Hägersten ja Mälare, Underi looduslüürika
Sisukord
Eesti keeles
Peale kuid kestnud laagrivintsutusi sai Underi pere 2-toalise korteri Hägersteni linnaossa, kohe Mälari järve kaldale. Sõja lõppedes, kui lahkusid kümned tuhanded Taani ja Norra põgenikud, asusid sellesse äsja rajatud Stockholmi äärelinna elamurajooni elama sajad eestlased. Underi luules ja elus on loodusel alati olnud keskne koht ja uus elukoht inspireeris autorit oma kirjanduslikku tööd jätkama. Paguluses elatud aastate jooksul (1944–1980) ilmus Underilt kaks uut luulekogu ja hulgaliselt tõlkeid.
Marie Underil oli juba varajasest lapsepõlvest saati sügav suhe loodusega. Tema esimesest külaskäigust Hiiumaale oma esivanemate radadele Kassarisse räägitakse legendi, kuidas Marie väikese 9-aastase tüdrukuna ei tahtnud, et teda Tallinnasse tagasi viiakse, ning jooksis talu taha metsa ja haaras seal puust kinni. Hiiumaa ainetel on Under kirjutanud hiljem mitmeid luuletusi (Kassari kabel, Meri on tõusnud). Ta ise on oma suhtest loodusega rääkinud, et „omad suved olen ma enamaste kõik maal üksilduses mööda saatnud. Mul on niisugusi puhastuse-pühitsuse kuurisi vaja“.
Underil jätkus alati silma ümbritsevale, ta oli väga tähelepanelik ja vastuvõtlik aastaaegade muutumisele. Paljud tema luuletused sisaldavad kujundeid loodusest. Looduslüürika oli Underi luules läbival kohal nii Eestis elatud perioodil kui ka hiljem Rootsis paguluses. Underil on haruldane anne luua leidlikke ja omapäraseid seoseid erinevate loodusobjektide ja inimkäitumise ning inimtunnete vahel:
Puu siis tõsines ja tukkus,
oma roheluses lukkus.
On ta väsind suurest armust?
Mahlus käärib loomis-karmust.
Salm luuletusest „Pihlad“, luulekogu „Lageda taeva all”, 1927–1930
Kevad ja suvi on kaks aastaaega, mis on olnud Underile pretsedentitult kõige suuremaks inspiratsiooniallikas. 12. mail 1922. aastal kirjutab Under päevaraamatusse: „Mul näib nagu näeksin tänavu esimest korda oksi! Nii täis on neist õhk, nad laiuvad ja lehvivad nii võimsalt ja mahlakalt: otse ähvardavalt vaatavad pungad mu aknast sisse!”
Omajagu rolli kevade ja suve tähtsusel Underi luules mängis ilmselt ka see, et poetessil oli suvitamiste perioodidel kirjutamiseks rohkem aega, eriti luulekarjääri algusaastatel, kus tähelepanu nõudsid kaks väikest tütart ja kodused toimetused.
1945. aastal sai kahetoaline korter Hägesternis aadressil Klubbacken 59 Underi uueks koduks Rootsimaal ja seal elas ta kolmkümmend aastat. Klubbacken oli aastatel 1942–1945 ehitatud enamasti kolme- ja neljakordsete kortermajade kompleks, mis asus looduskaunis kohas Mälari järve ääres. Hägerstenis elas sõja aja palju rahvast teistest riikidest, kes ei saanud erinevatel põhjustel koju naasta, eriti suur oli seal norrakate osakaal. Ja kui norrakad sõja lõppedes oma kodumaale tagasi kolisid, asustasid Hägersteni põgenikud Balti riikidest. Klubbackeni ja Hägerstensåseni kandis elas pärast teist maailmasõda sadu eestlasi ja nende vahel käis tihe seltsielu.
Ent alguses varjutas balti põgenike elu, sealhulgas Underit kui tulist Nõukogude Liidu vastast, mure, et neid võidakse välja anda kommunistlikule režiimile nii, nagu see 1946. aastal ka sündis – sündmus, mis jättis paljudele balti põgenikele traumaatilised mälestused terveks eluks. Sel aastal ei suutnud Under kirjutada ühtegi luuletust. Kuid tasapisi väljaandmise hirm siiski vähenes. Under ja abikaasa Adson tegid Mälari järve ääres kellaajalise täpsusega jalutuskäike ja vaatlesid rohelist aedlinna. Ühel maiõhtul jalutades ütles Under Adsonile: „Kurbus võõraste aedade ilu vaadates on seda sügavam, et meenutab valusasti Eestisse maha jäänud armsat koduaeda Rahumäel.“
Under ja Adson võtsid tihti vastu külalisi oma väikeses kodus Mälarhöjdenis ja nende sagedasteks külalisteks olid keeleteadlane Johannes Aavik ja kirjanik August Mälk.
1957. aastal õnnestus Underil ja Adsonil esimest korda pagulaspõlve ajal suvitada Gotlandil ja see mõjus Underile nii virgutavalt, et ta suutis pärast nelja-aastast pausi taas luuletama hakata (lk 493). Luuletused „Must tuul“ ja „Langes üks täht“ on pärit just sellest perioodist.
Langes üks täht
Kui jultunult uus on see vana kuu –
Kuid mis kõik on tagasivõitmatu!
Oh, mu kadunud linn, mu kadunud linn –
mida otsin ning alati otsisin.
Kes võimatuga on lepingus,
kus on selle koht? Selle koht on kus?
Kas müüt kõik ja vari? Pelk päälispind? –
Ent siis äratas mind mu kurgus üks lind.
Ja nüüd langes üks täht ja mu süda lõi tuld:
mida jätab veel mulle… mida võtab mult muld?
Kas tühjusse haaran? Oh ei, aga ei:
veel tähtsat jäi – veel surra jäi.
Luulekogust „Ääremail”, välja antud 1963
Kasutatud kirjandus:
- Sirje Kiin. Marie Under. Elu, luuletaja identiteet ja teoste vastuvõtt, Tänapäev, 2009
- Ofärdsår. Hägersten under andra världskriget. Hägerstens Hembygdsförening. Hägerstensbygden 2004, Årgång 39, Volym 43, ISSN 028-9372
På svenska
Efter flera månader i flyktingläger fick Unders familj en 2-rumslägenhet i stadsdelen Hägersten, alldeles vid Mälarens strand. I slutet av kriget, när tiotusentals danska och norska flyktingar återvände till sina länder, bosatte sig hundratals ester i detta nybyggda bostadsområde i utkanten av Stockholm. Naturen hade alltid haft en central plats i Unders poesi och liv och den nya bostadsorten inspirerade författaren till att fortsätta sitt litterära arbete. Under åren i exil (1944–1980) gav hon ut två nya diktsamlingar och ett flertal översättningar.
Marie Under hade redan som barn en djup relation med naturen. Om hennes första besök till Kassari på Dagö, hennes fädernesland, finns en rolig historia hur 9-åriga Marie vägrade att åka tillbaka till Tallinn: hon sprang in i skogen som låg bakom bondgården och kramade om ett träd. Under har skrivit flera dikter som är inspirerade av Dagö (Kassaris Kapell, Sjön har rest sig). Hon själv har skrivit om sin relation med naturen följande: jag har spenderat de flesta av mina somrar ensam på landet. Jag behöver sådana helande-rensande stunder med mig själv.
Under var alltid uppmärksam på sin omgivning och känslig för årstidernas förändring. Många av hennes dikter handlar om företeelser i naturen. Naturlyrik hade en betydande roll i hennes dikter både under den tid hon bodde i Estland och även senare i exil i Sverige. Under hade en sällsynt förmåga att skapa kreativa och utomordentliga kopplingar mellan naturföremål, mänskligt beteende och emotioner:
Trädet låstes i sin grönhet;
Stum, allvarlig blev dess skönhet.
Trött av kärlek? I dess safter
sjuder stränga skaparkrafter.
Rönnar, från diktsamlingen Under en oändlig himmel (1927–1930) Ilmar Laaban
Vår och sommar var två årstider som betydde mest för Unders egna skaparkrafter. Den 12 september 1922 skrev hon i sin dagbok: ”Det känns som att jag ser kvistar för första gången! Luften är fylld med dem, de breder ut sig och svävar så stadigt och fruktigt: deras knoppar tittar in genom fönstret nästan hotfullt!
Att vår och sommar spelade så stor roll i Unders verk, kan även vara kopplad till att hon skrev sina dikter oftast när hon var på landet, särskilt i början av hennes litterära karriär då hennes två små döttrar och dagliga sysslor krävde en stor del av hennes uppmärksamhet.
1945 fick Under en 2-rumslägenhet i stadsdelen Hägersten på Klubbacken 59 där hon bodde trettio år. Klubbacken bestod av tre- och fyravåningshus byggda mellan 1942–1945, i ett vackert område alldeles vid Mälarens strand. I Hägersten bodde under kriget många människor som hade flytt dit från andra länder och som av olika anledningar inte kunde återvända, särskilt stor var andel av norrmän. När norrmännen åkte hem i slutet av kriget, bosatte sig flyktingarna från de tre baltiska länderna i Hägersten. Efter andra världskriget bodde hundratals ester i Klubbacken och Hägerstensåsen och umgicks tätt med varandra.
Men i början präglades flyktingarnas liv, särskilt Unders, som var känd för att vara starkt kritisk mot Sovjetunionen, av rädslan att bli deporterade. En deportation av balter hade nämligen skett 1946, en händelse som orsakade traumatiska minnen hos många balter för resten av deras liv. Hela detta år kunde Under inte skriva en enda dikt. Men sedan avtog rädslan av utvisningen så småningom. Under och hennes make Adson gjorde långa och punktliga promenader vid Mälarens strand och beskådade den gröna förorten. En majkväll sa Under till Adson: Att titta på främlingars fina trädgårdar är ännu sorgligare eftersomdet påminner mig om vår kära trädgård i Rahumäe, Estland som vi var tvungna att lämna.
Under och Adson tog emot många gäster i sitt lilla hem i Mälarhöjden och bland deras stamgäster var språkvetaren Johannes Aavik och författaren August Mälk.
År 1957 lyckades Under och Adson för första gången i exil spendera sin sommar på Gotland och det var så uppfriskande för Under att hon efter en paus på fyra år kunde börja skriva dikter igen. Dikterna ”Svart vind” och ”En stjärna föll” kommer från den här perioden.
En stjärna föll,
Så oförskämt ny den gamla månen ser ut –
när allt annat i livet tycks oåterkalleligt slut!
Ack, du min svunna stad, min svunna stad –
som jag har sökt dig, dag efter dag!
Den, som fått leva i det omöjligas möjlighet,
var är hennes plats? Är det någon som vet?
Är allt en myt, en skugga, ett ingenting,
ett tankeskimmer, en ytlig vattenring?
Där föll en stjärna – mitt hjärta kom i brand:
vad ges en människa att önska på gravens rand?
Är endast tomhet i skymningens sista dar?
Ett viktigt återstår – att dö har jag kvar.
Från diktsamlingen ”I utmarkerna” utgiven 1963, översatt av Silvia Airik-Priuhka