Hain Rebas “Läget ur en Baltisk myras perspektiv”

193
Hain Rebas Foto: Aili Suiste Rundin

1.
Medan man i Västsverige ägnar sig åt strategiska problem kring Göteborgs hamn, som en växande hub för inte bara Sverige, utan i ett krisläge för hela Norden, ser världsläget helt annorlunda ut ur en baltisk myras perspektiv. Där börjar och slutar allt med – Putin.  För honom är som bekant ”Sovjetunionens fall 1991 förra århundradets största politiska katastrof”. Genom att injaga fruktan vill han vinna respekt i omvärlden och åter  införliva ”sina” kring 1990 förlorade territorier. Hittills har han levererat, skaffat sig  utrikespolitisk framgång och makt i Tjetjenien, Georgien, Krim, Syrien, Ukraina och nu senast i Nagorno-Karabach. Samtidigt har hans amerikanska konkurrenter i världspolitiken tvingats backa hem nästan överallt – för att koncentrera sig på sin huvuduppgift för dagen – den expanderande världsmakten Kina. Denna amerikanska intresseförskjutning mot Stilla Havet må vara bra för USA, men den bådar inte gott för vår del, tänker den baltiska myran, som ju själv omfattas av det putinska revanschprojektet.

Förra sommaren fick Putin en uppmärksammad artikel om ”det andra världskrigets läxor” publicerad i USAs inflytelserika ”The National Interest” (18/6-20). Där förnekade han Molotov-Ribbentrop-paktens hemliga klausuler och förlade skulden för det andra världskrigets utbrott på det dubbelt överfallna Polen! Beträffande annekteringen de baltiska staterna sommaren 1940 upprepade Putin den gamla sovjetlögnen: Att allt ju ägt rum i bästa ordning, frivilligt, demokratiskt och korrekt. Följaktligen borde dagens situation med tre självständiga och kaxiga baltiska republiker revideras, de borde åter omslutas av den ryska modersfamnen.

Men Putins käpphäst är det bångstyriga Ukraina. Sedan 2008 har han energiskt förnekat den ukrainska staten och ukrainarna som nation. I mitten av juli (12/7 -21) trappade han upp med en lång artikel om ”den historiska enheten mellan ryssar och ukrainare”. Med lätt hand reviderade han tusen års historia och allt vad 1994 års revolution och Majdan heter. Ryssar, vitryssar och ukrainare vore egentligen ett och samma folk som talade samma språk och utövade samma religion. Alltså borde de snarast återförenas – under stark gemensam ledning, under Moskvas Kreml förstås … Här, menar Ryssland- och Ukrainakännaren Anders Åslund (SvD 25/7-21), hotar Putin i själva verket med att starta ett nytt krig för att slutgiltigt stoppa Ukrainas väg mot väst och för att äntligen komma åt den rika Donbass-regionen.

Den aktionen är militärt förberedd. Tre månader tidigare, i april, hade Putin dragit samman c:a 100 000 ryska soldater vid Ukrainas östra gräns. Vid övningens avslutning lämnades en ansenlig mängd enheter och avgörande tung utrustning kvar, för kommande bruk.

Härom veckan genomförde ryssarna en stormanöver borta i nordost tillsammans med Kina. I mitten av september kommer de att genomföra sin ”Zapad 2021”, officiellt med 12 800 man rysk, vitrysk och kazakisk personal, på rysk och vitrysk botten, – i Ukrainas och Baltikums närområde. Och de kommer att förstärkas och stöttas av de enheter och den omedelbart gripbara tunga utrustning, som Putin lämnade kvar i våras. Den 27/8 klagade Lettlands försvarsminister Pabriks offentligt över vitryskt militärt tryck mot Lettlands gräns. Samtidigt som Vitrysslands diktator Lukashenka hotade med att förstärka sina trupper med ryska enheter, ett dussintal flygplan och ”troligen” S-400, utlyste Polen den 1/9 undantagstillstånd vid sin gräns. Oroligt sover den baltiska myran.

2.
Alltför ofta underskattas personligheternas roll i världspolitiken. Helt överlägsen alla andra s.k. världsledare är firman Putin & Lavrov. De har suttit vid makten i många herrans år, vurmar för Stalin, de kan och vet allt om alla, är fullkomligt hänsynslösa, omedelbart beslutsmässiga, startar krig där så behövs, låter mörda motståndare, såväl hemma som i utlandet och får till slut precis som de vill. Ingen i väst tycks kapabel att hejda dem. Det skulle i så vara Lavrovs vackra dotter Ekaterina, som levt så länge i New York där hon tagit examen vid Columbia-universitetet, att hennes ryska blivit knackig…

Långt före kineserna utvidgade ryssarna sitt inflytande i Asien, Afrika, Mellanöstern och i Arktis. Tack vare Syrienkriget har de numera skaffat sig en rejäl flottbas (Tartus) även i Medelhavet, alla ryska självhärskares mål sedan Katarina den stora, samtidig med Sveriges Gustav III. Fullt möjligt är dessutom att Putin & Lavrov faktiskt manipulerade och manövrerade USAs president Trump. Det är fortfarande oklart i vad mån Trump faktiskt var insyltad i Kreml-toppen och Kreml i Washington D.C. Liksom vår svenska Palme-utredning utmynnade den stort upplagda FBI- eller Mueller-utredningen (2017), i ett stort frågetecken.

Om man jämför Putin med alla europeiska statsministrar, med USAs vacklande och långsamme president och med EUs nästan obefintliga ledning, vad får man då för resultat?  Och om man jämför Putins lika målinriktade och språkbegåvade utrikesminister Sergei Lavrov med vilken kollega som helst, hur utfaller jämförelsen då? Jag råkade härom året se en längre TV-debatt mellan Lavrov och USAs dåvarande utrikesminister Rex Tillerson (2017-18), oljemiljonären från Texas. Lavrov tog resoluta initiativ, drev gång på gång Tillerson på defensiven med tung historisk argumentation. Vår man från Texas kunde varken värja sig eller replikera, inte en enda gång.

Tyvärr ljusnar inte bilden om vi ställer upp Putin & Lavrov mot EU:s ledargarnityr, den maktlösa tyskan Ursula von der Leyen och EU:s utrikeschef spanjoren Josep Borrell, som hittills inte gjort annat än bort sig. Inte heller har Europarådets chef, belgaren Charles Michel, lyckats skapa respekt för sitt ämbete. Däremot får NATOs norske generalsekreterare Jens Stoltenberg ett gott betyg av Estlands NATO-ambassadör i Bryssel. Stoltenberg står upp för sin sak oavsett samtalspartner, säger hon, han är seg, kunnig och korrekt. – Alltid något, tycker den baltiska myran optimistiskt.

Länge hade vi väl alla gott hopp om USAs nye president Joe Biden och ännu mer om hans utrikesminister Tony Blinken, men, men… I fråga om NordStream II och Afghanistan har Putin & Lavrov lugnt och fint dribblat dem av plan och upp på läktaren. Kvar i Afghanistan finner vi inte oväntat Ryssland och Kina. Under bara ett par veckor förlorade Biden & Blinken enormt mycket  trovärdighet, respekt och goodwill ute i världen, men också i USA, där Bidens popularitetssiffror störtdök även bland hans egna demokrater.

Samtidigt hörs i bakgrunden ökande muller från Mittens väldiga rike, Kina, som likt en jättebläckfisk alltseda Tazara-järnvägen från Dar-es-Salaam till Zambias rikedomar under 60 år infiltrerat och lyckats ta över delar av inte bara Afrikas ekonomi och politik, utan också Europas. Samt USAs. Amerikanernas statsskuld till Kina överträffar tusen miljarder dollar. I jämförelse med den orubblige ordföranden Xis närmast osannolikt mastodontiska och väldrillade militärparader förbleknar Hitlers och Goebbels 30-talstillställningar från Nürnberg till – småpotatis, peanuts. Och – det är här det bränner till – det vore ju närmast tjänstefel av ordförande Xi att inte snart låta sin formidabla militärmaskin få komma till skott – givetvis ”till kommunistpartiets och det kinesiska folkets fromma”. Som det verkar, måste vi alltså inom överskådlig tid räkna med krigshot och krig, med Kina inblandat, ett både modernt superteknologiskt cyber- och missilkrig jämte gammaldags massverkan, miljoner och miljoner boots on the ground.

Inför direkt krigshot mot Taiwan kan USA inte backa. Efter Vietnam, Irak och nu Afghanistan kan Washington D.C. inte klara av ännu ett utrikespolitiskt fiasko. USA kommer att engagera hela sitt väldiga militärindustriella komplex, ”för att försvara frihet och västliga intressen”. Men, frågar sig då den baltiska myran, vad kommer USA då att avstå, att sälja ut, för att förmå Putin att förhålla sig passiv, och framför allt – för att han inte skall stödja kineserna? Dvs. med vad, eller med vem kommer USA att betala?

3.
Här stöter vi på Nordstream, den rysk-tyska gasledningen genom Östersjön, mellan  Viborg och Greifswald. Nordstream 1 ligger där redan, trots energiska polska och baltiska protester, välsignad – utan någon som helst säkerhetspolitisk analys! – av Sveriges dåvarande borgerliga regering med ministrarna Reinfeldt och Bildt i spetsen. Dessutom lyckades Reinfeldt-Bildt utan större svenska protester lova bort en del av Sveriges ekonomiska zon till ryssarna. – Märkligt, tycker den baltiska myran.

Nu är NordStream 2 med amerikansk välsignelse i stort sett färdig och kommer snart att börja pumpa enorma mängder rysk naturgas till den energikrävande tyska industrin. Vilket visserligen är bra för det i dagarna politiskt kaotiska Tyskland, som ju gjort sig av med inte bara sina kolkraftverk utan också dumpat alla sina 17 kärnkraftverk. Med alternativen återvinning och vind- och solenergi är det som bekant som det är, dvs. en smula opålitligt, och några större vattenfall och -kraftverk äger tyskarna inte. Alldeles själva har de försatt sig i ett starkt naturgasberoende. Tacksamt utbrast  den gamle rysskramaren Bundespräsident Steinmeier: ”Gasledningen utgör vår bro till Moskva”!

Både ekonomiskt och politiskt innebär den nya ledningen en kraftig försämring för Polen, Ukraina och Baltikum. Oavsett vad som nyligen fantiserades i ”Atlantic Council” (11/8) om hur NS2-fördraget (21/7) skulle kunna ge Tyskland och USA möjligheter att dämpa Putins försök att med energikrig jävlas med t.ex. Ukraina, så har ju firma Putin & Lavrov genom NS2 skaffat sig ett guldläge för att ytterligare gripa in i och manipulera inte bara tysk, utan via Berlin också europeisk/EU-politik. Därmed kan de, för att snäva in perspektivet, komma att styra och ställa än mer även i baltisk ekonomi och politik.  

#STOPNORDSTREAM2 Disain: Karl Kristjan Nigesen

Den säkerhetspolitiska analys beträffande NordStream 1, som Reinfeldt-Bildt-regeringen av oklar anledning aldrig gjorde, visar att NordStream 2 tveklöst kommer att medföra rysk marin patrullering utmed hela den kontroversiella ledningen, diagonalt genom halva Östersjön. Ledningen löper ju alldeles utanför Gotland och inte långt från den lettiska Kurlandskusten. Officiellt vill man säkra gasledningen, avhålla från provokationer, sabotage och ekonomiska förluster. Låt oss dock inte ett ögonblick betvivla, att patrulleringen efter hand kommer att utökas och stärkas. S.k. ”farliga incidenter”, varav en del i vanlig ordning fixas fram ur FSB:s egen fatabur, kommer att tas till förevändning för att i praktiken till havs militärt omringa och isolera Estland, Lettland, Litauen och Polen.

Det är här det blir farligt. Liksom i Estland krigshösten 1939 (den i Tallinn internerade polska ubåten Orzels flykt) kommer man efter någon liknande incident i Kreml att hävda, att de små östersjöstaterna inte klarar av att garantera säkerheten i sitt aquatorium. Dvs. att de inte är kapabla att fullgöra sina skyldigheter som neutral stat (IKFN). Därför måste ansvarskännande Ryssland, nu med Tysklands hjälp, ta över ansvaret för den internationella säkerheten ute i Östersjön. Alltså: ett återtag av Molotov-Ribbentrop-pakten från 1939. Då som nu: Tyskland och Ryssland – än en gång tillsammans opererande bakom ryggen och över huvudet på akterseglade myrors bekostnad…

I själva verket är tysk (export)industri till den grad beroende av energi, att vilken som helst tysk regering kommer att falla om energikris/arbetslöshet uppstår, demonstrationer utbryter och de starka fackföreningarna med IG Metall i spetsen kommer skanderande ut på gatorna. För detta scenario aktar man sig noga i Berlin. I stället får man alltså rysk kontroll av tysk (och europeisk!) ekonomi och politik.

4.
Under tiden bokför man i Estland att den demokratiska parlamentariska grundlagen från 1992 fortfarande fungerar. Man har under åren hunnit bli medlem i alla tänkbara internationella säkerhetsorganisationer och invald i FNs säkerhetsråd. Ett stort antal ambassader, beskickningar och konsulat sörjer för utrikesrelationerna. Sedan år 2004 är man medlem i både EU och NATO och har numera egna erfarna diplomater och officerare på plats i höga NATO-staber och EU-organ. Sedan 5 år tillbaka tränar roterande NATO-spjutspetsstyrkor i Baltikum, britterna i Tapa mitt i Estland. Det gamla Ämari-flygfältet i nordvästra Estland har upprustats till ett modernt strategiskt NATO-flygfält. Liksom Göteborgs hamn är Ämari tänkt att i ett krisläge fungera som en hub för tillförsel av trupp och utrustning. NATOs roterande flygmonitoring över baltstaterna har under de senaste tio åren avvisat otaliga luftrumkränkande ryska plan.

När man för trettio år sedan började organisera Estlands försvar, löd parollen: ”En liten men otäck försvarsmakt”. Numera kan esterna ställa upp två till tre egna, med modernt artilleri och stridsvagnar förstärkta armébrigader. Hemvärnet/Kaitseliit är välbeväpnat och har sedan gammalt ett användbart hårdfört rykte. Marinen däremot är klen och baseras främst på minvapnet. Eget flygvapen saknas. Här förlitar man sig helt på NATO. Däremot är Estland, med NATO-stöd, internationellt ledande inom cyberförsvaret och driver ett gediget utbildningscentrum i Tallinn.

Baltiskt försvarssamarbete, expanderande samövningar sedan 1993 leds numera på NATO-nivå. Baltic Defence College i Tartu kom delvis till på svenskt initiativ vid mitten av 1990-talet. Där bidrog den svenske försvarsministern Björn von Sydow starkt och har fått den stora föreläsningssalen uppkallad efter sig. Där utbildas och samövas högre officerare från hela Europa, även från Sverige. Senast visades jag runt där av en svensk överstelöjtnant med det respektingivande namnet Paasikivi. Självklart deltar esterna i stora regelbundna baltiska och NATO-manövrar vart och vartannat år. Sammanfattningsvis är det estniska försvaret numera väl inarbetat i NATO men strategiskt sett också totalberoende av alliansen (och USA), även politiskt.

Allt detta kostar. Sedan länge går drygt 2% av BNP till försvaret. Esterna fick nästan beröm av den grinige Trump, när han härom året offentligt ondgjorde sig över andra NATO-länders sviktande ekonomiska solidaritet. Baltikums befolkning om 6 miljoner motsvarar visserligen inte Sveriges, men deras sammanlagda och i bästa fall gemensamt ledda totalförsvar, trots klen eller gammalmodig marin, är med stöd av modernaste NATO-flyg förmodligen ändå starkare än Sveriges, och säkerligen bättre motiverat.   

Liksom Israel lider balterna av brist på strategiskt djup. Man riskerar att bli kastad i havet av en snabbt framryckande överlägsen motståndare. Israel och alla till ytan små länder, som är omgivna av starka fiender, kräver alltså en utrikespolitik och ekonomi med framförhållning. För den får man betala med kostsamma allianser och tunga utlandsinsatser. För esternas del har det genom åren blivit Irak, Afghanistan, Mali. De ger visserligen viktiga stridserfarenheter och kontakter, men medför också förluster i människoliv. Liksom med alla allianser under tryck följer alltid en viss osäkerhet. NATOs existentiella paragraf 5, som är den baltiska myrans livselixir, dvs. den s.k. d’Artagnan-paragrafen ”en för alla, alla för en”, ifrågasätts ju ibland även på högsta amerikanska nivå.

Trots en i dag närmast gemensam utrikespolitik, föreligger många historiska, kulturella och politiska skillnader mellan ester, letter och litauer. Inte på något sätt är de sammansmälta till en politisk enhet. Därtill är 30 % av Estlands befolkning ryskspråkig, koncentrerad i Tallinn- och Narva-områdena (46 resp 80 %). Än fler är de ryskspråkiga i Lettland, 34 %, med 50 % ryssar i Riga. Med tiden har de över lag integrerats allt bättre, fått det bättre ekonomiskt, talar allt bättre estniska resp. lettiska och är väl representerade i kommunala sammanhang. Allt normalare blir relationerna framöver, om bara tid ges.

Men här föreligger också djupgående problem. Kalle Kniiviläs sympatiska bok från 2016 om ”Sovjets barnbarn…” i Baltikum lider av tung hälta, som förrycker hela intrycket. Liksom Kalle ”råkar” hans sympatiska ryska sagesmän ”inget veta” om den militant ryskchauvinistiska, prosovjetiska och närmast balthatiska Interfrontens härjningar kring 1990 och om det förödande arvet efter denna. Det är just minnet av den i värnkompanier organiserade Interfronten och dess av KGB styrda förintande av estniska nationella monument, och dess försök att per skränande lynchmob storma den estniska regerings- och parlamentsbyggnaden på Tallinns Domberg i april 1990, som förklarar esternas skepsis mot att per automatik ge alla i landet boende ryssar estniskt medborgarskap.

Även kravallerna kring den s.k. bronssoldaten i april år 2007, Estlands ryska medborgares konsekventa röstande på värsta ryska chauvinisterna i ryska duma- och presidentval, konsekvent desinformation i ryska Putin-beroende medier och ett flertal upptäckta spioner mm. har bidragit till att många ester ser landets ryssar som en mot landets grundlag uppviglingsbar massa. Genom FSB-styrda bulvaner, vilket  Estlands säkerhetspolis varje år ordentligt redogör för, kan grupper inom Estlands rysktalande befolkning fortfarande utgöra ett internt hot. Denna osäkerhet bekräftas i en artikel av Andrei Hvostov för 3-4 år sedan. Under en stormanöver intervjuade han ett antal unga ryssar, estniska medborgare, värnpliktiga, i estnisk uniform. Efter att ha skapat det nödvändiga förtroendet ställde han den avgörande frågan: ”Åt vilket håll kommer ni att i ett riktigt krisläge vända era vapen? Mot Moskva? Eller mot Tallinn?” – Svaren utföll mycket luddigt, tveksamt… vilket är svar nog för den baltiska myran. 

Än mer problematiska uppfattas i väst Lettlands/Rigas ryssar. Den brittiske NATO-generalen Richard Shirreffs av Militärlitteraturföreningen år 2017 utgivna ”Krig med Ryssland” baseras helt klart på ett NATO-scenario. Där kommer det tredje världskriget att bryta ut just i Lettland, bland Rigas av FSB/Kreml manipulerade och uppviglade ryssar. Vid läsningen kände jag igen mig i mycket, dvs betr. läget i Estland. Lyckligtvis lär allt vara betydligt lugnare i dag, men är – icke desto mindre påverkbart, tänker den baltiska myran.

Glasklar är däremot den estniska militärens hållning. Tre exempel genom åren:
Efter sin pensionering tillfrågades på en säk.pol.-konferens i Tallinn vår förste ÖB, den från US Army komne generalen Aleksander Einseln om vad han tror om Putin och världsläget. – ”Putin”, svarade Einseln, ”är inget problem. Vi vet var vi har honom. Vårt problem är – Obama”.

Efter att Ukraina 2014 anfallits av ”gröna gubbar”, dvs. oidentifierad tungt beväpnad militär, tillfrågades på en liknande konferens dåvarande ÖB Riho Terras av skärrade journalister om vad han skulle ge för order i en liknande situation, alltså med uppdykande ”gröna gubbar ” innanför Estlands gräns: ”Shoot to kill on the spot”, svarade Terras. Självklart. Det är vad man har militär till. Och här handlar det om NATO-militär.

Á propos ytterligare ett av de amerikanska krigsspelen, som slutar i snabb rysk erövring av Tallinn Estland, som därför ibland i amerikansk media kallas ”Petersburgs förstuga, tillfrågades hemvärnschefen, general Riho Ühtegi (Politico, July 2018) om vad han har att säga om detta. – “So the Russians can get to Tallinn in two days …” svarade han fundersamt, ” Maybe… But they will die in Tallinn. And they know this. The will get fire from every window, every corner, at every step.”  – “De kommer att dö i Tallinn” – ?

5.
Tveklöst är den baltiska parlamentarisk-demokratiska myran kaxig, frihetsälskande och tuff, kanske i överkant. Litauerna stöder som bekant den vitryska oppositionen och Taipeh mot Peking, esterna skickade frivilliga reservare till Georgien och upplät Stockholms Estniska Hus åt den vitryska exiloppositionen. Men trycket utifrån är starkt, kanske för starkt. Därför är balterna vitalt beroende av stöd från väst, där man på toppnivå har uppenbara problem med det politiska ledarskapet. Tveklöst lever vi just nu i en säkerhetspolitiskt omvälvande tid. Hela världsscenen stöps om. Mullret från Kina ökar. Världsmakterna pokrar med gränslösa insatser högt över esters, letters och litauers huvuden, delvis även på deras bekostnad. Men väst får inte svikta, oavsett vad som kommer på. Då viker sig inte heller den baltiska myran.

prof emeritus HAIN REBAS


 

#STOPNORDSTREAM2 | Eestlased Rootsis (sverigeesterna.se)