Põgenemine
Sisukord
Eesti keeles
Kui Hitleri edu II maailmasõjas pöördus ja Vene väed 1944. sügiskuudel Eestit „fašistidest vabastasid”, põgenesid kümned tuhanded eestlased oma elu päästa püüdes vaba maailma suunas. Marie Under ja tema lähedased said viimasel hetkel koha ülerahvastatud Triina pardal. Kui laev Rootsi saarestikku jõudis, peeti kõnesid ja üks laps deklameeris peast Underi legendaarset luuletust „Sõduri ema”. Kodumaata põgenik – selline oli Eesti luulekuninganna saatus kuni surmani 1980. aastal. Underi paguluslooming on kantud leinast ja igatsusest, enam kunagi ei saanud ta tagasi oma Nõmme mändide all asunud kodumajja Tallinna äärelinnas.
1944. aasta alguses rebenes Saksa rinne Peterburi all ja vaenlane valgus Eestimaa piirile Narva aladele. Bolševike juhitud punaarmee lähenemine tekitas ängistavat ärevust ja tõsise ohutunde, kardeti uut terrorilainet. Erilise tõuke põgenemisele andis ohvriterohke Tallinna pommitamine ööl vastu 10. märtsi 1944 ja Narva barokse vanalinna täielik põrmustamine. Marie Under ja tema lähedased otsustasid samuti Eestist lahkuda, sest pärast nõukogudevastase luulekogu „Mureliku suuga” ilmumist 1942. a. ei tulnud Eestisse jäämine enam kõne alla.
Saksa rinde lagunemise peatasid sundmobiliseeritud ja vabatahtlikest eestlastest moodustatud väeosad. Suurte kaotuste hinnaga võideldi Eesti vabaduse eest alguses Narva alade soodes, edasi Sinimäe lagedail kõrgendikel. Tänu sellele vastupanule sai Nõukogude võimu eest põgenema 60 000 pagulast, kes pääsesid Saksamaale ja Rootsi.
Rannakülades käis salajane paadiehitus ja paatidesse kaasreisijaks kauplemine, aga ka seaduslike võimaluste otsimine, et pääseda koos Eestis elanud rootslastega Rootsi. Ametlikult oli Eestist lahkumine Saksa võimude poolt keelatud ja karistatav. Öö varjus Soome põgenemine oli risk, mis võis lõppeda paadipõgenike tagasitoomise ja vangistusega. Kindlaim ja eelistatuim moodus oli Rootsi major Mothanderi poolt algatatud ja rootsieestlastest haritlaste, vendade Pöhlide korraldatud legaalne Rootsi ümberasumine – selleks tuli esmalt tõestada oma rootsi päritolu. Koos rannarootslastega tõi praost Hjalmar Pöhl teisele poole Läänemerd hulga Eesti kultuuritegelasi: teadlasi Tartu ülikoolist, kirjanikke, muusikuid näitlejaid ning nende hulgas ka Marie Underi ja tema perekonna.
„19. septembri õhtul 1944 kell 8, täies sügispimeduses ja läbi sõjapimenduse algas meie sõit veovoorimehel meie Nõmme kodust Tallinna, Mihkli rootsi kirikusse, mis oli määratud terve selle inimhulga kogunemispaigaks, kes pidi saama õnne osaliseks Pöhlide abil Rootsi pääseda. Mihkli kiriku õues liikus pimeduses inimesi kui nähtamatuid tonte. Kiriku eesruumis konutasime kuni kella viieni hommikul.
Astusime läbi aohämara linna kiirkõnnil laeva poole. See seisis Miinisadamas, Nobel-Lessneri rajoonis, pika kai merepoolses otsas. Kuid sinna peale pääsemine võttis aega ligi 10 tundi. Noorem tütar oli sadamasse minekul poolelt teelt tagasi pöördunud, et ära tuua kirikusse mahaunustatud eesti vööd. Närvipinge oli suur, sest polnud teada, millal laev väljub ja kuidas sa sõidad ära ilma oma inimeseta! Lõpuks ta jõudis, enesel hing välja minemas, aga eesti vöö tõi ära.
On 20. september 1944. Üks soojemaid ning selgemaid sügispäevi. Lõpuks ometi hakatakse inimesi laskma laeva. Selle nimi on „TRIINA”. Laev, mis oli ehitatud 250 inimese jaoks, täitus üle 650 inimesega.
„TRIINA” hakkab liikuma kell 15.30. Kaugeneme aeglaselt Tallinnast. Kõikide silmad vaatavad mahajääva kodulinna torne ja siluetti. Kõik on vaiksed. Niiskeil silmil jäetakse jumalaga kõige sellega, mis seal on kalliks kujunenud. Läheme vastu teadmatusele ning jätame kodupaiga tumedusse. Kuid keegi ei aima meist, et meie minekust kujuneb nii pikk lahusolek, ja meil ei ole ka selget kujutlust, kui sügavasse viletsusse vajub peatselt meie kaunis ja kallis Kodumaa. Me kergendame oma lahkumise kurbust petliku lootusega suurte demokraatide kaastundele väikeriigi vastu.”
Marie Under ja Artur Adson istusid oma kohvri serval Triina poordi ääres, millisele kohale naelutusid kolmeks ööks ja kaheks päevaks. Meri oli kogu teekonnal neile armuline. Oli inimesi, kel õnnestus tukkuda ja magadagi, ent Marie Under, kes kogu elu kannatas unetuse all, ei saanud koos Mihkli kirikus veedetud ööga neli ööd silma kinni ja hoidis kaks ööd enda kõrval istunud merehaiget õde poolenisti oma süles.
Mitut puhku streikis Triina mootor, korra 5, teise 4 tundi. Ühel mootori seisu ajal, videviku eel, toimus meie Triina tekil väike aktus. Kõnedega esinesid kapteni kajuti katuselt laevaninast kirjanikud August Gailit, August Mälk, keeleteadlane Juhan Aavik ja kolonel Ernst Leithammel. Rahvas tundis end avamerel juba võrdlemisi turvaliselt, mis väljendus kõnelejate patriootilistes sõnavõttudes. Aktuse lõpus deklameeris üks väike tüdruk publiku hulgas ühe Koidula luuletuse ja Underi „Sõduri ema”. Ja siis laulsime hümni, vabalt valjult ning südamest.
Uneretk
On tuuled lõõtsudes lõhkunud jõge,
see turtsudes kees.
Ma sülgasin pihku ja sõudsin kui sõge,
ma sõudsin, mis jõudsin, kui täis meremees.
Siis tõukasin lootsiku randa. Kas tohin?
Mis kuulen ja näen:
mis noordunud taevas! Mis lohutav kohin!
Ei tohi või tohin – ma siia jään.
Ma hingasin välja ja hingasin sisse,
et ragises rind.
Kesk rohelisemast rohelisse
ürghaljuse sosin meelitas mind.
Raudürtide vahel mind küsitles oja,
ma vastasin: hõi!
su kaldale ehitan kalmustest koja –
ei teisal ma enam elada või.
Siis kummule heitsin ja jõin nagu nisast:
mus sigines ramm
kui esiisade Eedeni isast,
kes näis siin must enesest lähedam.
Näe oaõievärvi metshobuse karju –
neist müdises laas.
Ja siniseid marju, silmsiniseid marju!
Neid tilises vartel ja kõlises maas.
Siis püüdsin ma käsitsi kentsakaid kalu.
Kuldliiriku lend
tõi südame alla nii magusat valu,
et enam ma ära ei tunnud end.
Ja kui ma siis tõstsin suurt auravat vihku
kui jumalatar,
siis kuulsin, kuis keegi itsitas pihku,
et kiivalt sisises kogu saar.
Lõi kihisema see armulik rahu –
mis rebaslik hõik!
Ja pärani silmi, all haihtuva vahu
üks narritar küsis: kas see oli kõik?
Siis tundsin ma äkki, et nüüd tuleb minna,
kuid paat oli läind.
Ei kuulu ma siia, ei kuulu ma sinna –
ja üht, seda Üht ma pole veel näind.
Ja miski mind tõmbas ja miski mind kiskus:
mu koht pole siin.
Ses silmarõõmus, ses õnnepiskus
Mis haava ja vaeva ma kaasa viin.
Ja kohtlaselt unelma õndumist utmas:
mis saatanlik saatus, mis kuratlik käsk!
End leidsin pea tolmusel teekivil nutmas.
Ma nutsin kui orb. Ma nutsin kui lesk.
Luulekogust „Ääremail“, 1961
Kasutatud kirjandus: Toimetatud ja lühendatud tekst Artur Adsoni raamatust „Lahkumine”, Orto 1951
På svenska
När Hitlers framgångar i andra världskriget vände, och ryska trupper “befriade” Estland från fascisterna hösten 1944, flydde tiotusentals ester till den fria världen för att rädda sina liv. Marie Under och hennes nära fick i sista minuten en plats ombord på den överfulla ”Triina”. När fartyget nådde den svenska skärgården hölls det tal och ett barn reciterade Unders legendariska dikt ”Soldatmodern” utantill. En flykting utan hemland — det var ödet för drottningen av estnisk poesi fram till hennes död 1980. Marie Unders skapande i exil präglades av sorg och längtan, hon skulle aldrig återvända till sitt hem och huset under tallarna i Nõmme, en förort till Tallinn.
I början av 1944 kollapsade den tyska fronten vid S:t Petersburg och fienden rörde sig mot den estniska gränsen i Narvaområdet. Den bolsjevikledda Röda arméns närmande orsakade oro och en allvarlig känsla av fara, och människorna i Estland fruktade en ny våg av terror. Bombardemanget av Tallinn natten till den 10 mars 1944 och den fullständiga förstörelsen av Narvas barocka gamla stad gav en särskild anledning till flykten. Marie Under och hennes anhöriga beslutade också att lämna Estland, eftersom det efter publiceringen av Unders antisovjetiska diktsamling ”Mureliku suuga“ (Med sorgsen mun) 1942 var uteslutet för poeten att stanna i Estland.
Upplösningen av den tyska fronten stoppades av enheter som bildades av tvångsmobiliserade och frivilliga ester. Till priset av stora förluster kämpade de för Estlands frihet, först i träskmarken kring Narva och sedan på det platta höglandet vid Sinimäe. Tack vare detta motstånd lyckades 60 000 estniska flyktingar fly från det sovjetiska styret och ta sig till Tyskland och Sverige.
I kustbyarna byggde man i hemlighet båtar och människor sökte efter sätt att bli passagerare på dessa båtar, men samtidigt sökte de också efter lagliga sätt att ta sig till Sverige tillsammans med de svenskar som bodde i Estland. Officiellt hade de tyska myndigheterna förbjudit människor att lämna Estland och detta var straffbart. Att fly till Finland i skydd av natten var en risk som kunde sluta med att flyktingarna hämtades tillbaka och fängslades. Den säkraste och mest föredragna metoden var den lagliga emigrationen till Sverige, initierad av major Mothander och organiserad av de svenskestniska bröderna Pöhl – men först var man tvungen att bevisa sitt svenska ursprung. Tillsammans med kustsvenskarna förde prosten Hjalmar Pöhl ett antal estniska kulturpersonligheter till andra sidan Östersjön: vetenskapsmän från Tartu universitet, författare, musiker, skådespelare, och bland dem Marie Under och hennes familj.
„Klockan åtta på kvällen den 19 september 1944, i mörkret orsakat av både hösten och krigsföringen, började vi vår resa i en lastbil från vårt hem i Nõmme till den svenska Mikaelskyrkan i Tallinn. Kyrkan var avsedd att bli samlingsplats för hela skaran av människor som hade haft turen att kunna fly till Sverige med hjälp av bröderna Pöhl. I mörkret rörde sig människor som osynliga spöken på kyrkans innergård. Vi stannade kvar i kyrkans vestibul till fem på morgonen.
I gryningen gick vi med raska steg genom staden mot fartyget. Det låg förtöjt i Minhamnen, i Nobel-Lessner-kvarteret, i änden av en lång kaj. Men det tog nästan tio timmar att komma ombord. Den yngsta dottern hade vänt tillbaka halvvägs till hamnen för att hämta ett estniskt bälte som hade lämnats kvar i kyrkan. Läget var mycket spänt eftersom vi inte visste när fartyget skulle avgå, och man skulle ju inte kunna åka iväg utan sitt barn! Till slut hann hon tillbaka till oss, andfådd, men det estniska bältet hade hon med sig.
Det är den 20 september 1944. En av de varmaste och klaraste höstdagarna. Äntligen, äntligen, släpps folk ombord. Fartyget heter Triina. Fartyget, som byggts för 250 passagerare, fylldes med över 650 personer.
Triina avgår kl. 15.30. Vi rör oss långsamt bort från Tallinn. Allas ögon är riktade mot tornen och silhuetten av hemstaden som nu lämnas. Alla är tysta. Med sorgsna ögon tar vi farväl av allt som vi har kärt där. Vi rör oss mot det okända och lämnar hemlandet i mörker. Men ingen av oss förutser att vår avresa kommer att bli en så lång separation, och vi har inte heller någon klar uppfattning om det djupa elände i vilket vårt vackra och kära hemland snart kommer att sjunka. Vi lindrar sorgen över vår avresa med det illusoriska hoppet om sympati från de stora demokraterna för vårt lilla land.“
Marie Under och Artur Adson satt med sin resväska på Triinas babord i två dagar och tre nätter. Havet var barmhärtigt mot dem hela vägen. Det fanns människor som lyckades slumra till och sova, men Marie Under, som hade lidit av sömnlöshet i hela sitt liv, kunde inte sova på fyra nätter, inklusive den natt som hon tillbringade i Sankt Mikaels kyrka, och under två nätter höll hon i sin famn sin sjösjuka syster som satt bredvid henne.
”Vid flera tillfällen stannade Triinas motor, en gång i fem timmar, en annan gång i fyra timmar. Under ett av dessa motorstopp, strax före skymningen, ägde en liten ceremoni rum på Triinas däck. Tal hölls från taket på kaptenshytten av författarna August Gailit, August Mälk, språkvetaren Juhan Aavik och överste Ernst Leithammel. Folket på båten kände sig redan relativt trygga på öppet hav, vilket återspeglades i de patriotiska talen. I slutet av ceremonin deklamerade en liten flicka en dikt av Lydia Koidula och Marie Unders ”Soldatmamma”. Och sedan sjöng vi nationalsången, fritt, högt och från hjärtat.”
Drömresan
Och blåsten gav flod en överhalning
och isen var väck.
Att spotta i näven och gno som en galning:
jag rodde som fan, som sju havens skräck.
Jag landsteg och undrade: Är det förbjudet?
Vad hör jag och ser!
Har himlen föryngrats? – Jag flyter på ljudet.
Jag ber ej om lov – här slår jag mig ner!
Jag andades ut och i det sköna
Med rasslande bröst.
Från grönskan till det grönaste gröna
jag följde en smeksamt viskande röst.
I järntörnets skugga sporde mig bäcken;
jag svarade: Hej!
Just här skall jag fläta närmare näcken
Min hydda av säv och förgätmigej.
Jag sjönk till jorden och drack som ur spenen:
Förfädernas kraft
som saven ur den gyllene grenen
mig fyllde med Adams sjudande saft.
Se: prunkande fuxar ur vildhästhjorden
röjt av en skog.
Blå bär som blå ögon på bävande jorden
de klingar som om himmeln grät när den log.
Jag fångade konstiga fiskar. Mitt hjärta
ur trollsländans flykt
drog till sig så häftigt en ljuvlig smärta
att jag såg på min längtan snett och skyggt.
När sedan jag lyfte min ångande börda
Gudinnevigt
log någon i mjugg och ej för att vörda,
ön väste svartsjukt och ormtungslikt.
Och plötsligt sjöd den nådiga friden.
Hör rävarnas skall!
Med vidöppna ögon mot skummet en vriden
narr ställde frågan: Var min saga all?
Strax kände jag på mig att tiden var inne.
Min båt hade gått.
Jag är utan hem i mitt sinne och minne, –
det oerhörda har mig försmått.
Och utan ett stycke fast mark under sulan
jag gick utan spår.
Av ögonfröjden och lyckosmulan
blev återtåget svartsyn och sår.
Och enfaldigt sörjer jag det försvunna:
Vilket oblitt öde, vilka djävulska bud!
I dammet jag grät som en bannlyst nunna.
Jag grät som en änka, som ett barn utan Gud.
Översatt av Ivar Grünthal, från diktsamlingen ”I utmarkerna”, 1961
Citaten ur Artur Adsons bok ”Lahkumine“ (Avresa), Orto 1951, är något förkortade och bearbetade.
