Hando Kask – REL 2015 kultuuripreemia laureaat

932

Hando Kask – Mottagare av REL kulturpris 2015


 

Hando Kase kõne REL kultuuripreemia vastuvõtmisel 18.04.2015 Stockholmi Eesti Majas.

Suur tänu RELi Kultuuriauhinna Kolleegiumile, kes mind on niimoodi üllatuslikult austanud. Tänan ka oma armast elukaaslast Aimet, kes on alati olnud minu nõuandjaks ja esimeseks kriitikuks.

Mind paluti tänasel istungil lühidalt rääkida endast ja oma tegevusest. Aho Rebas on Eesti Päevalehes juba teinud sisuka ülevaate minu kultuurilisest tegevusest, mida ma ei pea vajalikuks siin enam korrata. Ma olen elukutselt arhitekt ja tegutsenud nüüd juba üle neljakümne aasta eraettevõtjana omas firmas. Need kes minu arhitektuurilisest tegevusest on huvitatud leiavad sellest ülevaate ettevõtte firma kodulehelt www.kask.se.

Ma olen oma iseloomult ehtne renessansiinimene. Eeskujuks on mulle kaua olnud maalikunstnik, graafik, arhitekt ja leiutaja Leonardo da Vinci. Nagu temagi, olen mina huvitatud paljust, peas küpsevad ja töölaual lebavad hulk projekte, arhitektoonilisi probleeme, üks poolik sonetipärg, äsja valminud romaan, mida aegajalt täiendan, paar luuletõlget ja üks teatrietenduse idee. Kõige sellega tegelen ma samaaegselt. Vahest ütlen naljatades, et olen pärinud Leonardolt ainult tema halvad omadused – nagu temalgi panevad mind uued ideed alati põlema ja tunduvad olevat palju huvitavamad, kui see millega hetkel tegelen. Siis jäävad vanad projektid teatud ajaks lebama.

Kuidas see siis kõik algas? Olen sündinud Eestis ja olin 6-aastane kui tuli põgeneda. Meie perekond – ema, mina, minu 9-aastane õde, kuuekuuline vend ja 78-aastane vanaema ekslesime läbi pommirahe varemetes Saksamaa ja Austria. Isa oli sõjakirjasaatjana kuskil rindemöllus, meile teadmata saatusega. Sõja lõppedes leidis isa meid Punase Risti abil üles ühest põgenikelaagrist. Tal oli õnnestunud põgeneda n.n. “Tšehhi põrgust” kus ta paljude Eesti sõduritega jagas julma vangipõlve. Lõpuks paigutati meid teiste eestlastega Geislingeni põgenikelaagrisse. Seal viibisid ka paljud endised juhtivad näitlejad nagu Helmi Aren, Heinz Riivald ja Ravo Hannura.

Geislingenis avastasin ma muusikateatri ja võtsin ise osa lasteteatrist kus Ravo Hannura oli juhendajaks. Mäletan veel tänapäevani kui ta ühel harjutusel mulle üles: “Hando, sina peaks näitlejaks hakkama, sul on selleks andi!” See lause jäi mulle kauaks pähe kummitama ja muutus peatselt minu suureks unistuseks.

Peale põgenikelaagrite likvideerimist õnnestus meil detsembris 1950 pääseda Rootsi. Kool ja suvetööd võtsid kõik minu aja, näitlemisest ei julgenud ma piuksatadagi. Kui ma enne gümnaasiumi algust võtsin julguse kokku ja teatasin oma vanematele, et mu suureks unistuseks oli näitlejaks saada, siis põrutas isa rusikaga vastu lauda ja ütles: “Enne muretse endale korralik elukutse, komejanti võid sa pärast vabal ajal mängida!” Sellega purunes unistus kuna tollel ajal oli kasvatuse reegliks oma isa soovitust kuulata. Protestida võisid vaid vaikselt ja omaette. Kõik ei lähe nii nagu tahaks.

Astusin Stockholmi Tehnika Gümnaasiumi ehitustehnika osakonda, et omandada ehitusinseneri haridus. Sihiks oli, et ehitustehnikat õppima minna edasi ka ülikoolis kuna matemaatika ja füüsika olid mulle lemmikained. Arhitekti elukutsele libisesin ühe õpetaja soovitusel. Ei kahetse seda, sest olla ühe jalaga kunstis ja teisega tehnikas sobis mulle hästi. Peale selle oli mul õnne arhitektina projekteerida terve rida huvitavaid projekte, nagu Rootsi Suursaatkondi välismaal, milledest muu hulgas olid uusehitused Pekingis ja Kairos ning von Roseni palee restaureerimine ja juurdeehitus saatkonnaks Tallinnas. Need projektid viisid mind kaugetele reisidele ja tänu viimasele projektile sain ma Eesti taasvabanemist kohapeal jälgida.

Juba 12-aastaselt kirjutasin oma esimese luuletuse ja olen sellest ajast saadik luulega jätkanud, kuigi kooli ja töö tõttu suurte vahedega. Esimene kontakt Eesti koorikultuuriga tekkis aastal 1972 kui Tallinna Kammerkoor käis Stockholmis, andis mulle suure tõuke koorile kirjutada nii laule ja tõlketöid kui lüürilis-muusikalisi teemaetendusi. Minu luulet on koorile alati lahkekäeliselt viisistanud ja arranžeerinud Toomas Tuulse, kellega mul juba üle kolmekümne aasta on olnud koostöö.

Aastal 1985 asutasin noorsoo teatri nimega Eesti Kabareeteater Stockholmis, kus Toomas oli muusikajuhiks. Esimene lavastus oli minu kirjutatud “Kabaree kohtumine” millega me turneerisime Rootsis, USAs ja Kanadas ning 1989 Eestis ja Austraalias. Eestis esinesime Tallinnas, Tartus, Pärnus ja Haapsalus. Eestis oli tollal murrangu aeg. Publik oskas suurepäraselt kuulda peidetud teksti “ridade vahelt” kuna Nõukogude ajal oli see ainuke võimalus tõtt öelda. Stockholmi Eesti Segakooriga käisime mitmel korral Eestis minu eelnevalt nimetatud etendustega mis alati said suure menu osalisteks.

Nimetada tahaksin ka, et selle aasta Pärnu Laulupeo kavas oli Toomase ja minu koorilaul “Imede aias”, mis oli valitud ka laulupeo nimilauluks. Üks osa minu tegevusest on rootsi luulet tõlkida eesti keelde. Tõlkimine, või õigemini tõlgitsemine, on tihti raskem ülesanne kui luuletamine omas keeles. Siinjuures peab rangelt jälgima luule sisulist mõtet, algupärast rütmi ja riimi.

Eriti raskeks teeb veel kui luulele on loodud muusika, kuna iga rea silpide arv peab jääma samaks ka teises keeles. Rootsi ja eesti keel esindavad kahte eri keelteliiki. Tihti ei anna otsene rootsikeelne sõna tõlgitult eesti keelde samat varjundit. Siis tuleb leida uus sõna või vastav väljend mis võib võtta nädalaid aega. Näiteks võttis Hjalmar Gullbergi luuletus “Förklädd Gud”, muusika loodud Lars Erik Larssoni poolt, mul eestikeelne tõlgendus “Varjatud Jumal” üle kümne aasta enne kui ma sellega rahule jäin.

Nagu varem olen teatanud, siis annetan oma auhinna rahalise osa Eesti Ühisabile Tartu Kristlikule Noortekodu tegevuse toetamiseks. Suur rõõm oli kuulda et Eesti Ühisabi omalt poolt toetab seda annetust sama suure summaga. Lõpetuseks lähen nüüd tagasi algusesse. Hiljuti oma pabereid sirvides jäi mulle näpu vahele minu esimene luuletus, mille kirjutasin 12-aastaselt, septembris 1950, mõned kuud enne kui me Rootsi tulime. Luuletus on neljarealiste värssidega, lihtsa riimi ja natuke lonkava rütmiga, kuid sisuliselt on Eesti kurb saatus jätnud sügava jälje noore poisi hinge. Avaldan nüüd selle luuletuse esimest korda.

Lootuste saar 
Hando Kask

On jõuluöö…
Härmatises seisab mets ja laas –
ülal särab tähtevöö
ja kellad löövad kirikusse taas.

Üks väike maja seisab lagendiku peal
kõrge kuuse kaitsva oksa all –
ei ühtki inimhäält ei kosta sealt,
vaikses rahus seisab maja ning ka tall.

Nad ist’vad ümber jõulupuu
ning söövad viile soojast sepikust,
laulule ei kipu ükski suu:
ei ole kuskilt leida lepitust.

Neid kodumaalt on välja aetud,
teistega nüüd jaga korterit,
neil palju sõpru võõra mulda maetud
Kaugel idas selle eest on saadud ordeneid.

Millal vabaduslill kord jälle tärkab?
Millal avab lootus neile väravad?
Siis alles õiglus maapeal ärkab,
siis on nende nägu õnnest säramas.

Siis läheb sõdur – seljas katkend vammus,
siis läheb sõdurite voor,
kuid nad läh’vad kindlal sammul,
lööb põruma maa kõva koor

Siis jälle ükskord võitlus tuleb
ja punetama lööb põhja taevakaar –
see vägivalla silmad igaveseks suleb
ja võitjaks jääb – me lootuste saar.

____________

 

HANDO KASK (sündinud 7. jaanuaril 1938 Tallinnas) põgenes lapsena koos perega üle Saksamaa sõjapõgenikuna Rootsi. Ta on omandanud inseneri ja arhitekti kutse ning on olnud arhitektina tegev kogu elu, viimased aastakümned omanimelises büroos Kask Arkitekter AB. Hando kultuuriline tegevus on olnud lai ja mitmekülgne. Ta on kirjutanud lüürikat, laulutekste, muusikalis-lüürilisi näitemänge ning avaldanud luulekogu. Hando ja Aime eestikeelses peres on sirgunud neli last, kel nüüd omakorda viis lapselast.

Väljavõte REL kultuuriauhinna kolleegiumi auhinnamotiveeringust:

  • Hando Kask on andnud erakordselt suure panuse eesti kultuurielu edendamisele ja tutvustamisele Rootsis. Ta on välja andnud oma luulekogu, tõlkinud rootsi luulet eesti keelde ja eesti luulet rootsi keelde. Ta on kirjutanud ja lavastanud näidendeid Stockholmi Eesti Koolile ja ta oli Stockholmi Eesti Kabareeteatri asutaja, näitekirjanik ja lavastaja.
  • Seoses festivaliga Estival 2013 kirjutas Hando Kask teatrietenduse “Wiiraltiana” – gravüürid näitusel – fantaasia kaheksas pildis, mis oli huvitav Eduard Wiiralti loomingu tutvustamine.
  • Hando Kask on loonud lüürilis-muusikalisi etendusi Stockholmi eesti kooridele ja on ise aastakümneid laulnud Stockholmi eestlaste laulukoorides.

Auhinnaks on auaadress ja 10 000 krooni. Hando teatas auhinda vastu võttes, et on otsustanud anda auhinnasumma Eesti Ühisabile Tartu Kristliku Noortekodu tegevuse toetamiseks.

  


 

Hando Kask – Mottagare av REL kulturpris 2015

Hando Kasks tal i samband med mottagandet av Sverigeesternas Förbunds kulturpris, den 18 april 2015 i Estniska Huset i Stockholm.

Ett stort tack till REL:s kulturpriskommitté som hedrat mig på detta vis – det kom som en överraskning. Jag vill också tacka min kära livskamrat Aime som alltid varit min rådgivare och främsta kritiker.

Jag blev ombedd att tala lite om mig själv och min verksamhet på dagens sammanträde. Aho Rebas har redan skrivit en innehållsrik översikt över min kulturella verksamhet i Estniska dagbladet som jag inte behöver upprepa här. Till yrket är jag arkitekt och har nu verkat som entreprenör i min egen firma i över fyrtio år. De som är intresserade av min verksamhet som arkitekt finner en översikt över företaget på hemsidan www.kask.se.

Jag är till naturen en äkta renässansmänniska. Min förebild har länge varit målerikonstnären, grafikern, arkitekten och uppfinnaren Leonardo da Vinci. Precis som han är jag intresserad av mycket, i huvudet mognar och på arbetsbordet vilar en mängd projekt, arkitektoniska problem, en halvfärdig sonettkrans, en alldeles färsk roman, som jag finslipar tid efter annan, ett par diktöversättningar och en idé till teaterföreställning. Allt detta sysslar jag med på en och samma gång. Ibland säger jag på skoj att jag bara har ärvt Leonardos dåliga sidor – precis som han blir jag eld och lågor över nya idéer och de känns alltid mycket intressantare än det jag sysslar med för tillfället. Då blir alltid de gamla projekten liggande för en tid.

Men hur tog sig allt sin början? Jag är född i Estland och var sex år gammal när vi tvingades fly. Vår familj – mor, jag, min nioåriga syster, sex månaders bror och 78-åriga mormor irrade runt i Tysklands och Österrikes bombruiner. Far var krigskorrespondent någonstans i fronttumultet – hans öde var okänt för oss. Men i slutet av kriget hittade han oss i ett flyktingläger med hjälp av Röda korset. Han hade lyckats fly från det s.k. “tjeckiska helvetet” där han delade den grymma fångenskapen med många estniska soldater.

Till slut placerades vi tillsammans med andra estniska flyktingar i Geislingens flyktingläger. Där vistades även många före detta ledande skådespelare som Helmi Aren, Heinz Riivald och Ravo Hannura. I Geislingen upptäckte jag musikteatern och deltog själv i en barnteater med Ravo Hannura som handledare. Jag minns än idag hur han sa till mig på en repetition: “Hando, du borde bli skådespelare, du har verkligen anlag för det!” Den meningen spökade länge i mitt huvud och blev snart min stora dröm.

Efter att flyktinglägren likviderats lyckades vi komma till Sverige i december 1950. Skolan och sommarjobb upptog all min tid, om min skådespelardröm vågade jag inte säga ett knyst. Innan jag började gymnasiet tog jag mod till mig och berättade för mina föräldrar om min stora dröm, att bli skådespelare. Men då slog far näven i bordet och sa: “Se först till att skaffa dej ett redigt yrke, pajas kan du leka på fritiden!” Därmed gick min dröm i kras, ty på den tiden var det regel att följa sin fars vilja. Protestera fick man göra för sig själv och i tysthet. Allt blir inte alltid som man vill.

Jag började på byggnadstekniska programmet vid Stockholms tekniska gymnasium för att utbilda mig till byggnadsingenjör. Mitt mål var att fortsätta läsa byggnadsteknik på högskolenivå, eftersom matematik och fysik var mina favoritämnen. Arkitektyrket halkade jag in på tack vare en av mina lärare. Det ångrar jag inte, då det passade mig utmärkt att stå med ena benet i konstens och det andra i teknikens värld. Dessutom hade jag turen att som arkitekt leda en rad intressanta projekt, som flera svenska ambassader utomlands, däribland nybyggnationer i Peking och Kairo samt restaurering och ombyggnad av von Rosens palats till ambassad i Tallinn. Dessa projekt tog med mig på flera långväga resor och tack vare det senare projektet fick jag följa återuppbyggnaden av det fria Estland på plats.

Redan som tolvåring skrev jag min första dikt och alltsedan dess har jag sysslat med poesi, låt vara med stora uppehåll på grund av skola och arbete. Den första kontakten med estnisk körkultur fick jag 1972, då Tallinns kammarkör var i Stockholm. Det sporrade mig att översätta körsånger och även skriva egna sånger och lyrisk-musikaliska temauppsättningar. Mina dikter har alltid tonsatts och arrangerats för kör av Toomas Tuulse som jag redan samarbetat med i över trettio år. 1985 grundade jag en ungdomsteater med namnet Estniska kabaréteatern i Stockholm, med Toomas som musikalisk ledare.

Den första föreställningen var mitt eget verk “Kabaree kohtumine” som vi turnerade i Sverige, USA och Kanada samt 1989 i Estland och Australien. I Estland uppträdde vi i Tallinn, Tartu, Pärnu och Haapsalu. I Estland rådde då en brytningstid. Publiken var i högsta grad förmögen att höra den dolda texten “mellan raderna”, då det var det enda sättet att säga sanningen under sovjettiden. Vi framförde min redan omnämnda uppsättning i Estland flera gånger tillsammans med Stockholms estniska kör och alltid med stor framgång. Jag skulle också vilja nämna att Toomas och min körsång “Imede aias” finns med i programmet för årets sångfestival i Pärnu och har även valts till festivalens titelsång.

En del av min verksamhet handlar också om att översätta svensk poesi till estniska. Att översätta, eller snarare tolka, poesi är ofta en svårare uppgift än att skriva poesi på sitt eget språk. Härvid måste man strängt följa diktens inre mening, originalets rytm och rim. Ännu svårare är det om dikten har tonsatts, emedan antalet stavelser på varje rad måste vara samma i språket man översätter till. Svenska och estniska företräder två olika språkfamiljer. Sällan har ett svenskt ord direkt översatt till estniska samma nyans i båda språken. Då måste man hitta ett nytt ord eller ett motsvarande uttryck, vilket kan ta flera veckor. Till exempel tog det över tio år innan jag blev nöjd med “Varjatud Jumal”, min tolkning av Hjalmar Gullbergs dikt “Förklädd Gud”, med musik av Lars Erik Larsson.

Som jag tidigare meddelat, kommer jag skänka prissumman till Estniska samhjälpen till stöd för det kristna ungdomshemmet i Tartu och dess verksamhet. Det var en stor glädje att höra att Estniska samhjälpen å sin sida väljer att stödja denna verksamhet med en lika stor summa.

Som avslutning återvänder jag nu till där jag började. Nyligen när jag bläddrade igenom mina papper, hittade jag min första dikt som jag skrev i tolvårsåldern, i september 1950, några månader innan vi kom till Sverige. Dikten har fyra rader långa verser, enkla rim och en något haltande rytm, men innehållsmässigt är det tydligt att Estlands tragiska öde har satt djupa spår i den unga pojkens själ. Jag framför här denna dikt för första gången.

____________

 

HANDO KASK Född 7 januari 1938 i Tallinn. Kom i unga år med sin familj till Sverige genom Tyskland som krigsflykting. Studerade till ingenjör och arkitekt, vilket han varit verksam som i hela sitt liv, de senaste årtiondena på byrån som bär hans eget namn – Kask Arkitekter AB. Handos kulturella verksamhet har varit bred och mångsidig. Han har skrivit lyrik, sångtexter, lyrisk-musikaliska pjäser och utgivit en diktsamling. Hando och Aime har fostrat fyra estnisktalande barn som i sin tur skänkt dem fem barnbarn.

Utdrag ur REL:s kulturpriskommittés prismotivering:

  • Hando Kask har gjort en enastående stor insats för att främja och uppmärksamma det estniska kulturlivet i Sverige. Han har utgivit en egen diktsamling, översatt svensk poesi till estniska och estnisk poesi till svenska. Han har skrivit och regisserat pjäser för Stockholms estniska skola och själv grundat Stockholms estniska kabaréteater åt vilken han även skrivit och regisserat flera pjäser.
  • I samband med Estival 2013 skrev Hando Kask teaterföreställningen “Wiiraltiana” – gravyrer på en utställning – en fantasi i åtta scener, vilket var ett intressant sätt att presentera Eduard Wiiralts skapande.
  • Hando Kask har skrivit lyrisk-musikaliska föreställningar till Stockholms estniska körer och själv i årtionden sjungit i Stockholms olika estniska sångkörer.

Priset består av en hedersbetygelse och 10 000 kronor. Hando meddelade under prismottagningen att han kommer att skänka prissumman till Estniska samhjälpen till stöd för det kristna ungdomshemmet i Tartu och dess verksamhet.