsskillnader och mental ojämlikhet.
Sju år senare lyckades Under slutligen, till ett högt psykiskt pris som senare gav henne livslånga hälsoproblem, få till stånd en lyckad skilsmässa och hon gifte sig 1924 med den sex år yngre Artur Adson.
Hur kunde jag väl sova…
Hur kunde jag väl sova, när jag älskar så!
Mitt golv har månen strött med silverblad,
på himlavalvet sjärnekavalkad –
hur kunde jag väl glömma dig och mig just då!
Hur kunde jag väl sova, när jag älskar så,
att längtan kunde smycka varje stund
där dagars pärlor flätas med var blund,
till vemods-börda, vari lyckan fått bestå.
Att tänka dig, helt fylld av purpurglöd…
Jag låter mig av glädjens vågor bära
och bävar ej om de går smärtan nära.
Vem kan väl sova, fylld av sorg och lycka…
Man genomlever sina nätter, dagar
som första – eller sista, utan klagan.
Översatt av Silvia Airik-Priuhka, från diktsamlingen ”Sonetter” (1912–1917)
