Palju õnne!

ROOTSI EESTLASTE LIIT

---

Artikkel ilmus ajakirjas Rahvuslik Kontakt nr 238 2021

Mart Nurk: Minu unistus Eestiga päriselt ja täisajaga töötada sai teoks

– Sirle Sööt

Kohtume Mardiga ühel laupäeva ennelõunal tema juures kodus Hammarby Sjöstadis. Mardi kodu on avar ja valge. Akendest kiirgab sisse oktoobrikuu päike. Seame end mugavalt istuma lugemisnurgas, abikaasa Tiiu toob lauale suupisteid, mulle kohvi ja Mardile vett. Mart mainib muigega, et ta ei ole kohvijoomist kunagi ära õppinud. Lõpuks ometi avaneb mul võimalus küsida Mardilt tema elu ja tegemiste kohta. Olen Marti tundnud Stockholmi Eesti Maja juhatuse liikme ja esimehena palju aastaid, kuid oleme alati rääkinud vaid tööjuttu. Tänase kohtumise keskmes on Mart.      

Alustame algusest. Kus ja millal sa sündisid? Kes olid sinu vanemad?
Tallinnas 31. augustil 1942. Ema Soja Nurk (neiupõlves Palusoo) ja isa Harald Martin Nurk.

Kas teil oli maja Tallinnas?
Ei, mu vanemad on pärit Viljandist. Vanaisal oli Viljandi kesklinnas turu ääres nahakauplus Nurk & Ungerson. Vanaisa hakkas seal poesellina pihta, töötas end üles ja lõpuks ostsid selle kaupluse koos Ungersoniga ära. Kui ta paremale järjele sai, siis ta ostis omale maja, Gableri villa, Pikk 4, Jaani kiriku juures. 

See maja oli minu lapsepõlves pioneeride palee. Sel suvel istusin Viljandi folgi ajal seal aias, kus on nüüd kohvik. 
Jah, kohvik Maria. Me käisime ka suvel seal. Praegused omanikud ei teadnud, et minu vanaema nimi oli ka Maria. Isa kasvas seal suures eramajas oma õega. Kui vanaisa ja vanaema Siberisse küüditati, võeti see maja ja pood käest ära. Nagu enamus küüditatud mehi, loeti ka minu vanaisa tagantjärele arreteerituks. Ta hukati erikohtu otsusel Sverdlovskis 20. aprillil minu sünniaastal 1942. Vanaema elas oma kümneaastase karistuse Tomski oblasti Tsainski rajoonis. Kui siis mingit vabastamise teadet ei tulnud, asus ta omal algatusel koduteele. Peagi saadeti ta aga „illegaalselt lahkununa” Siberisse tagasi. Legaalselt koju sõita sai ta alles pärast Stalini surma 1956, muidugi omal kulul. Mina kohtasin oma vanaema, kui ma esimest korda Eestis käisin 1968 hilissuvel. Siis pääsesin Viljandisse Inturisti takso ja giidiga. Juhtusid olema mõistlikud inimesed, kes lasid mul linnas veidi ringi liikuda ja ka vanavanemate maja külastada. Majas oli nüüd kojameheks üks endine fotograaf Eesti ajast, kes oli endiste majaelanike ajalooga hästi kursis. 

Isa käis Tartus ülikoolis, aga enne põgenemist oli aasta Tallinnas ametis. Tal ei olnud ülikool veel lõpetatud. Kui tema vanemad olid ära viidud, siis ta sai aru, et tuleb kasvõi ajutiselt ära minna. Tallinnas elasime Jakobsoni tänaval Nõmmel. Seal on minu sünnikodu.

Millal te põgenesite?
1943 põgenesime Soome koos Jalakate perega. Isa lõpetas seal Helsingi kaubandusülikooli ja tegi oma tsiviilökonoomika eksami ära. Kuna soomlased ei tahtnud meid, põgenikke, sinna jääda lubada, põgenesime oktoobris 1944 Gävlesse. Põgenikelaager oli ühes suverestoranis. Alles täiskasvanueas avastasime Jaan Manitskiga, et olime olnud samas põgenikelaagris. Mehed ja naised olid eraldi. Ilmselt ma olin siis oma emaga. 

Seal laagris pandi kohe kokku laulukoor. Isa õppis kiiresti rootsi keele ära. Kirjutas abiga kohalikes ajalehtedes artikleid. Korraldati tutvustavaid üritusi kohalikele elanikele. 

Kust maalt algab sinu lapsepõlv, mida sa mäletad? Elu kohvrite otsas?
Meil oli olukord veel keerulisem. Tulime kolmekesi Rootsi. 2. mail 1949 sündis õde Eevi. Sama aasta sügisel alustasin kooliteed Stockholmi Eesti Algkoolis. Ma käisin esimeses klassis, kui ühel päeval pärast lõunasööki tuli koolijuhataja ja teatas mulle, et ma täna koju ei sõida, vaid lähen peretuttavate juurde ööbima. Tuli välja, et samal päeval oli ema Eestisse tagasi sõitnud koos minu väikse õega, kes oli napilt aastane.

Ema oli tagasi sõitnud? Okupeeritud Eestisse?
Jah, väidetavalt oli teda saatkonna poolt meelitatud. Räägiti, et ema tahtis Eestisse tagasi minna oma ema juurde, et tema ema kutsus teda. Ilmselt isa teda takistada ei suutnud. Mind „peideti” ära, vältimaks seda, et ema oleks mind ka kaasa võtnud. Alles järgmisel päeval, kui ma koolist koju jõudsin, sain teada, et ema oli läinud koos väikese õega.

Ta ei suutnud kohaneda Rootsis. Tagantjärgi olen mõistnud, et ta elas mingis uduses minevikus või mingi ähmase tuleviku ootel. Ilmselt tal puudus võime elada nüüd ja praegu. Kiired muudatused ja põgenemine ei mõjunud talle ega abielule hästi. 

See oli ilmselt suur šokk väikesele lapsele jääda ilma emata?
See jätab oma märgid. Olin seitsmeaastane. Meil ei olnud emaga pärast mingit kontakti. Katsuti kirju saata, aga olud olid keerulised. 

Kuidas isal õnnestus tööd ja elamist leida?
Pärast kolme-nelja kuud Gävle laagris sai isa tööd Uppsalas amanuensi ja arhiivitöölisena. Uppsalas elasime paar aastat. Siis sai isa uue töö Stockholmis ja pendeldas alguses Stockholmi vahet rongiga. Siis kolisime ka Stockholmi. Elasime kaks aastat suvilates, mida saime üürida. Üks suvila oli Lännas. Selle suvilaga oli üks tore lugu.

Enne, kui isa lahkus meie hulgast, sõitsime temaga ringi ja vaatasime üle need kohad, kus me olime elanud. Aadressi järgi sõitsime kohale ja nägime, et aias istuvad Urve Toots, Jaak ja Anu Jüriado. Selgus, et Urve oli selle suvila mitukümmend aastat hiljem endale ostnud sama inseneri käest, kes oli meile seda maja 1947–48 välja üürinud. Me elasime selles suvilas, kuni saime Årstasse oma esimese korteri. Seni oli ema kaasas ja väike õde sündiski Årstas.

Isa oli algusest saadik olnud eestlaskonnas väga aktiivne. Ta ei tegelenud kunagi otseselt poliitikaga, aga oli kõik need aastad aktiivne vabadusvõitluse eesmärgiga. Ta laulis koorides, korraldas raamatupidamise kursuseid ja oli ka korp! Vironia tegevuses küllaltki aktiivne. 

Minu lapsepõlv ja noorus ei olnud kõige roosilisem. Ma olen kindlasti sellepärast häbelikum ja tagasihoidlikum. Samas, kuna ma olen suurel määral omal käel üles kasvanud, on see mind ka karastanud, et varakult peab ise enda eest seisma ja vastutama. Isa töötas ju tegelikult kahel kohal. Tal polnud aega kodus olla. Ma olin nn võtmelaps. Lapsele riputati koduukse võti paelaga kaela, koolist koju tulles ootas laual kiri, et too poest 3 liitrit piima, ja paras raha. Mäletan, et mingi aeg üüris üks korpulentne eesti tädi oma täisealise tütrega meil kahetoalises korteris ühte tuba, siis oli vähemalt keegi kodus, kui koolist tulin. Pikapeale kohtas isa Laine Vankrit, neiupõlves Laine Järv, kes oli ema klassiõde Viljandist. Tema mees oli jäänud sõjas kaduma, aga tema mehe vanemad ja mehe vennanaine olid Rootsis. See öö, kui mind saatkonna reisikorraldajate eest peideti, olingi perekond Vankri juures.  

Kas nad abiellusid?
Isa ja Laine elasid alguses niisama koos. Nad abiellusid 1959. Lainel oli minust kaks aastat vanem tütar Aime, kes oli põgenenud koos oma vanavanematega Rootsi ja taaskohtunud emaga siin. Laine ja Aime kolisid meie juurde Årstasse, kui ma käisin neljandas klassis. Aimega saime hästi läbi, aga tema emaga oli suhe raske.

Kuidas sul koolis läks?
Algkoolis läks mul väga hästi. Eesti Algkool oli minu ajal kuueklassiline. Lõpetasin kuuenda klassi priimusena. Pärast Eesti Kooli lõpetamist läksin Enskede Reaalkooli, mis oli tol ajal üks Stockholmi parimaid koole ja kuhu oli raske sisse saada. Seal tegin kõvasti sporti, mängisin kooli meeskonnas jalgpalli. Lõpu poole läks huvi rohkem üle korvpallile. Tegin oma põhikooli lõpueksami ära ja püüdsin sisse saada Brännkyrka gümnaasiumisse, mis oli tol ajal Rootsi parim korvpallikool. Seal mängisin kooli meeskonnas kõik neli aastat ja saime Rootsi koolide meistriteks. Samas meeskonnas mängisid minuga veel kolm eesti poissi: Peeter Lee, Matti Mattsson ja Mart Jakobson. Viimased kaks olid ka minu klassivennad Eesti Algkoolist. Kolmas vana algkooliaegne klassivend Jaak Tuuling reisis meiega ergutajana sageli kaasa, kui võistlused toimusid teistes linnades. Nende nelja aasta jooksul läks paraku fookus õppimiselt teistele huvidele, sealhulgas tihedamatele suhetele tütarlastega. 

Kuidas su vanemad eestlusse suhtusid ja mis vaimus sind kasvatati?
Meie kodus oli alati eesti keel ja ka kodune kasvatus oli eestimeelne. Nagu teisteski kodudes, oli ka meil Pika Hermanni torn ja Eesti lipp elutoa riiulil. Isa tegevus ja suhtumine oli sihikindlalt suunatud Eesti vabanemisele. Ise käisin Eesti Koolis, kuus aastat Gotlandil suvekodus, kaks kuud iga suvi. Enne Ojamaa suvekodu avamist käisin ühe aasta Magnebys Värmlandis Henno Kirikmäe laagris ja viieaastasena olin kaks nädalat Lågaröl pr Susi laagris. Samuti käisin eesti skaudilaagrites ja eesti leeris. Ülikooli ajal osalesin kaks suve Gimos Rahvaülikoolis.

Kui palju oli sinu ajal eesti keele õpet ja kultuuri koolis?
Kõik oli eesti keeles, välja arvatud rootsi keele tunnid. Lisaks õppisime Eesti maateadust ja ajalugu. 

Kas sa tegid kooli jõulu- ja kevadetendustes ka kaasa?
Etendusse valiti säravaid lapsi. Mina olin häbelik ja tagasihoidlik selles vanuses. Anne-Mari Horm ja tema noorem vend Peeter olid peaaegu igas etenduses kaasas. Siiski korra olin päkapikk ja teine kord seen. Ühel skaudiüritusel mängisin sõjaväekaptenit. Püüdsin rohkem spordipoisina end maksma panna. 

Kas Eesti Koolis tehti ka sporti?
Jah, olid isegi võistlused Flatenis. 60 m jooksus sain kuuendas klassis koolimeistriks. Spordimängudeks meil koolihoov puudus. Esimene koolihoov oli Slöjdgatatanil, kus praegu on Sergeli kino. Seal oli keset hoovi suur kaev, kuhu peale ei tohtinud ronida. Teine koolihoov oli Brunnsgatanil, Rigoletto kino katusel. Seal mängisime palli, aga need sattusid liiga tihti Kungsgatanile. Lõpuks keelati see ära. 

Kas sinu sõpruskond koosneski peamiselt eestlastest?
Eesti sõbrad olid koolis, korvpallis, suvekodus, skautides, hiljem üliõpilaskonnas ja veel hiljem golfiklubis. Isa võttis mind alati eesti üritustele kaasa, ka kirikusse. Samas on mul alati olnud ka palju rootsi sõpru. Mul on kaks ühiskonda, kus ma tunnen ennast sama koduselt.

On sul jäänud kooliajast sõpru, kellega ka hiljem läbi käisid või käid?Klassivendadest on algkooliajast saadik jooksev kontakt olnud Madis Üürikesega ja Toivo Kärsteniga oleme naabrimeestena perekonniti suure osa elust lähedalt läbi käinud. Peet Koklaga jagasime mitukümmend aastat paadielu. Rainer Markusega oli jälle paarkümmend aastat suhtlemisel vahe, aga saime vanas eas uuesti kontakti Eesti Golfiklubis EGR. Erinevates skaudilaagrites tekkis palju sõprusi, mis tänapäevani veel kestavad, kuigi elame eri linnades. Näiteks õppisin Hain Rebast tundma Metsakodus 1954. Ängelholmi suurlaagris sain tuttavaks Jüri Baumanniga jne. Sama lugu on sõprustega, mis tekkisid üliõpilaskondade vahelises läbikäimises. Näiteks kohtasin oma parimat sõpra ja ihuarsti Jüri Männikut ühel Göteborgi üliõpilaskonna peol aastal 1974. Samal üritusel õppisin ka tundma vana sõpra ja minust kahtlemata palju tublimat juristist kolleegi Jaagup Peremit. Minu generatsiooni plikadega sai samuti üle Rootsi kontakte loodud, nimesid nimetamata. 

Kui vanalt sa skautluses alustasid?
Hunduna kaheksa-aastaselt. Esimene suurlaager oli Drevikenis, siis olin kümneaastane. Ajavahemikus 1951–1962 olin hundu, skaut, vanemskaut, juht, lipkonnajuht. 1957 olime Inglismaal Baden Powelli Jubilee Jamboreel Rein Ustavi, Peeter Lee ja Henn Kohhiga, kes põletas seal minu magamiskoti viimasel ööl ära. Ta oli lõkkevaht, aga jäi magama. Lõke praksus ja magamiskott läks põlema. 1958 olime Hain Rebase, Peter Lee, Vello Vaiguri ja teistega Soomes Hanko suurlaagris, kus saime laagri meistrivõistlustel võrkpallis hõbemedali. 1959 käisin Filipiinidel ülemaailmsel jamboreel Eesti eksiilskautluse esindajana. See oli minu noorpõlve suurim elamus: kuueteistkümne aastasena Filipiinidele sõita ja üle maailma lennata.

Räägi veel oma gümnaasiumiajast. 
Nagu mainitud, siis nihkus minu fookus õppimiselt rohkem elukooli peale. Gümnaasiumis valisin õpinguteks sotsiaalse kallaku, sest mul polnud kindlat ettekujutust, mida ma tahaksin teha. Vaikselt mõtlesin võimlemisõpetaja ametile. Lemmikainet mul koolis ei olnud. Õppekavas olevatest ainetest meeldis mulle rootsi keel kõige enam, eriti kirjutamine. Kui pandi aulasse pooleks päevaks kirjandit kirjutama, siis esimene tund ei suutnud ma midagi paberile tekitada, aga siis äkki läks soon lahti. Enamasti hea tulemusega. Võimlemises saime palju korvpalli mängida, mis mulle meeldis. Ujumine meeldis mulle ka. Tegin kuldmeistri eksami juba Reaalkoolis: 2400 m, 1200 m selili, 1200 m riietes, sukeldumine 4 m, hüppamine 5 m kõrguselt hüppelaualt. 

Kuna „elukoolis õppimine” oli seotud teatud kuludega, siis käisin gümnaasiumiõpingute kõrvalt päris tihti taskuraha teenimas. Ma tegin auto- ja taksojuhi eksami varakult ära. Hasselbackeni suverestorani garderoobis oli ka hea teenistus. Tol ajal nõuti restorani külastajatelt pintsaku ja lipsu kandmist. Sellest tekkis meil garderoobis populaarne äriidee, et neid külastajatele hea tasu eest laenutada. Teine lisateenus, mis oli küllaltki tulutoov, oli pärast pidu klientide kojusõidutamine nende oma autoga. Töötasin ka mingi aeg metroos kontrollandina, istusin putkas vormiriided seljas. Nobeli pidustuste ajal töötasin ka limusiinijuhina, giidina Ameerika turistidele ja üldiselt jõukamatele klientidele. Selline töö andis rahatasku, aga koolitööd eriti ei soosinud. Seepärast ma sooritasingi oma tudengieksami plaanitust aasta hiljem. Tüdrukutele kulus ju ka aega. 

Kuidas sinu gümnaasiumi lõpupidu oli?
Gümnaasiumi lõpupidu pidasime Vironias, Götgatan 37 koos Jaak Tuulinguga 1964 mais. Väga hea pidu oli!

Mis andis sulle tõuke minna ülikooli?
Ma sisemas siiski tundsin, et pean midagi edasi õppima. Isa uskus minusse. Enamus sõpruskonnast läksid edasi. Ma valisin juura. Mul oli unistus, et äkki võiks minust saada advokaat, elan väikelinnas Sigtunas, jalutan tööle, olen keegi ühiskonnas. Alustasin õpinguid Stockholmi ülikoolis. Hiljem näitas elu minule kui juristile teise suuna.

Kui aktiivne sa olid eesti üliõpilasorganisatsioonides?
Ülikooliaegsed meelitused algasid varakult. Mind tõmmati 1964 Stockholmi Eesti osakonda. Paljud minuealised sõbrad aga leidsid, et seal olid igavad kooskäimised. Kadunud apteekri Toivo Karneoli eestvedamisel muutis Stockholmi Eesti osakond ilmet. Rohkem hakati rõhku panema sotsiaalsele läbikäimisele. Tema meelitas mind sinna ja puhusime uue elu sisse. Need olid väga aktiivsed aastad ja jätsid õpingutesse sügava augu. Kunstinäitused, teemapeod, õhtusöögid. Ka sõprussuhe Soome Savo Karjalainen Osakuntaga muutus tihedamaks. Samal ajal olid ka Göteborgis, Uppsalas ja Lundis aktiivsed üliõpilaskonnad ja korraldasime üritusi nendega koos. Olin ka Vironias aktiivne, üks aasta ka selle esimees. 

Mingil hetkel tundsin aga, et pean oma õpingud tõsisemalt käsile võtma ja kolisin Uppsalasse. Seal tegin enamus eksameid ära. Kaks eksamit oli veel tegemata ja pidin kirjutama lõputöö kinnisvara maksustamisest, kui abiellusin 1969 ja kolisime tagasi Stockholmi. Ostsime Toivo Kärsteniga krundi, mille tükeldasime ja ehitasime oma majad peale. Peale selle esimese oma maja ehitasin koos Raul Lokotariga üsna varakult veel kaks villat ja ühe suvemaja. Need olid projektid, mis andsid mulle ja Tiiule varakult küllaltki viisaka majandusliku alguse. Aastal 1973 jaanuaris sündis meie esimene laps, poeg Johan Martin. Siis algas hoopis tõsisem tööelu, tuli ju hakata peret toitma. Lõpueksam lükkus kuni 1979. aastani. 

Kui palju sa lapsena/noorena sattusid Eesti Majja ja mis asjus?Skaudikoondused toimusid minu ajal laupäeviti KFUM ruumides Snickarbackenil. Vanas Eesti Majas Regeringsgatanil olid noorteruumid ka skautide ja üliõpilaskondade kasutada. Nii et vana Eesti Majaga oli mul tegelikult vaid tarbijavahekord. Minu esimene täiskohaga töökoht oligi uus Stockholmi Eesti Maja Wallingatanil, kus ma olin 1971. aastast majavanem ja paari aasta pärast juhatuse liige. Halva kuulsusega kohast sai tasapisi korralik kinnisvara, kus asusid korterid ja seltskondlikud ruumid. Tänaseni kasutusel olevad VIRU ruumid said algupäraselt loodud Vironia, Rotalia, Ugala jaoks. Eesti Maja Klubi oli välja suremas ja juhatus palkas ise uue perenaise. Kogu köögi tegevus ja ruumide broneerimine oli algaastatel majavanema organiseerida. 

Räägi lähemalt oma tööelust. Mis valdkondades ja kellena sa oled töötanud? 
Noores eas töötamisest on olnud hästi palju kasu. Iga suvi ja koolivaheaeg olin omale kogemusi ja taskuraha teenimas. Näiteks Stureby Vårdhem vanadekodus sai paar suve töötatud ja traktoriga veetud toitu, musta pesu ja ka surnukehasid. Üliõpilasena sai tehtud rohkem „ülikonnatööd” alates panga- ja müügitööst kuni kohtupraktikani. Iga töö on kogemusi lisanud, ka üliõpilasorganisatsioonide juhtimine.

Kui olin elus juba peretoitja rolli astunud, muutusid loomulikult ka töökohad pikemaajaliseks ja vastutusrikkamaks. Algas vaikselt mingitmoodi karjääri ehitamine. 

1974 alustasin maaklerina Sparbankeni kinnisvarabüroo (SPAFAB) Enskede kontoris. Juba aasta hiljem sain Haninge kontori juhatajaks ja seejärel seitsmeteistkümne kontori ja paarisaja töötajaga Kesk-Rootsi piirkonna juhiks. Sealt meelitati mind Föreningsbankeni kinnisvarabüroosse, et selle tegevus Mälardalenis üles ehitada.

1980.aasta alguses tuli majanduskriis, intressid tõusid ja turg kadus ära. Tegin panga juhatusele ettepaneku kogu büroo ümberstruktureerida. Tegime selle kolme aastaga ära.

Seejärel kutsuti mind Mercuri Institute’i, ühte suurimasse rootsi müüjate ja müügijuhtide koolitusfirmasse. Kuigi alguses tundsin, et koolituskonsultandi roll ei olnud päris minu ala, siis vaikselt hakkas siiski meeldima. Mulle pole kunagi eriti meeldinud esineda, aga siin tundsin, et varasemate kogemuste najal oli mul küllaltki palju osavõtjatele pakkuda.

Juba 1983 asutasime koos viie Mercuri kolleegiga analoogse ettevõtte Sällma AB. Ettevõtte tippaastatel oli meid Rootsis, Norras, Taanis ja Soomes kokku umbes 120 konsultanti. Mingil perioodil käisid ka läbirääkimised ühe eesti suurima koolitusfirmaga, aga sellest ei tulnud midagi välja. Küll aga kasvas nendest kontaktidest välja üks rootsipoolne nõustajate grupp, millest võiksin hiljem pikemalt rääkida. 

Minu 7–8 aastat tegevust Sällmas andis mulle kuhjaga uusi kogemusi ja sain äärmiselt laialdase kontaktvõrgustiku Rootsi ärielus ja ettevõtete juhtkondades. Isiklikult sain juurde enesekindlust ja sai maandatud aukartus tipptasemel juhtide suhtes. Nii ärimaailmas kui poliitikas peitub iga fassaadi taga tegelikult tavaline inimene oma igapäevaste rõõmude ja muredega. Sellele mõeldes on palju julgem mistahes kohtumisele minna. Nõustaja ja koolitaja lõppfaasis hakkasin igatsema tagasi päriselusse, et saaks oma uusi kogemusi ja juhtimisoskusi jälle tegelikkuses rakendada. 

1990 kutsuti mind Aftonbladetisse kuulutuste osakonna direktoriks. Pere oli väga hämmeldunud. Poeg Johan isegi ütles murelikult: „Oleks sa vähemalt Svenska Dagbaleti valinud, aga et Aftonbladet!?”. Tol ajal oli see sotside leht, mille majandus lonkas. Kuna juhtkond oli uus ja tundus väga professionaalne, võtsin selle koha siiski vastu. Peagi sai minust ka lehe turundusdirektor. Sellega vastutasin lehe kogu tuludepoole eesti. Minu ajal sai Aftonbladetist nelja aasta jooksul Rootsi suurim leht. 

See oli põnev aeg. Minu ülemus Thorvald Bohlin läks aga oma karjääris edasi Telia tütarfirma Infomedia tegevjuhiks ja mõne aja pärast, 1995, kutsus ta ka mind selle juhatusse. Infomeedial olid esindused ka Eestis, Lätis ja Leedus. Bohlini huvitasid Balti turud. Siis ma olin juba hakanud Eestiga koostööd tegema ja mul olid tekkinud kontaktid valitsuse ja ühiskonna tasandil. Peagi kutsus Telia kontserni tegevdirektor Lars Berg mind Telia peakontorisse Balti turgude peale. Pendeldasin tol ajal palju Rootsi ja Balti riikide vahet.

1999 kolisime Tiiuga Eestisse. Tegelikult olin juba Sällma ja Aftonbladeti ajast töögrupiga iga neljas nädalalõpp Eestis. Tulin nüüd tööle Eestisse Telia huvisid kaitsma ja seega olin mitmetes nõukogudes: Baltic Tele AB, Estonian Telecom, Eesti Telefon, Eesti Mobiiltelefon, Eniro, Starman kaabeltelevisioon, Teabeliinid, TV3 Eesti, Latvijas Mobilais Telefons, Telia Latvija ja Lietuvos Telekomas. Eesti Telekomis olin ka paar aastat juhatuse liige. Olin nende aastate jooksul ka Tartu Ülikooli Kuratooriumi liige ja Rootsi Kaubanduskoja juhatuses.

Elasime Tiiuga kuni 2002. aastani Eestis. Sellega lõpetasingi oma töökarjääri ja Rootsi tagasi kolides otsustasin pensionile jääda. Tervis oli juba paar korda märku andnud. Tegin endale selgeks, et nüüd on paratamatult aeg hakata elutempot maha võtma. 

Räägi lähemalt sellest töögrupist Eestis. 
Aastad 1987–1991 osalesin nõustajate grupis IME raames. IME-programm – Isemajandav Eesti – sündis pärast 26. septembril 1987 ajalehes Edasi avaldatud nelja mehe ettepanekut. Artikli autorid olid Siim Kallas, Tiit Made, Edgar Savisaar ja Mikk Tiitma, kes pakkusid välja majandusprogrammi idee Eesti NSV iseseisvaks majandamiseks ja majanduslikuks iseseisvuseks Nõukogude Liidu koosseisus.

24. veebruaril 1987 läks Eesti lipp taas esimest korda Pika Hermanni vardasse. Kutse sellele ajaloolisele suursündmusele, mis toimus Toompea lossi aias, sain tolleaegselt Tallinna linnapealt Harri Lumilt. Terve Toompea külg oli rahvast täis. Sinna oli kogunenud rahvast kogu Eestimaalt ning isegi Lätist ja Leedust. Oli südantsoojendav aktus. Pidulikud kõned, koori juhatas Gustav Ernesaks. Kui lipp  kell 7.20 vardasse heisati, olid kõigil pisarad silmis. Tseremoonia lõppes tolleaegse hümniga „Mu isamaa on minu arm”. Alles õhtusel aktusel Linnahallis lauldi esimest korda lõpulauluks taas Eesti hümni. 

Aga see päev sai minu elus ka teistmoodi meeldejäävaks. Olin Riigikantselei juhi Tiit Järve kaudu saanud kohtumise tolleaegse peaministri Indrek Toomega. Kohtumise ajaks peaministri kabinetis oli määratud 24. veebruar kell 14. Temaga sai siis arutatud, kuidas väliseestlased saaksid toetada Eestit iseseisvumise püüetes. Sealt kasvaski välja konkreetne mõte luua Rootsi eestlastest koosnev töögrupp, mis võiks valgustada, kuidas erinevad majandustegevused toimivad turumajanduses Rootsi näitel. Saingi selle grupi kokkukutsujaks ja käivitajaks. Töögrupis osalesid ka Rudolf Jalakas, Meemo Trepp, Jaan Manitski ja Madis Üürike. Olime neli aastat erinevate valitsuste nõustajateks. Eestipoolseks kontaktiks oli kogu selle aja jooksul majandusminister Jaak Leimann, keda olin koolitusküsimustes varem tundma õppinud.

Grupi töö lõppes 1991, kui Jaan Manitski nimetati välisministriks ja hiljem Madis Üürike rahandusministriks. Minu unistus töötada Eestiga päriselt ja täisajaga oli ka lõpuks teoks saanud. Telia kontsernis õnnestus mul äratada juhtkonna huvi Eesti vastu ja avada Telia tippjuhtide uksed Eesti tolleaegsetele ministritele ning isegi korraldada Telia nõukogu koosolek esimest korda väljaspool Rootsit, nimelt Tallinnas. 

Millal ja kuidas sa kohtusid abikaasa Tiiuga?
See oli 31. detsembril 1965 Göteborgi lähistel purjekeskuses Marstrandis aastavahetuse peol koos Peeter Lee, Jaak Tuulingu, Vaike Väina ja Piret Putnikuga. Jaak oli Tiiut ühes varasemas suurlaagris kohanud. Tiiu elas siis Uddevallas ja mina Stockholmis. 1967 sügisel kolis Tiiu Uppsalasse. 19. veebruaril 1969 kihlusime lumetormis Gunillaklockani juures. Kuskil põõsastes külmetas kitarriga sõber Gert Hirsch, kes ootas seal, millal ma annan sõrmuse üle, ja siis ta tuli põõsastest välja ning laulis meile ühe ilusa laulu. Abiellusime 30. augustil 1969 ja kolmepäevane pulmapidu sõpradele toimus Sämstadis.

Kui suur on teie pere? Mitu last ja lapselast?
Johan sündis 1973, Linda 1975. Lapselapsi on neli, Johanil ja Lindal kummalgi kaks.

Kuidas teil on õnnestunud eestlust peres hoida? 
Lastega oleme alati rääkinud eesti keeles. Lindaga isegi rohkem. Johan on abielus rootslannaga ja tema lapsed ei räägi eesti keelt, kuigi abikaasal on eesti keele vastu huvi. Linda kodune keel on nüüd inglise keel ja ta räägib oma lastega inglise ja rootsi keelt. Nii Johan kui Linda käisid üheksa aastat Eesti Koolis ja ka eesti leeris. Lindal on algkooli ajast ikka veel kolm väga lähedast eesti sõbrannat ja Johanil ka koolieast kolm eesti sõpra ja mitu klassiõde, kes Stortorpis meie naabruses elasid. Omavahel räägivad Linda ja Johan veel siiani eesti keeles. 

Kas te olete koos lastega käinud Eestis puhkamas?
Ei, me Eestis koos peredega reisimas ei ole käinud. Küll aga on lapsed oma peredega meie juubelipidudel Eestis osalenud ja ka omal käel ringi reisinud.

Räägime veel sinu suhtest Eesti Majaga. Mis ametites sa oled olnud? 
Suhe Eesti Majaga on kestnud 50 aastat. Aastast 1971. Majavanema amet oli esimene, siis olin juhatuse liige. Nendel aastatel, kui ma Eestis elasin, jäi mõni koosolek vahele. 2010 lõpetasin juhatuses, aga jätkasin siis valimistoimkonnas. Jälgisin suure huvi ja hirmuga, mida uue kinnisvara haldaja majja toomine endaga kaasa tõi. 2014 valmis minu esimene raamat „Eesti Maja Stockholmis 1954–2014” ja teine raamat „Quo vadis Eesti Maja 60+?” aasta hiljem. Juhatuse esimeheks lasin end olude sunnil valida 2017 ja alles kevadel 2021 lõpetasin oma töö Eesti Maja juhatuses. Lõplikult.

Paraku olid minu viimased aastad Eesti Majas ootamatult pingerikkad. Põhiline panus kulus viie eelneva aastat jookul tekitatud pahanduste ja kahjude parandamisele. Osal neist pahandustest on isegi selgelt kriminaalne taust olnud. Aga nagu tihti juhtub, siis ka meil suuremad sulid mingil kombel pääsesid vastutusest ja liiguvad ühiskonnas süütu näoga ringi. 

Kuidas on Eesti Majal läbi aegade läinud? Millised väljakutsed on olnud ja kuidas need on lahendatud? 
Wallingatani maja sai mitmeti dramaatilise alguse. Olen sellest kirjutanud ka Eesti Maja juubeliraamatus. Lahing oli EÜS-i ja Estica ehk siis teatud isikute vahel, kes ei suutnud omavahel läbi saada. Leiti, et see maja osteti liiga kallilt. Kinnisvaramagnaat Sten Mörtstedt ostis 1,7 miljoni eest ja müüs pärast lühikest omamist eestlastele 2,4 miljoni eest. Süüdistati ja mustati üksteist ka läbi Rootsi meedia. See oli piinlik. Õnneks tuli algaastatel Eesti Maja etteotsa Meemo Trepp, kes oli asjalik ja töökas ning ei olnud seotud kummagi leeriga. Tänu temale sai see maja korda seatud otstarbeks, milleks see oli mõeldud. Sealt peale aktiivsus kasvas ja tasapisi tülid vaibusid. 

Eesti Maja Klubi pidas alguses ise kööki, hiljem hakati restorani välja üürima. Möödalaskmisi oli mitmeid ja majja on olnud alati raske leida restoranipidajat, kellega kõik rahul oleks. Restorani on alati doteeritud kinnisvara tulude abil. Restoran on aga alati olnud, ja minu arvates peabki olema, prioriteeritud. Ilma köögita kaob mingil määral kogu Eesti Maja idee. Vanas Eesti Majas oli Maimu Leesi, kes pühendas oma elu sinna. Uues majas on kõrtsmikke olnud erinevate pikkuste perioodidega – Erki Vesterinen oli kõige kauem.

Eesti Majas elas eestlus tõusvas joones, üle ESTO 80 veel kuni Eesti vabanemiseni. Siis algas languse trend. Inimesed hakkasid pühendama oma tähelepanu otse Eesti suunas. Oli aastaid, kus oli allakäik ja organisatsioonid lõpetasid oma tegevuse. Üks põlvkond kadus eest ära. Praegune Eestist tulijate tegevus annab lootust, et vajadus Eesti Maja järele püsib veel palju aastaid. Minu põlvkonna jaoks küll võõramal moel, aga ilmselt käib ajaga kaasas. Kui Sirle, sinusugused tulihinged peaksid mingil põhjusel kaduma, siis satume taas orgu. Alati peab olema üks grupp inimesi, kes on asjast huvitatud ja tegevust eest veavad. Pikapeale tulevad ilmselt uued inimesed, aga uue leidmine sõltub ka sellest, kuidas tulihinged on suutnud üles ehitada meeskonna ja huvi tegevuse ümber, et keegi teine oleks nõus seda enda peale võtma.

Milline on sinu visioon Eesti Majast? 
Tulevikuvisioonide seadmine peab ikka jääma aktsionäride poolt valitud juhatuse teha. Vanur, kes märkimisväärse osa oma elust on Eesti Majaga kuidagi seotud olnud, võib huvilistele vaid oma tähelepanekuid, mõtted ja soovitusi edasi anda. 

AB Eesti Maja juhatuse põhiülesanne on meie ühise kinnisvara oskuslik haldamine ja kasumi tootmine selleks, et saaks kohaliku eestlaskonna elu ja tegevust Eesti Majas käigus hoida. Praegu on majal asjatundlik ja tööjõuline juhatus ning hetkel vajab Eesti Maja kõige rohkem panustamist ehitustööde sisseostmisse ja nende järelevalvesse. Rida ulatuslikke remonditöid on äsja alustatud. Samaaegselt tuleb juhatusel tähelepanelikult jälgida, et Eesti Maja ei satuks kellegi küüsi, kes omakasupüüdlikult püüab juhtimise üle võtta. 

Mingi osa maja juhtimisest peaks siiski hoolitsema ka sotsiaalse külje eest, nii et maja oleks ja jääks loomulikuks kogunemispaigaks kohalikule eestlaskonnale. Küsimus on – kes ja kuidas? Tegevdirektori osa selles töös on iseenesestmõistetav. Sama tähtis on, et restoranipidajal oleks loomulik osa selles töös. Kes veel? Eesti Maja kasutajaid esindav vanematekogu või uus versioon Eesti Maja Klubist võiks käed külge panna ja olla aktiivne lüli kasutajate ja juhatuse vahel.

Miks mitte maja aktiivsemad kasutajad kokku kutsuda ja nende vajadused ära kaardistada? Seda oleks tark teha enne, kui suurtesse remontidesse investeeritakse. Samaaegselt saab välja selgitada, kas olemasolevad pinnad üldse vastavad eestlaskonna vajadustele. Praegune skeem sai paika pandud viiskümmend aastat tagasi nende vajaduste põhjal, mis siis kehtisid. Ajad ja vajadused muutuvad. Ühise kodu järgi on vajadus aga raudselt olemas.

Kas Eesti Maja restoranil on tulevikku?
Me käime Tiiuga peaaegu iga nädal Eesti Majas söömas, kui meil kodus käib koristaja. Ma mõistan, et Eesti Maja restoranil on raske vastata kõikide eestlaste nõudmistele. Ootused on kõrgele standardile, aga ei olda valmis maksma kõrgemat hinda. Soovitakse, et oleks hubane miljöö, maitsev toit, uksed alati avatud ja samas ka odav. Seda valemit klappima saada on peaaegu võimatu. Tõenäoliselt tuleb mingist osast selles valemis loobuda. Küsimus on, millisest? Seepärast ongi Eesti Maja köögiteenuste pakkumine ja seltskondlike ruumide haldamine alati olnud üheks suurimaks probleemiks.

Kui aktiivne sa oled praegu eesti kogukonnas? 
Viimased neli aastat kuni käesoleva aasta maikuuni olin sunnikorras väga aktiivne Eesti Maja juhatuses. Palju aktiivsem, kui oleksin ette kujutanud ja soovinud. Edasi olen liige Eesti Golfiklubis Rootsis, REL-is ja Vironias (Tallinnas). Juba lapsepõlvest saadik osalen igat laadi kohalikel eesti üritustel. Käin Eesti Vabariigi aastapäeva aktustel, näitustel, kontsertidel, jõulukirikus ja suurematel rahvapidustustel nagu ESTO-d ja Estivalid. Ja mitte ainult Stockholmis, vaid üle kogu Rootsi eesti kogukondades. Olen ka alati püüdnud rootslastele sobivatel juhtudel eestlust tutvustada, nii tööelus, klubitegevuses kui eraelus. 

Millest sa tunned puudust meie kogukonnas?
Eesti infoallikast paberkandjal. Oluline on saada jooksvalt infot sellest, mis kohalikus eestlaskonnas juhtub, mis suunas asjad liiguvad, mis toimub, mis on tulemas. Eesti Päevaleht täitis kaua aega tagasi seda funktsiooni, aga mitte alati korrektselt. Sellest praegusest tühimikust peab kuidagi jagu saama. Näiteks Eesti Maja juhatus tegi digitaalse infokirja, et oma infot operatiivselt huvilistele jagada. 

Kas ajakiri Rahvuslik Kontakt aitab kuidagimoodi seda infovajadust rahuldada?
Vana Rahvuslik Kontakt jättis kultuuriajakirja Mana mulje ja polnud mulle kunagi huvitav. Praegune on väljapoole suunatud, aga võiks ilmuda sagedamini või harjutada lugejat vahepeal digitaalsest kanalist korrektset infot lugema. Mulle on isiklikult ikka veel tehnika võõras, aga areng tüürib selles suunas. Vaata näiteks Rootsi päevalehti SvD ja DN. 

Meil oleks hädasti vaja ühte turundus- ja reklaamidirektorit.
Siis te peate tõenäoliselt esimeses etapis leidma endale ühe hakkaja noore, kes aitab teil kuulutusi müüa ning kohalikult eestlaskonnalt ning Eesti ja Rootsi riigilt toetusi välja kaupleb.

Aga nüüd lõpetuseks – mis sulle teeb rõõmu, kui mõtled tagasi oma elule ja tegemistele?
Mulle teeb kõige suuremat rõõmu viiskümmend kaks aastat kooselu Tiiuga. Ta on oma positiivse ja optimistliku häälestusega olnud mulle suureks toeks. Tiiu on hea ja hooliv. Tema kasvatas lapsi, kui nad olid väikesed. Mina tulin aktiivsemalt laste ellu, kui nad hakkasid täiskasvanuks saama. Uhke olen selle üle, et lastest on kasvanud korralikud inimesed ja oleme sellega üheskoos hakkama saanud. Meil on tekkinud lai seltskondlik pind, kus me paljude inimestega läbi käime. Meie kodud on alati olnud avatud. Paralleelselt on meil alati olnud ka rootsipoolne elu. Paadielu – nelikümmend aastat merel on andnud palju. Merele minekut sai alati oodatud. Oleme sõitnud Soome saarestikus, Eestis, ümber Taani, Göta kanalil mitu korda. Paadielu on palju sõpru ja tuttavaid juurde andnud. 

Alates 1984 olen olnud Kuningliku Mootorpaatide Klubi (Kungliga Motorbåt Klubben) liige ja olnud juhatuses ning kolm aastat selle klubi aseesimees. Paralleelselt olin ka Eesti Jahtklubi Nautici aktiivne liige. Ka need aastad olid väga huvitavad. Vahel tunnen mereelu järele puudust, aga nüüd pole see meil enam tervislikel põhjustel võimalik.

Kas on midagi, mida praegu tagantjärele vaadates teeksid teisiti?
Aastad 2017–2021 oleks tõesti tahtnud teha midagi muud, kui Eesti Maja juriidiliste probleemidega tegeleda. Ka oma elus on vigu ja rumalusi tehtud, aga ilma nendeta ei oleks õppinud. Ei saa ju ainult helesinist suhkrust elu elada. Vahest mõtlen, et kuidas oleks elu olnud siis, kui minust oleks saanud advokaat; kuidas oleks olnud minu eluaastad lapsena, kui ema poleks meid maha jätnud. Arvatavasti oleks see kujundanud ka minu iseloomu pehmemaks ja ma poleks ehk mitte nii kartlik tunnete suhtes. 

Kas sa oma ema kunagi kohtusid?
Esimest korda 1968 ja siis 1975. Hiljem ma ei võtnud temaga alati ühendust, kui ma Eestis käisin. Liiga palju valu oleks see mulle teinud. Tema matustel käisin ja hoolitsesin peiede eest. Minu õde kasvatas tegelikult ema õde ja vanaema, sest ema ei saanud ise tema kasvatamisega hakkama. Õde Eeviga on mul küll olnud pidev kontakt ja tunnen temaga sarnasust ja sugulust. 

Kui sa kohtaksid kuldkalakest siin Hammarby Sjöstadi kanalis, mida sa temalt sooviksid?
Et me Tiiuga saaksime veel vähemalt nii kaua koos olla, et näha oma kõikide lapselaste gümnaasiumi lõpetamist. See eeldab tervist, et saaks enam-vähem normaalselt elada. Unistan ka kohtumisest Eesti Presidendiga Eesti Vabariigi aastapäeval Eestis.

---

Mart Nurk: Min dröm om att arbeta med Estland på heltid gick i uppfyllelse

– Sirle Sööt
Svensk text av Evelyn Höglund och Mart Nurk

Jag möter Mart en lördagsmorgon hemma hos honom i Hammarby Sjöstad. Marts hem är rymligt och ljust. Oktobersolen skiner in genom fönstren. Vi sitter bekvämt i läshörnan, Marts fru Tiiu serverar tilltugg och kaffe till mig och vatten till Mart. Mart ler och säger att han aldrig har lärt sig att dricka kaffe. Äntligen har jag fått möjlighet att fråga Mart om hans liv. Jag har känt Mart som ledamot och styrelseordförande för Estniska Huset i Stockholm under många år, men vi har alltid bara pratat om arbete. Dagens möte kommer att fokusera på Mart. 

Låt oss börja från början. Var och när föddes du? Vem var dina föräldrar?
I Tallinn den 31 augusti 1942. Mamma hette Soja (f. Palusoo) och pappa Harald Martin.

Hade ni ett hus i Tallinn?
Nej, mina föräldrar är från Viljandi. Min farfar hade en läderbutik Nurk & Ungerson vid torget i Viljandis centrum. Min farfar hade börjat där som springpojke, arbetat sig upp och till slut köpt butiken tillsammans med Ungerson. När han blev mer välsituerad köpte han ett eget hus, Gablers villa, på Pikkgatan 4 nära Jaanikyrkan.

Det där huset var under min barndom ett så kallat pionjärernas palats. I somras, under Viljandis folkfestival, satt jag i trädgården där det nu finns ett café.
Ja, café Maria. Vi var också där i somras. De nuvarande ägarna visste inte om att min farmor också hette Maria. Pappa växte upp i detta stora hus tillsammans med sin syster. Farfar och farmor deporterades, huset och butiken togs ifrån dem och de skickades till Sibirien. Farfar avrättades i Sverdlovsk efter beslut av en s.k., specialdomstol den 20 april samma år som jag föddes. Farmor avtjänade sitt 10-åriga straff i Tomsk, som ligger i Tsainskiområdet. Då hon inte erhållit någon frisedel påbörjade hon på eget initiativ den långa hemfärden till Estland. Tämligen omgående återförvisades hon till Sibirien med förklaringen ”illegalt flyktförsök”. ”Legalt” tillstånd att återvända hem till Viljandi fick hon först efter Stalins död 1956. Jag träffade min farmor när jag för första gången besökte Estland på sensommaren 1968, då jag fick tillstånd att åka till Viljandi med en Intourist taxi tillsammans med en officiell guide. De visade sig dock vara förnuftiga människor som lät mig promenera runt i staden och även besöka farfars hus. Där möttes vi av en före detta fotograf, som nu jobbade som fastighetsskötare. Han var väl insatt i husets tidigare invånares historia.

Min far gick på universitetet i Tartu, men innan han flydde arbetade han i Tallinn i ett år. Han var då ännu inte helt klar med sin examen. När hans föräldrar hade deporterats insåg han att han måste lämna landet, även om tillfälligt. I Tallinn bodde vi på Jakobsongatan i Nõmme. Där låg mitt födelsehem.

När flydde ni?
1943 flydde vi till Finland tillsammans med familjen Jalakas. Pappa tog sin civilekonom-examen på Handelshögskolan i Helsingfors. Eftersom de finska myndigheterna inte ville ha oss kvar flydde vi i oktober 1944 till Gävle. Flyktinglägret låg i en sommarrestaurang. Det var först i vuxen ålder som Jaan Manitski och jag upptäckte att vi hade befunnit oss i samma flyktingläger. Män och kvinnor inkvarterades åtskilda. Jag var tydligen med min mamma då.

I lägret bildade man en sångkör. Pappa lärde sig snabbt svenska. Han skrev, givetvis med stöd, artiklar för lokaltidningen. Man anordnade även olika evenemang för lokalbefolkningen.

Hur minns du din barndom? Ett liv med ständigt färdigpackade resväskor?
Vi hade en tämligen besvärlig familjesituation. Vi anlände alla tre tillsammans till Sverige. Den 2 maj 1949 föddes systern Eevi. Samma år på hösten började jag på Estniska Skolan i Stockholm. Jag gick i ettan när rektorn en dag efter lunch kom till mig och sa att jag inte skulle åka hem efter skolan den dagen, utan att jag i stället skulle övernatta hos en bekant familj. Det visade sig att min mamma samma dag hade återvänt till Estland tillsammans med min lillasyster, som då var knappt ett år gammal. 

Mamma hade återvänt? Till Estland under pågående ockupation?
Ja, hon ska ha blivit lockad dit av ambassaden. Det sades att hon ville åka tillbaka till sin mamma i Estland, att hennes mamma bad henne. Tydligen försökte pappa stoppa henne, men han misslyckades. Jag “gömdes”, för att inte utsättas för risken att hon skulle ta även mig med sig på resan. Först när jag kom hem från skolan dagen efter fick jag reda på att mamma hade åkt i väg tillsammans med min lillasyster.

Mamma  kunde inte anpassa sig i Sverige. Senare har jag förstått att hon levde i något slags dimmigt förflutet eller också i en ogripbar framtid. Hon kunde inte leva i nuet. De snabba förändringarna och flykten hade ingen bra påverkan på varken henne eller på äktenskapet. 

Det var väl en stor chock för ett litet barn att bli utan mamma?
Det sätter sina spår. Jag var sju år gammal och hade ingen kontakt med mamma efter det. Det gjordes försök att skicka brev, men tiderna var krångliga och svåra för alla berörda. 

Hur lyckades pappan hitta jobb och bostad?
Efter tre-fyra månader i flyktinglägret fick pappa arbete som amanuens och arkivarie i Uppsala. Vi bodde i Uppsala i några år. Sedan fick han nytt jobb i Stockholm och pendlade till en början med tåg mellan städerna. Snart flyttade vi också till Stockholm. Två år bodde vi i sommarstugor som vi fick hyra. En av dessa stugor låg i Länna. Det är en speciell historia med denna stuga. Innan pappa gick bort åkte vi tillsammans runt och besökte olika ställen där vi hade bott. Vi körde till stug-adressen och såg att Urve Toots med sin man tillsammans med Jaak och Anu Jüriado satt i trädgården. Det visade sig att Urve sedan lång tid tillbaka hade köpt just den stugan av samma person som hade hyrt ut den till oss. Vi bodde i dessa stugor tills vi fick vår första lägenhet i Årsta. Fram till dess var mamma också med, och lillasystern föddes i Årsta.

Pappa var tidigt mycket aktiv i det estniska samfundet, sjöng bl.a. i kör. Han var aldrig direkt involverad i politik, men var under alla dessa år aktiv i kampen för ett fritt Estland. Mina barndoms- och ungdomsår var inte de lyckligaste. Det är kanske därför jag alltid varit tillbakadragen och blyg av mig. Men eftersom jag växte upp mycket på egen hand härdade det mig och jag fick tidigt stå upp och ta ansvar för mig själv. Pappa dubbelarbetade och hade inte tid att vara hemma. Jag blev ett så kallat nyckelbarn. Nyckeln till lägenheten hängde med ett snöre om halsen och ett skrivet meddelande väntade på bordet när jag kom hem från skolan: köp tre liter mjölk från affären, och jämna pengar. Under en kort tid hyrde en korpulent estnisk kvinna med sin vuxna dotter ett rum i vår tvårumslägenhet, då var det åtminstone någon hemma.

Efter ett tag träffade pappa Laine Vanker (f. Järv), som varit min mammas klasskamrat från Viljandi. Hennes man hade försvunnit i kriget, men hans föräldrar och ena broderns hustru och hennes två söner var i Sverige. Den kvällen jag gömdes för ambassadens funktionärer, vistades jag hos familjen Vanker i deras lägenhet i Johanneshov.

Gifte de sig?
Pappa och Laine levde tillsammans i början. De gifte sig först 1959. Laine hade en dotter, Aime, två år äldre än jag, som hade flytt till Sverige med sina farföräldrar och återförenats med sin mamma här. Laine och Aime flyttade in hos oss i Årsta när jag gick i fyran. Jag kom bra överens med Aime, men relationen till hennes mamma var svår, på gränsen till kylig. 

Hur gick det i skolan för dig?
Jag klarade mig mycket bra i Estniska Skolan, som var bara sexårig grundskola på min tid. Efter Estniska Skolan gick jag i Enskede Läroverk, som var en av de bästa högstadieskolorna i Stockholm på den tiden och som det var svårt att komma in på. Där idrottade jag mycket, spelade bl.a. fotboll i skollaget. Senare gick intresset över till basket. Jag klarade min realexamen och försökte därefter komma in på Brännkyrka Gymnasium, som var den bästa basketskolan i Sverige på den tiden. Där spelade jag i skollaget alla fyra åren och vi blev svenska skolmästare två gånger under de åren. Esterna Peter Lee, Matti Mattsson och Mart Jakobson spelade också med i detta skollag. De två senare var dessutom gamla klasskamrater till mig från Estniska Skolan. Liksom Jaak Tuuling, som ofta reste med oss som supporter vid våra bortamatcher i andra städer. Under de fyra gymnasieåren märktes dock en tydlig fokusförflyttning från studierna till andra ”intressen”. Med detta menar jag då ett växande intresse för, och ett större engagemang i, umgänget med tjejer i min omgivning. 

Hur ställde sig dina föräldrar till det estniska och i vilken anda växte du upp?Hemma talade vi alltid estniska och vi uppfostrades i en estnisk anda. Som i andra estniska hem hade även vi den estniska flaggan på hedersplats i vardagsrummet. Pappas intressen och verksamheter vid sidan av arbetet var målmedvetet inriktade på Estlands befrielse.

Jag gick ju i Estniska Skolan och tillbringade sex år på estniskt sommarkollo på Gotland, två månader varje sommar. Året före sommarkollot på Gotland var jag en sommar på den då av Henno Kirikmäe ledda sommarkolonin i Magneby i Värmland. Och bara fem år gammal var jag två veckor på Lågarö i Roslagen på den av min senare skolfröken fru Susi ledda kolonin. Jag deltog under alla ungdomsåren även i olika estniska scoutläger. Likaså konfirmation. 

Hur mycket undervisning i det estniska språket och den estniska kulturen fanns det vid din tid i Estniska Skolan?
All undervisning bedrevs på estniska, utom lektionerna i svenska. Dessutom studerade vi estnisk geografi och historia. 

Deltog du i skolans jul- och vårföreställningar?
Till föreställningarna valdes barn som var utåtriktade. Jag var blyg och tillbakadragen i den åldern. Min klasskamrat Anne Mari Horm och hennes yngre bror Peeter var med i nästan varje uppsättning. En gång fick jag spela en tomtenisse och en annan gång var jag svamp, en roll utan repliker. Jag var mera intresserad av idrott, där jag bättre kom till min rätt.   

Utövades det någon idrott i Estniska Skolan?
Jodå, vi hade till och med tävlingar vid Flaten. På 60 m blev jag skolmästare i sexan. Skolan hade dock ganska undermåliga skolgårdar. Min första skolgård låg på Slöjdgatan, där biografen Sergel ligger idag. Det fanns en stor brunn mitt på gården som man inte fick klättra på. Den andra skolgården låg på Brunnsgatan, på taket till biografen Rigoletto. Där spelade vi boll, men bollen hamnade alltför ofta på Kungsgatan. Till slut förbjöds bollspelet helt. 

Bestod din vänkrets huvudsakligen av ester?
Estniska vänner hade jag i skolan, i olika idrottsverksamheter, sommarkollona, scoutrörelsen och senare i studentföreningarna. Min far tog ofta med mig på olika estniska evenemang, högtider och julkyrkan. Samtidigt har jag alltid haft minst lika många svenska vänner och ett svenskt umgänge. Jag tillhör två kulturer där jag känner mig lika hemma i båda.  

Har du några vänner kvar från din skoltid som du har umgåtts med även senare?
Av mina klasskamrater sedan första klass i folkskolan har jag till exempel haft en löpande kontakt med Madis Üürike. Liksom med Toivo Kärsten, mångårig granne som vi under en stor del av våra liv umgåtts familjevis med. Även Peet Kokla umgicks vi familjevis med, speciellt under årtionden tillsammans på sjön. Uppskattar att jag fortfarande har god pejl på mer än ett tiotal av mina klasskamrater från ettan. Med Rainer Markus hade vi efter skolåren ett uppehåll i umgänget under några tiotal år, men återupptog kontakten på äldre dagar genom det gemensamma intresset golf i den estniska golfklubben EGR.  

Från de tidiga ungdomsåren fick jag även många andra estniska kompisar, med vilka jag fortfarande umgås aktivt med. Kanske speciellt från scoutingen, kollotiden och olika idrottssammanhang. En kanske lite speciellt vänskap kan nämnas kring namnet Peter Lee. Vi lärde känna varann under de första scoutåren, gick i gymnasiet samtidigt, spelade basket tillsammans i olika konstellationer och gifte oss av en händelse samma dag för mer än 52 år sedan. Jag med Tiiu (f. Kallang) och han med Irma (f. Ruus). Vi firar fortfarande jämna bröllopsdagar tillsammans och umgås ganska flitigt familjevis. Och spelar faktiskt fortfarande också en del golf ihop, när våra respektive hälsolägen så tillåter.

Har även haft förmånen att få knyta många långa och varaktiga vänskapsband med vänner ute i landet. Även i de fallen ofta på olika scoutläger, kollon och idrottstävlingar, samt under studentåren genom olika evenemang och sammankomster. Ett namn som då omedelbart kommer upp är ur-göteborgaren Hain Rebas, som jag lärde känna på vargungelägret Eesti i Metsakodu år 1954. Vi har genom alla 76 åren sedan dess behållit en nära vänskap oss emellan, men även familjevis. Icke heller brodern Aho och hans Marje Tui att förglömma.

Trots att vi lärde känna varann först under studentåren så vill jag i detta avsnitt framhålla min kanske bäste vän Jüri Männiks betydelse i mitt liv. Inte minst som min ständige livmedicus.

Avslutningsvis vill jag också uttrycka min glädje över att under alla uppväxtåren ha fått lära känna så många härliga tjejer i min egen generation. Dock utan att nämna någon vid namn.    

Hur gammal var du när du började inom scoutingen?
Jag började som vargunge, när jag var åtta år. Det första storlägret var i Drevviken, när jag var tio år. Från 1951 till 1962 har jag således varit  vargunge, scout, seniorscout och ledare  1957 var jag på en jamboree i England med Rein Ustav, Peeter Lee och Henn Koch, som brände upp min sovsäck den sista natten där. Han skulle vakta lägerelden men somnade. Brasan spred gnistor och min sovsäck fattade eld. 1958 var jag tillsammans med Hain Rebas, Peter Lee, Vello Vaigur och flera andra på ett storläger i Hangö i Finland där vi på lägermästerskapen i volleyboll fick silvermedalj. 1959 fick jag förmånen att få åka till en jamboree på Filippinerna som representant för estnisk exilscouting. Att få resa till Filippinerna genom att flyga till andra sidan av jordklotet när jag bara var 16 år gammal var min ungdoms största upplevelse. 

Berätta mer om din gymnasietid.
Såsom tidigare nämnts så flyttades gradvis mitt fokus från skolstudier till ”livets skola”. Jag valde den allmänna sociala linjen för mina studier eftersom jag inte hade någon bestämd uppfattning om vad jag egentligen ville göra. En tanke jag hade var att bli gymnastiklärare. Faktiskt saknade jag i skolplanen något egentligt favoritämne. I viss mån gillade jag ämnet svenska, särskilt att skriva. När vi satt i den stora aulan i skolan och skulle skriva uppsats under en halv dag gick den första timmen alltid segt, men sen lossnade det. Och resultatet blev ofta ganska hyggligt. Vi fick spela mycket basket på gympan, vilket jag egentligen gillade bäst. Men intresset för det egentliga skolarbetet var begränsat. Det blev ganska många frånvarotimmar.

Vad gjorde jag då i stället? Intresset för ”livets skola” steg gradvis under gymnasieåren. Skolavgiften i denna skola var dock inte helt gratis, så tiden gick alltför ofta åt till diverse extraknäck för att tjäna fickpengar.

Jag tog bil- och taxikörkort tidigt. I garderoben på restaurang Hasselbacken kunde jag tjäna bra. På den tiden krävdes det slips och kavaj av gästerna, vilket ledde till en av oss i garderoben skapad affärsidé. Vi korttidsleasade helt enkelt ut dylika accessoarer  till rimligt pris. Dessutom kunde vi mot betalning tillhandahålla servicen billots, dvs att köra hem gästerna efter deras krogkväll med deras egna bilar. Omtyckt av kunderna och lönsamt för oss.

Jag arbetade även i tunnelbanan som spärrvakt och satt i ett bås i uniform. Tidvis jobbade jag också som limousinechaufför på Freys Hyrverk och som guide åt amerikanska turister. Sådana arbeten gav livserfarenhet och pengar i fickan, men gynnade inte skolarbetet.

En hel del tid gick självklart också åt umgänge med kompisar och flickvänner. Summan av det här beskrivna livspusslet blev att jag tog studenten med ett års fördröjning, men ändå med förvånansvärt hyggliga betyg. 

Hur var din studentfest?
Vi hade studentfest tillsammans med Jaak Tuuling på Vironias lokal på Götgatan 37 i maj 1964. Det var en riktigt bra fest!

Vad gav dig drivkraften att studera på universitetet?
Inombords kände jag ett behov av att studera vidare. Vet att min far förväntade sig det av mig. Också de flesta av vännerna valde att studera vidare. Jag valde juridiken. Jag hade en dröm om att bli advokat, bo i en liten stad som Sigtuna, promenera till jobbet, att vara någon i samhället. Så jag började studera på Stockholms Universitet. Men livet som jurist intog så småningom en annan inriktning. 

Hur aktiv var du i de estniska studentorganisationerna?
Jag blev tidigt inbjuden till olika estniska studentkorporationer och akademiska föreningar. Valde att ansluta mig till korp! Vironia, och blev så småningom även medlem i Estlands Nation vid Stockholms Universitet (eller i dagligt tal SEO) år 1964. Det visade sig att dess möten vid den tidpunkten var mindre attraktiva. Under ledning av Toivo Karneol ändrade dock SEO ganska snart inriktning. Mer vikt lades vid sociala events. Han lockade dit mig att som ordförande (kurator) efterträda honom, och under ett par år blåste vi nytt liv i föreningen. Konstutställningar, temafester, middagar, bilrebusjakter etc. Vänskapen med den finska Savo Karjalainen Osakunta blev aktivare. Samtidigt fanns det estniska studentföreningar i Göteborg, Lund och Uppsala. Vi hade ett aktivt utbyte och en rad gemensamma aktiviteter även med dessa. Jag var också aktiv i Vironia, under ett års tid var jag dess ordförande.  

Det blev ett antal mycket aktiva år, som dock skapade ett oönskat hål i min studiegång. Till slut kände jag därför att jag var tvungen att ta bättre hand om mina studier och flyttade till Uppsala. Under åren där klarade jag av de flesta i en juristexamen ingående ämnena och tentorna. Jag hade en tenta och en examensuppsats om fastighetsbeskattning kvar, när jag gifte mig med Tiiu 1969 och vi flyttade tillbaka till Stockholm.

Tillsammans med barndomsvännen Toivo Kärsten köpte vi en tomt i Trångsund, som vi styckade och byggde varsitt hus på. Under de närmaste åren byggde jag dessutom tillsammans med gode vännen och snickaren Raul Lokotar ytterligare två villor och en sommarstuga. Projekt som gav Tiiu och mig en hygglig ekonomisk plattform ganska tidigt i vårt gemensamma liv.

I januari 1973 föddes vår son Johan Martin. Det verkliga livet hade därmed tagit sin början. Nu handlade det ju om att försörja en familj. Med följd att juridikstudierna fick anstå under en ganska lång period. Jag avlade dock slutligen min juris kandidatexamen i januari 1979. 

Hur ofta hamnade du på Estniska Huset som barn/ung och i vilka sammanhang?
Scouterna hade på min tid sina möten på lördagar i KFUM:s lokaler på Snickarbacken. Även  det gamla Estniska Huset på Regeringsgatan hade lokaler ämnade för scouter och studentföreningar. Jag hade egentligen bara en kundrelation med det gamla Estniska Huset.

Mitt första heltidsarbete var på det nya Estniska Huset på Wallingatan i Stockholm, där jag anställdes som ett slags verkställande platschef 1971 och några år senare invaldes som ledamot i styrelsen. Vi omvandlade denna sunkiga fastighet till ett  hyggligt bostadshus med lägenheter och lokaler för de estniska verksamheterna i Stockholm. VIRU-lokalerna som används ännu idag skapades ursprungligen för studentkorporationerna Vironia, Rotalia och Ugala. Då Estniska Husets Klubb lade ner sin verksamhet, lades även kök och bokningarna av husets samlingslokaler inledningsvis till mitt ansvarsområde under de första åren. 

Berätta mer om ditt arbetsliv. Inom vilka områden har du jobbat?
Jag har haft stor nytta av att jag redan som mycket ung började arbeta. Varje sommar och under skolloven var jag ute och tjänade fickpengar och skaffade erfarenhet. T.ex. på Stureby vårdhem jobbade jag ett par somrar och transporterade mat, smutstvätt och även annat med traktor mellan de olika enheterna. Jag har innehaft olika jobb som försäljare och jag har byggt ett antal hus. Under högskoletiden hade jag dessutom ett antal ”kostymjobb”, t.ex. på bank, som sommarnotarie på tingsrätt, som deklarationsgranskare på Skattemyndigheten. Varje jobb har varit lärorikt och utökat mina livserfarenheter, så även ledandet av en studentnation.

Men sedan inträdet i familjeförsörjarrollen vill jag påstå att jag påbörjade ett något mer och långsiktigare karriärbyggande.   

1974 anställdes jag som mäklare på Sparbankens fastighetsbyrå (SPAFAB) på deras Enskedekontor. Ett år senare blev jag kontorschef i Haninge och så småningom ansvarig för Region Mellansverige med 17 kontor och närmare ett par hundra anställda. Därifrån erbjöds  jag VD-tjänsten i Föreningsbankens Fastighetsbyrå 1978 för att bygga upp deras kontorsnät i Mälardalen. I början av 1980-talet drabbades dock hela mäklarbranchen av en ekonomisk kris, räntorna steg, taxerings-och skattereglerna ändrades och marknaden försvann. Jag föreslog då styrelsen att omstrukturera byrån. I samma veva som det arbetet var slutfört  blev jag erbjuden en anställning som managementkonsult på Mercuri Institutet, ett av de största företagen i Sverige för utbildning av säljande personal på alla nivåer. Jag kände spontant att det inte var riktigt min grej att undervisa. Jag har nämligen aldrig riktigt tyckt om att uppträda. Men så småningom började jag ändå gilla det. 1983 var jag tillsammans med fem Mercuri-kolleger med och grundade ett konkurrerande företag, Sällma AB. Verksamheten utvecklades snabbt. Som mest var vi 120 konsulter med kontor i Göteborg, Malmö och Stockholm samt i Norge, Danmark och Finland. Jag hade under dessa år även planer på en etablering även i Estland, som det dock inte blev något av. Men mer om detta längre fram i intervjun.

Efter åtta år av goda förtjänster och ett rejält uppbyggt kontaktnät i svenskt näringsliv längtade jag ändå tillbaka till ett operativt jobb igen, för att få möjlighet att tillämpa mina nyvunna ledarkunskaper och erfarenheter.

Den möjligheten dök upp år 1991, då jag blev inbjuden till Aftonbladet för att diskutera ett jobb som annonsdirektör och medlem i tidningens ledningsgrupp. Familjen blev mycket förvånad och vår son Johan hade tydliga synpunkter: ”Men pappa, Aftonbladet!? Hade du inte kunnat välja SvD i stället, eller åtminstone Expressen?” Aftonbladet var ju på den tiden en starkt sossestyrd tidning, dessutom med haltande ekonomi. Men eftersom ledningen var ny och verkade väldigt professionell tackade jag ja till jobbet. Jag blev snart även utnämnd till marknadsdirektör för tidningen, och kom därmed att ansvara för tidningens hela intäktssida. Under mina år på Aftonbladet blev vi den upplagemässigt största tidningen i Sverige. Och dessutom med god lönsamhet, vilket även ju spillde ut på ledningsgruppen och övriga nyckelpersoner. Det var en spännande tid i en för mig helt ny värld – media. 

Min chef på Aftonbladet, Thorvald Bohlin, fortsatte sin karriär och blev vd för ett av Telias dotterbolag Infomedia. På hösten 1995 rekryterade han också mig till sin ledningsgrupp där. Telia Infomedia hade även kontor i Estland, Lettland och Litauen. Bohlin var intresserad av de baltiska marknaderna. Vid den tiden hade jag redan börjat samarbeta med Estland och jag hade kontakter på regerings- och hög näringslivsnivå. Telia-koncernens VD Lars Berg rekryterade mig ett par år senare till Telias huvudkontor för att arbeta på de baltiska marknaderna. På den tiden pendlade jag mycket mellan Sverige och de baltiska länderna.

1999 flyttade Tiiu och jag till Estland. Egentligen hade jag redan sedan Sällma- och Aftonbladettiden varit i Estland med en arbetsgrupp var fjärde helg. Jag kom nu till Estland för att bevaka Telias intressen på plats från styrelseposition i Baltic Tele AB, Estonian Telecom, Eesti Telefon, Eesti Mobiiltelefon, Eniro, Starman kabeltelevision, Teabeliinid, TV3 Eesti, Latvijas Mobilais Telefons, Telia Latvija och Lietuvos Telekomas. Under några år arbetade jag också som medlem i Eesti Telekoms ledningsgrupp.

I Teliakoncernen lyckades jag förstärka ledningens intresse för Estland och öppna dörrarna för Telias högsta chefer till dåtidens estniska ministrar, och anordnade till och med Telias första styrelsemöte utanför Sverige, dvs. i Tallinn. Under Estlandsåren var jag dessutom styrelsemedlem i den Svenska Handelskammaren.

Vi bodde i Estland till 2002. Med detta avslutade jag i praktiken min arbetskarriär. Hälsan hade gjort sig allvarligt påmind ett par gånger och signalerat att det var dags att dra ned ordentligt på tempot. Jag lydde rådet och vid återkomsten till Sverige gick jag i pension.   Men äntligen hade min dröm gått i uppfyllelse – att få jobba med Estland på heltid.

Berätta mer om den arbetsgruppen i Estland som du har nämnt vid ett par tillfällen?
Gruppen jag nämnt några gånger var en arbetsgrupp som jag ledde under åren 1987–1991. Gruppens arbete utgick delvis från tankarna i  ”IME programmet – självförsörjande Estland”.

IME-programmet i sig föddes efter ett förslag som fyra politiker publicerade i tidningen Edasi den 26 september 1987. Författarna till artikeln var Siim Kallas, Tiit Made, Edgar Savisaar och Mikk Tiitma, som presenterade en idé med ett ekonomiskt program om oberoende förvaltning och ekonomiskt oberoende inom ramen för Estniska SSR.

Ett halvår tidigare den 24 februari, dagen då den estniska flaggan för första gången på nästan fem decennier åter hissades på Pikk Hermann-tornet. Jag hade fått en inbjudan till denna stora historiska händelse från Harri Lumi, borgmästare i Tallinn vid den tiden. Sångkören leddes av Gustav Ernesaks. Dagen avslutades med en högtidlig sammankomst i Linnahall-konsertsalen, där den estniska nationalsången sjöngs, även den för första gången på nästan fem decennier. Jag hade med hjälp av regeringens kanslichef Tiit Järve lyckats få ett möte inbokat med regeringschefen Indrek Toome just den dagen klockan 14 på hans tjänsterum på Toompea. Väl på plats diskuterade jag med Indrek Toome om på vilket sätt ester utomlands konkret skulle kunna stödja Estland i dess strävan efter självständighet.         

Ur diskussionen uppstod en konkret idé om att skapa en arbetsgrupp bestående av sverigeester, som för esterna i dåvarande Sovjetestland pedagogiskt skulle kunna åskådliggöra hur olika ekonomiska funktioner fungerar i marknadsekonomin med Sverige som exempel. Jag talade om att det med all säkerhet skulle vara möjligt att hitta en kompetent sammansättning för en sådan grupp. Sagt och gjort. Efter ett inte alltför ansträngande övertalningsarbete lyckades jag forma följande grupp med mig själv som sammankallande. I den ingick då förutom mig Rudolf Jalakas, Meemo Trepp, Jaan Manitski och Madis Üürike. I fyra år var vi rådgivare åt olika estniska regeringar. Kontaktpersonen i Estland under hela denna period var dåvarande ekonomiministern professor Jaak Leimann. Gruppens arbete avslutades 1991, då Jaan Manitski blev utrikesminister och senare Madis Üürike finansminister.

När och hur träffade du din fru Tiiu?
Det var på en nyårsfest med Peeter Lee, Jaak Tuuling, Vaike Väina, Piret Putnik och Tiiu den 31 december 1965 på seglingscentret Marstrand nära Göteborg. Jaak hade tidigare träffat Tiiu på ett storläger för scouter. Tiiu bodde då i Uddevalla och jag bodde i Stockholm. Hösten 1967 flyttade Tiiu till Uppsala. Den 19 februari 1969 förlovade vi oss i en snöstorm intill Gunillaklockan. Någonstans i buskarna stod vännen Gert Hirsch och frös med en gitarr i handen och väntade på att jag skulle lämna över ringen, och så kom han ut ur buskarna och sjöng en vacker sång för de nyförlovade. Vi gifte oss den 30 augusti 1969 i Stockholm, och höll en riktig tredagars bröllopsfest i Sämstad.

Hur stor är er familj? Hur många barn och barnbarn?
Johan föddes 1973, Linda 1975. Fyra barnbarn. Johan har två söner och Linda har två döttrar.

Hur har ni lyckats att behålla estniskheten levande i familjen?
Vi har alltid pratat estniska med våra barn. Johan är gift med en svenska och deras barn talar inte estniska, även om hans fru är intresserad av språket. Lindas hemspråk är numera engelska och hon pratar engelska och svenska med sina barn. Johan och Linda gick i Estniska Skolan och på estnisk konfirmation. Linda har tre goda estniska väninnor sedan Estniska Skolan och Johan har tre estniska kompisar också sedan Estniska Skolan. Linda och Johan pratar fortfarande estniska med varandra. 

Har ni varit på semester i Estland med era barn?
Nej, vi har inte rest med deras familjer i Estland. Däremot har barnen med sina respektive familjer deltagit i våra jubileumsfiranden i Estland. Och även på egen hand turistat i Estland.

Låt oss prata om ditt förhållande till Estniska Huset. Vilka befattningar har du haft?
Relationen med Estniska Huset har varat i 50 år. Sedan 1971. Jag började som heltidsanställd platschef i några år, sedan ledamot i styrelsen. Jag slutade i styrelsen 2010, men fortsatte som ledamot i valberedningen. Jag följde med stort intresse och viss förskräckelse vilka effekter  kontrakterandet av en ny fastighetsförvaltare fick för följder i huset. 2014 lanserades min jubileumsbok ”Eesti Maja Stockholmis 1954–2014” och den andra boken ”Quo vadis Eesti Maja 60+?” ett år senare. Jag avslutade min sista sejour i styrelsen åren 2017–2021, varav de första två åren som ordförande. Sammantaget innebär det ett femtioårigt förhållande med AB Eesti Maja. 

Hur har Estniska Huset klarat sig genom tiderna? Vilka utmaningar har man haft och hur har de hanterats?
Huset på Wallingatan fick en dramatisk start på många sätt. Jag har också skrivit om det i Estniska Husets jubileumsbok. Striden stod mellan EÜS och Estica, eller egentligen mellan vissa personer som hade svårt att komma överens. Man hävdade att huset köpts för dyrt. Fastighetsmagnaten Sten Mörtstedt köpte fastigheten för 1,7 miljoner och sålde den efter ett kort innehav till AB Eesti Maja för 2,4 miljoner. Man anmälde EM till Stadsbyggnadskontoret och smutskastade varandra även genom svensk kvällspress. Det var pinsamt. Lyckligtvis tog Meemo Trepp över ledningen i Estniska Huset. Han var både kunnig och saklig, dessutomhårt arbetande, opartisk och oberoende. Tack vare honom ställdes detta hus i ordning för det ändamål det var avsett för. Sedan ökade aktiviteterna och bråken avtog efter hand.

I början drevs restaurangverksamheten av Estniska Husets Klubb. När klubben la ner sin verksamhet så började så småningom restaurangen hyras ut till olika restauratörer. Det gjordes många missar och det har alltid varit svårt att hitta en krögare som alla skulle vara nöjda med. Restaurangen har alltid subventionerats av fastighetens inkomster. Restaurangens verksamhet har också alltid haft hög prioritet. Utan fungerande kök försvinner också en av grundmeningarna med ett estniskt hus som samlingspunkt för det estniska samfundet i Stockholm. I det gamla Estniska Huset på Regeringsgatan fanns fröken Maimu Leesi, som ägnade sitt liv åt restaurangen där. I det nuvarande Estniska Huset har genom åren ett antal restauratörer passerat revy under olika perioder – längst tid var Erkki Vesterinen krögare.

I Estniska Huset levde estniskheten aktivt kvar över ESTO 80 fram till Estlands frigörelse. Sedan började en nedåtgående trend. Folk började återuppta direkta kontakter med Estland. Det var år av nedgång och flera organisationer upphörde att existera. En generation försvann. De som kommer hit från Estland nu för tiden ger hopp om att Estniska Huset kommer att leva vidare i många år framöver. Kanske på ett sätt som delvis kan synas lite främmande för min generation, men Estniska Huset verkar kunna hänga med i utvecklingen. Sirle, om eldsjälar som du av någon anledning försvinner, blir det nedgång igen. Det måste alltid finnas en grupp människor som är aktivt intresserade och som visar vägen. På sikt kommer det säkert fram nya människor, men möjligheten att hitta nya beror också på hur eldsjälarna har kunnat bygga upp laget och intresset kring verksamheten. Så att någon annan är villig och beredd att ta över.

Vad har du för vision för Estniska Huset?
Att formulera visioner och kommunicera målbilder för AB Eesti Maja är uppgifter som kommer an på den av aktieägarna valda styrelsen. En åldrad senior som under många år av sitt liv varit knuten till Estniska Huset må möjligen tillåtas förmedla iakttagelser, tankar och även råd till den som eventuellt har intresse av att lyssna på dessa.

AB Eesti Majas styrelse har ju som sin främsta uppgift se till att fastighetsförvaltningen ger ett sådant överskott att det, förutom att hålla fastigheterna i ett hållbart skick, också skapas medel för att hålla igång det estniska livet och verksamheten i huset. I nuläget är Estniska Huset begåvat med en professionell och arbetsduglig styrelse igen. För tillfället behöver styrelsen med all säkerhet lägga störst fokus på upphandling samt genomförande och tillsyn av de stora renoveringar och byggarbeten som står utanför dörren. En del av denna process är redan påbörjad. Stora belopp är redan i rullning. Samtidigt måste styrelsen vara vaksam på att vi inte hamnar i händerna på någon som för egen vinnings skull försöker ta över AB Eesti Maja, genomett s.k. fientligt övertagande.

Vid sidan av detta förväntas ledningen (läs styrelsen) samtidigt ta hand om den sociala biten, så att Estniska Huset fortsätter att vara en naturlig samlingsplats för ester i Sverige.  

I tidernas begynnelse var det Estniska Husets Klubb som tog hand om köket och det sociala livet. Vem eller vilka skulle idag kunna utföra klubbens funktioner och se till att Estniska Huset har det liv som det skapades för? VD? En konkret arbetsgrupp? För detta ansvar särskilt invalda medlemmar i styrelsen? Vet ej. Det är snarast bara tankar som ofta rör sig i huvudet på en gammal gubbe och supporter.  

Har Estniska Husets restaurang en framtid?
Tiiu och jag äter lunch varannan måndag på Estniska Huset medan vi har vår städerska här hemma. Jag förstår att det är svårt för Estniska Husets restaurang att möta kraven från alla ester. Förväntningarna ställs ofta högt, men alla är inte redo att betala ett högt pris.

Man vill således ha en mysig miljö, utsökt mat, alltid öppet och samtidigt billiga priser. Jag påstår att den ekvationen går omöjligen ihop. Sannolikt behöver man göra eftergifter i någon del av ekvationen. Men vilken del? Tillhandahållandet av Estniska Husets kökstjänster och förvaltningen av allmänna lokaler har alltid varit ett bekymmer. Och kommer så att förbli – om man inte lyckas lösa ekvationen på ett förnuftigt sätt. 

Hur aktiv är du för närvarande i det estniska samfundet?
Jag var väldigt aktiv fram till maj. Mycket mer aktiv än jag hade velat. Alla möjliga problem föll plötsligt i knät på Estniska Husets styrelse Men som svar på din fråga: jag är medlem i Estniska Golfklubben i Sverige, REL och Vironia (Tallinn). Är sedan barnsben van att delta i dom flesta större lokala evenemang som anordnas för den estniska communityn, och avser att fortsätta med detta så länge hälsan står mig bi. Har också haft för vana att vid lämpliga tillfällen försöka presentera ”det estniska” för svenskar, både i  privata sammanhang och i arbets- och föreningsliv. 

Vad saknar du i vårt samfund just nu?
En estnisk informationskälla på papper. Det är viktigt att få aktuell information om vad som händer i det sverigeestniska samfundet. Korrekt information som visar i vilken riktning saker och ting rör sig, vad som händer, kommande evenemang etc. Tidigare stod Eesti Päevaleht för denna funktion även om det inte alltid skedde helt korrekt. Man måste fylla det tomrum som nu uppstått. Till exempel skapade Estniska Husets styrelse ett eget digitalt nyhetsbrev för snabb informationsförmedling. Folk är intresserade av hur det går för Estniska Huset. 

Hjälper tidskriften Rahvuslik Kontakt på något sätt till att möta detta informationsbehov?
Den gamla Rahvuslik Kontakt såg ut som tidskriften Mana och var aldrig intressant för mig. Den nuvarande är utåtriktad, men den skulle kunna ges ut oftare eller så bör man lära läsaren att läsa rätt information från digitala infokanaler under tiden. Den nya tekniken är fortfarande främmande för mig och, gissar jag, för många i min åldersgrupp. Men eftersom utvecklingen styr i den riktningen får vi efterhand försöka rätta in oss i ledet. 

Vi skulle behöva en direktör för marknadsföring och reklam.
Då behöver ni fokusera på att försörja er med annonsering och äskande av bidrag från ömse officiellt håll. Ni behöver komplettera er redaktion med någon yngre hungrig förmåga. Annonser säljs ju oftast av säljare som jobbar på provision.

Till sist, vad gör dig glad när du tänker tillbaka på ditt liv och allt du gjort?
Att de 52 åren ha fått leva med Tiiu är den avgjort största glädjen för mig. Hon har stöttat mig mycket med sin positiva och optimistiska läggning. Tiiu är trygg och generös. Hon uppfostrade våra barn när de var små, jag blev mer aktiv med barnen när de närmade sig mer vuxen ålder. Det är glädjande att barnen har vuxit till anständiga och empatiska människor och vi har lyckats göra det tillsammans. Vi är båda glada över att ha en bred bekantskapskrets där vi umgås med många människor. Våra hem har alltid varit öppna. Samtidigt har vi alltid även haft ett parallellt ”svenskt” liv. Båtlivet till sjöss i 40 år har gett mycket. Att bege sig till havs såg vi tidigare alltid fram emot. Vi har färdats mycket i den åländska och finska skärgården, i Estland, runt Danmark, längs Göta kanal i olika riktningar ett stort antal gånger. Båtlivet har tillfört många vänner och bekanta. Sedan 1984 är jag medlem i Kungliga Motorbåt Klubben, har suttit i styrelsen och varit vice ordförande i tre år. De åren var väldigt intressanta. Ibland saknar jag havet, men nu är båtlivet inte längre möjligt för oss av hälsoskäl. 

Finns det något du skulle göra annorlunda i efterhand?
Åren 2017–2021 skulle jag verkligen ha velat göra något annat än att ta itu med Estniska Husets juridiska problem. Det har funnits misstag och dumheter i mitt liv, men utan dem hade jag inte lärt mig. Du kan inte leva ett liv av ljusblått socker. Jag undrar ibland hur livet hade sett ut om jag blivit advokat istället? Hur hade mina år som barn varit om min mamma inte hade lämnat oss? Det hade förmodligen gjort mig som person mjukare, och jag kanske hade inte blivit så blyg för att öppet visa känslor. 

Träffade du din mamma någon gång?
Första gången 1968 och sedan 1975. Senare kontaktade jag henne inte alltid när jag besökte Estland. Det skulle ha gjort för mycket ont. Jag gick på hennes begravning och skötte den. Min syster uppfostrades faktiskt av vår mammas syster och mormor eftersom mamma själv inte förmådde ta hand om henne. Jag har under de senaste 50 åren haft ständig kontakt med min syster Eevi och jag känner närhet och släktskap med henne. Hon har inte heller haft det lätt som barn. Vi hjälps åt att ta hand om varandra.

Om du träffade en guldfisk här i Hammarby Sjöstads kanal, vad skulle du önska av den?
Att Tiiu och jag får vara tillsammans tillräckligt länge för att kunna se alla våra barnbarn ta studenten. En hygglig hälsa är väl det vanligaste som folk i vår ålder drömmer om, inte sant? Jag har länge också drömt om att få träffa Estlands president på årsdagen av Republiken Estland.