Sõjaluule ja kommunismi kuriteod
Sisukord
Eesti keeles
Molotov-Ribbentropi pakti järgses maailmas, pärast seda kui Stalin ja Hitler 1939. aasta augustis Euroopa omavahel ära jagasid, polnud vabal Eestil enam kohta. Veel samal aastal okupeeriti Eesti, järgnesid Vene impeeriumi traditsioonidele kohane mõõdutundetu terror, massilised küüditamisest ja propaganda. Vene okupatsiooni asendas peagi natsirežiim ja holokaust, mille sõja viimases faasis 1944 vahetas taas välja Punaarmee hävitustöö. Eesti suruti aastateks raudse eesriide taha, algas jõuline venestamise periood. Marie Under avaldas 1942. aastal oma julgelt otsekohese poliitilise luulekogu „Mureliku suuga”, mis kirjeldab kogetud kannatusi ja sõjaõudu. Luuletuse „Jõulutervitus” ilmumine oli erakordne sündmus ajal, kui kogu eesti kirjanduslik ja poliitiline eliit vaikis.
Jõulutervitus 1941
Astun vaikselt jõululumist rada
üle kannatanud kodumaa.
Igal lävel tahaks kummardada:
ükski maja pole leinata.
Vihasäde hõõgub muretuhas
nördimusest kalk, hell valust meel:
ei saa mitte olla jõulupuhas
sellel valgel jõulupuhtal teel.
Ah, et on nii kiviränki hetki
kanda südamel kui kirstukaant!
Enam pole anda silmavettki-
seegi armuand on otsa saand.
Olen nagu tagurpidi sõudja:
silmad ikka minevikku säet-
tagurpidi siiski kojujõudja…
ent mu hõimud – kodutuks on jäet…
Ikka mõtlen neile, kes siit viidi…
Taeva poole karjub nende äng.
Nagu oleksime kõik ses süüdi,
et neil puudub – meil on söök ja säng!
Aralt ohkan nagu mõistukeeli,
uskumata, et see täide läeks:
Kas me kunagi veel oma meeli
saame tarvitada rõõmu hääks?
*
Ühineb nüüd pimedus ja valgus,
tähtedesse tõuseb kustuv tund.
Loojumisse pandud puhte algus –
öö on äkki nagu avardund.
Kõik on harras, tõsine ja püha,
ripsmeil sulab lume hõbeleht;
tõuseksin kui kõrgemalle üha:
Kutsub nimepidi mind see täht?
Äkki tunnen, et ka täna nende
pilgud tähtedesse tõstet, kust
kuulen vangipõlves õdede ja vende
valus-igatsevat tervitust.
See on meile ainus kahekõne,
särav märguand – oh, loe ja loe! –
tuhatsuine – ja kui oleks mõne
tähe helk veel hingeõhust soe!
Kahaneb me vahelt lumeväli:
tähtedest saand meile ühiskeel…
Nüüd kui oleksime üksijäli
sammumas üksteise poole teel.
Viivuks tummub ehk see: Millal? Millal?
mis teis üha tuikab sunnitööl,
ning me kohtume sel taevasillal
palgest palgesse sel jõuluööl.
Luulekogust „Mureliku suuga” (1935–1942)
På svenska
I världen efter Molotov-Ribbentrop-pakten, då Stalin och Hitler delade Europa mellan sig i augusti 1939, hade det fria Estland ingen plats längre. Samma år ockuperades Estland, och nu följde en omåttlig terror, massdeportationer och propaganda i enlighet med det ryska imperiets traditioner. Den ryska ockupationen ersattes snart av den nazistiska regimen och deras Förintelse, som i krigets sista fas 1944 återigen byttes mot den Röda arméns förstörelse. Estland hamnade bakom järnridån och en period av kraftig förryskning började. 1942 publicerade Marie Under sin djärvt uppriktiga samling av politiska dikter ”Med sorgsen mun”, som beskriver krigets lidande och fasor. Publiceringen av dikten “Julhälsning” var en extraordinär händelse i en tid då hela den estniska litterära och politiska eliten var tyst.
Julhälsning 1941
Stillsam vandring på en julsnöstig
över detta arma fosterland.
Varje tröskel manar: buga dig,
varje hus bär sorgeband.
Vredens gnista glöder dock i askan,
smärtan ömmar, sinnets tyngd är svår:
Kan inte känna mig helt renvaskad
när jag på den vita vägen går.
Att det finns så tunga ögonblick,
som kan ligga över en som kistlock!
Om man ändå nådegåvan fick;
om man kunde gjuta tårar dock.
Känner mig som en som bakåt ror:
Ögon inställda på det förflutna –
bakåt – ändå ditåt där jag bor …
Men de andra – utan hem, förskjutna …
Ständigt tänker jag på dem som fördes
bort från oss; upp mot himlen når
deras brist – som om också vi berördes
när till bädd och dukat bord vi går!
Stilla suckar jag, mera som en undran,
kan inte tro att det blir sant en gång:
Kommer nånsin vi med våra munnar
kunna stämma upp en glädjesång?
*
Ljus och mörker smälts ihop i fart,
upp i stjärnor svinner stundens tid.
Solnedgången rymmer gryningsstart.
Natten blir nu plötsligt öppen, vid.
Allt är andakt, allvar helighet,
silvret smälter på min ögonfrans.
Något drar mig utan att jag vet;
kallar denna stjärna mig någonstans?
Plötsligt känns att deras arma blickar
också vänds mot stjärnorna idag,
vilka mot de fängslade nu nickar.
Deras hälsning, smärtsamt, hör då jag.
Detta är ikväll vår dialog,
tecknen där som lyser – läs, o, läs! –
Tusen munnars tal åt alla som dem såg;
stjärnans glans är varm av andedräkt.
Se, nu krymps det fält som snön bekläder.
Stjärnorna är språket som vi har,
Som om vi på samma gång beträder
vandringsstigen – halva vägen var.
För en stund förstummas frågan: När?
– När? Som under tvånget spratt.
Och vi möts på himlavalvet där,
ansikte mot ansikte i denna natt.
Översatt av Enel Melberg, från diktsamlingen Med sorgsen mun (1935–1942)