Rootsieesti põgenike elu
Sisukord
Eesti keeles
Hoolimata tolleaegsest vastuolulisest pagulaspoliitikast võttis Rootsi 1944. aastal vastu ligikaudu 30 000 paadipõgenikku Eestist. Alguses loodeti peatsele tagasipöördumisele, koheselt asutati koole,, laulukoore, laste suvekodusid, isegi kirjastusi ja mitmesuguseid ühinguid. Eriliselt sügava haava ja aastatepikkuse ebakindluse jättis Rootsi eesti pagulaskonnale 1946. aasta Balti põgenike väljaandmine ja Rootsi aastatepikkune koostöö Nõukogude Liiduga. Tagasihoidlikust ja endassetõmbunud Marie Underist sai Stockholmi pagulaskonna ebajumal, siiski kaaluti edasi mõnda turvalisemasse riiki põgenemist.
Võõrsil
1.
Oh kuulata, mis kostab sääl
Ja virgutab mu valust?
Oh ei…. Oh jaa… see linnuhääl
On minu kodutalust.
Kui läksin säält, kuis helkis nii
Tee haavalehti punas…
Sestsaadik küsib alati,
Meel aina mõtleb: kunas?
Sest mõttest sai mu siht ja tee,
Ses talund võõra talve,
Kui saatsin üle jää ja vee
Ma oma vaikse palve.
Kas toomeoksalt künnilind
Veab oma laululinge?
Oh ei… oh jaa: ma kuulen sind,
Mu kodukoha hinge.
2.
Kes olen, kes siin üksi käin?
Ma endalegi võõraks jäin.
End kuhu panen, kuhu viin?
Kui leinaline liigun siin.
See suur ja vaikne võõras öö,
See pole see, see pole see.
See lai ja hele taevakumm-
Siin all ma kõigist tundmatum.
Kui hüüuks avaksingi huult –
Ma vastuseks vaid püüaks tuult.
See võõral müüril roosileht –
Vist ammu unes kuskil näht.
Õnn, magus sõna – kes meist veel
Teaks, mis see on. See võõras keel.
Kes minuga on ühte verd,
Neist lahutab mind mitu merd.
Kõik nende vaev köeb minu sees.
Kuu võõras helgib võõras vees.
Mul hauaõilmed oimudel.
Taob surmakell, taob surmakell.
3.
Sinetavad sirelite
Puhmad ligistikku.
Ära ainult täna mitte
Vaata minevikku!
Ripub värisevi pungi
Üle väravate.
Juba tunnen arga tungi
silmilt tõsta kate.
Õunapuude õite valgus
Valgemaks teind tunni,
Ons see jälle mingi algus?
Elama end sunni!
Üsna, üsna päikse juure
Lõoke tõuseb taeva.
Viiks ta väike laul mu suure
mure mult ja vaeva.
Luulekogust Sädemed tuhas (1943–1954)
På svenska
Trots sin komplicerade flyktingspolitik under andra världskriget tog Sverige 1944 emot runt 30 000 båtflyktingar från Estland. Till en början hoppades alla att flyktingarna snart skulle kunna återvända, men under tiden skapades skolor, körer, barnkolonier, föreningar och till och med bokförlag. Baltutlämningen 1946 och Sveriges relation till Sovjetunionen skapade ett djupt sår och år av osäkerhet för de estniska flyktingarna i Sverige. Den tillbakadragna Marie Under blev som en idol för esterna i Stockholm men hon och hennes familj övervägde ändå att fly till ett tryggare land.
Borta
1
O, lyssna nu, vad är som hörs
och väcker mej ur våndan?
O ja… o nej var fågelsång
Där hemmavid just sådan?
Jag gav mig av, när rönnens gren
var tung av röda bär…
Sen dess jag ständigt frågar mig
och bara tänker … när?
Den tanken blev mitt mål, min stav,
den bar mej höst och vinter,
när över isar, över hav
jag sände mina böner.
Nu blommar hägg, och näktergal
är åter sångens träl…
Oh ja…. O nej… vist hör jag dig
min hembygds sommarsjäl.
2
Vem är jag här, vid livets älv?
En främling även för mej själv.
Vad gör jag av mej i min ring?
Som sörjande jag går omkring.
Den långa natten som är rår,
den skrämmer mig, den är så svår.
Den ljusa, vida himmelen –
Härunder är jag minstingen.
Om jag försökte prata på,
helt meningslöst allt lär ändå.
Ett rosenblad på okänd mur –
Jag måtte drömt om detta … hur?
Minns nån av oss vad lycka är?
Vet någon vad det innebär?
Av främling måne, klar och ren,
mitt gråa hår får silversken.
De mina är av samma blod,
oss skiljer tidens ebb och flod.
Jag deras vånda bär som sår –
dödsklockan slår, dörsklockan slår.
3
Syrenernas blåa klasar
blommar så tätt intill.
Se det vackra som varit
jag inte längre vill.
Darrande, spröda knoppar
bak varendaste grind.
Längtans bedövande dofter
gungar i vårens vind.
Äppelbloms vitrosa skimmer
timmen ger pärlemorglans.
Finns det ännu en början?
Leva då, som om det fanns!
Nära, så nära solen
lärkans vårglada låt.
Kunde hans lyckans toner
förinta all vända och gråt.
Översatt av Silvia Airik-Priuhka, från diktsamlingen Gnistor i askan (1943–1954)