REL kultuuripreemia 2022 laureaat on Riina Noodapera

167

På svenska: Riina Noodapera fick Sverigeesternas kulturpris 2022


Õnnitleme REL Gotlandi esinaist ja Eesti aukonsulit Gotlandil Riina Noodapera REL kultuuripreemia 2022 eest!

ROOTSI EESTLASTE LIIT

REL kultuuriauhinda antakse välja aastast 1962. Kultuuriauhinna suuruseks on 15 000 kr. 
Kultuuriauhind | Eestlased Rootsis (sverigeesterna.se)


 

Avaldatud ajakirjas “Rahvuslik Kontakt” nr 235 2021

Riina Noodapera – naine nagu orkester

Sündinud: 1952 Brännkyrkas Stockholmis
Õppinud: Stockholmi Eesti Kool, Fruängsskolan, Gustavsbergsskolan, Eklidens Gümnaasium, Stockholmi ülikool (pedagoogika, psühholoogia, filmiteadus), Uppsala ülikool (Visbys: kultuuripärand ja ühiskond, inimökoloogia; kaugõppes: eesti keel, õpib praegu)
Pere: abikaasa Anders (mitmenda põlve gotlandlane, vanaema pärit Vormsilt), tütred Vanda ja Karolina, lapselapsed Viktor ja Olivia, phalene tõugu 4-aastane koeratüdruk Winnie
Lemmikkoht Eestis: Saaremaa, kus Riina on käinud väga palju nii spaas kui toredate Gotlandi ja Saaremaa koostööprojektide raames 

Riina Noodapera on üks nendest inimestest, kelle pea kobrutab ideedest ning käed peavad pidevalt käima. Südamest eestlane, hingelt gotlandlane – nii võiks ehk iseloomustada Riinat, keda jätkub tegutsema mitmele rindele korraga. Tutvudes sellega, millega Riina oma eluteel tegelenud ja mida korda saatnud on, tundub see täiesti loomuliku asjade käiguna, et temast aastal 2012. sai Eesti aukonsul Gotlandil. 

Ühel neljapäeva pärastlõunal istusime mõlemad maha oma arvutite taha – Riina oma kodus Hemses Gotlandil ja mina Lundes Västenorrlandis – ning pidasime Zoomis maha toreda jutuajamise. 

Peale selle, et Riina on Eesti Vabariigi aukonsul, on ta ka REL Gotlandi osakonna asutaja ja esimees, REL esinduskogu saadik ja REL presiidiumi aseesimees. Kuidas Riinalt, kuidas temast aukonsul sai ning mida see tiitel endaga praktikas kaasa toob? 

Riina: Eesti aukonsuleid on Rootsis seitse: Malmös, Karlskronas, Göteborgis, Eskilstunas, Halmstadis, Norrköpingis ja Gotlandil. See on tegelikult suurepärane teenus, mida Eesti kodanikele Rootsis osutatakse, sest aukonsulite kaudu on võimalik saada näiteks ajutist reisidokumenti, kui see on Rootsis kaduma läinud; samuti võib aukonsuli käest kätte saada tellitud Eesti passi ja id-kaardi. Arvestades Rootsi suhteliselt suuri vahemaid, on aukonsulite abil võimalik vähendada reisimist, ent aukonsul on ka Eesti keele ja kultuuri kohalik esindaja. Hetkel on meist kaks, kes valdavad eesti keelt. Nendeks on Michael Pääbo Norrköpingis ja mina siin Gotlandil.

Minust sai aukonsul Gotlandil pärast seda, kui omaaegne aukonsul Veljo Pärli ameti maha pani ning ärgitas mind teatepulka üle võtma. Kuna ma niikuinii olen aastakümneid aktiivselt tegelenud nii Eesti asja ajamisega kui Gotlandi elu edendamisega ning mul on suur kontaktvõrgustik, siis aukonsuli kohustused minu elu just väga palju muutnud ei ole. Tegutsemine mitmel rindel korraga lihtsalt jätkub. 

Toidupärimus

Riina ja tema abikaasa Anders Nilssoni kodu Hemses Lõuna-Gotlandil on külalistele alati avatud. Kohalikku elu ja vaatamisväärsusi tutvustab autoriseeritud giidina tegutsev Riina igal aastal sadadele kui mitte tuhandetele turistidele, tehes muu hulgas ekskursioone, mis tutvustavad Rootsi elu ja ühiskonda eestlastele. Oma firma raames korraldab ta ekskursioone kodusaarel ja toidukursusi oma kodus. Täpsemalt võib kõigest sellest lugeda Riina kodulehel www.noodapera.com.

Riina on tuntud ka kui toidupärimuse edasikandja. Ta õpetab huvilisi valmistama rukkileiba, kalatoite, hoidiseid, kõikvõimalikke hapendatud toite, muu hulgas hapukapsaid, ning tema algatatud on ka verivorstitalgute traditsioon Gotlandil. Möödunud aastal jäid talgud pandeemia tõttu küll ära, aga Riina tegi üksinda valmis 70 verivorsti, mille olid tellinud Gotlandil elavad teised eestlased ning mis postiga saadeti ka huvilistele mandril. 

Riina on roheline ettevõtja ja Nature Bizz sertifikaadi omanik. Ta sõidab hübriidautoga, mille elekter tuleb oma maja katusele paigaldatud päikesepaneelidest. Riina ja Anders on oma kodus ehitanud spetsiaalse süsteemi, millega suures koguses vihmavett koguda. Seda vett vajab nende aed ja suur kasvuhoone, kus Riina kasvatab tomatit, kurki, salatit, tšillit ja lilli, ning seda kõike tünnides, et mitte vett raisata. Uut salatit külvab ta pidevalt. Näiteks nüüd, talvel saab ta minna kasvuhoonesse ja omale salatit noppida. Riina kasvatab kõike omaks otstarbeks ning oma korraldatud kursuste tarvis. Ta õpetab, kuidas toitu keskkonnasõbralikult säilitada, näiteks piimhappe tehnoloogiaga. Kursustel hapendatakse peamiselt kapsast, aga ka näiteks porgandit. 

Riina katsetab pidevalt uute toiduainetega. Mingi eksperiment peab tal kogu aeg käsil olema, mingi pott kuskil podisemas või punsu nurgas käärimas. Kui on suur kirsiaasta, teeb ta nalivkasid, teatud kirsilikööri. Ka muid taimi, lillevõrseid ja ka värskeid kuusevõrseid paneb ta viina sisse. Huvitava maitsega vägijooki annab teha pea kõigest. 

Riina peres süüakse ja pakutakse ka külalistele väga palju kala. Riina naerab, et tema abikaasa Anders on sellest kalast vahel lausa tüdinenud, sest endise seakasvatajana tahaks ta aeg-ajalt ka sealihal hea maitsta lasta. 

Riina eksperimenteerib vähetuntud kaladega ning propageerib Läänemere kalu ja nendest kõikvõimalikul moel valmistatud toite, näiteks marineeritud ja grillitud tuulekala ning ka tuulekalasülti, mis meenutab angerjat. Kõikvõimalikud suitsukalad ja loomulikult vahel ka Rootsi rahvast kahte leeri jagav – kas sa seda vihkad või armastad – hapusilk. Riinal on kolm suurt külmkappi hapendatud toitudele ja konservidele ning ka suur sügavkülm, mis on pilgeni igasugust toidukraami täis. 

Armastus käsitöö vastu

Samas on Riina ka innukas käsitööharrastaja. Küsin, kust on pärit tema suur huvi toidu ja käsitöö vastu.

Riina: Kui meie pere lapsed väiksed olid, kolisime Gotlandile ning kuidagi tuli ise majandamisega hakkama saada. Samal ajal tegime majaremonti – raha pidi kuskilt tulema. Olin lastega kodus ja asutasin oma väikse ettevõtte. Hakkasime kasvatama igasuguseid aiasaadusi ning samal ajal hakkasin tegelema ka villaga. Villa töötlemine oli selline asi, mida mul oli kohapeal võimalik õppida ja mida sain teha kätega. Peale selle hakkasin kangast kuduma, kuduma ka varrastel ja lõpuks muretsesin oma kudumismasina, värvisin lõngu, ketrasin, kudusin pleede ja villakangaid, millest asju õmblesin, ning hakkasin kodugaraažis oma tooteid müüma. Vanemad inimesed näitasid mulle ette, kuidas teha, ja nii ma õppisin. Samas hakkasin ka ise katsetama teistsuguse lõnga valmistamist kui see, millega harjutud oldi. Nõnda sai valmistatud hoopis uutmoodi vahvaid lõngu ja tooteid. 

Riina jutustab edasi, kuidas ta läbi uute kontaktide hakkas osalema Soome ja Rootsi ehk Turu saarestiku, Ahvanamaa ja Gotlandi saarte naiste käsitöö koostööprojektis. Eesmärgiks oli koolitada ja väestada saarte naisi ja hoida elus käsitöötraditsioone. Pärast Eesti taasiseseisvumist kaasati ühte sellisesse nahatöötlemisprojekti ka Saaremaa naisi ning hiljuti veel toimus huvitav Interregi programmi eri Läänemeremaade saarte ühisprojekt Know Sheep arendamaks asjatundlikku lambatööstust.  

Umbes 1990. aasta paiku loodi Gotlandi-Baltimaade Ühing, mille eeskujuks olid esmaspäevamiitingud Norrmalmstorgi väljakul Stockholmis. Riina oli ühingu esinaine kuni 2005. aastani, mil Eesti oli liitunud Euroopa Liiduga ning abistamise vajadus kadunud. Riina piirdus seepeale ainuüksi Eestiga seonduvate projektidega.  

Gotlandi Maamajandusselts 

Pärast seda, kui seljahädad Riinal enam kätega suuremat töötegemist ei võimaldanud, oli ta sunnitud muid töövõimalusi otsima. Nõnda sattus ta tööle Maamajandusseltsi. Tegemist on vana ja kuulsusrikka nõustamisorganisatsiooniga, mis alustas tegevust Gotlandil 1791 pärast suurt põuda ja toidupuudust. Maarahval oli vaja õppida uusi meetodeid, kuidas ennast ära majandada. Hiljem tekkisid sellised maamajandusseltsid Gotlandi eeskujul mitmel pool üle Rootsi, ka Ahvenamaal, Soomes ja Taanis, mis tegutsevad veel tänaselgi päeval. 

Maamajandusseltsid nõustavad väikeettevõtjaid, kes tegelevad näiteks taimekasvatuse, loomakasvatuse, metsamajanduse ja turismiga. On katsejaamad, kus testitakse uusi taimi ja kasvatusmeetodeid. Nad korraldavad talupidamiskursusi ning peavad maamajandusgümnaasiume. Õpetatakse nii tavalist kui mahemajandust. Rohekeskuses asub koolimajand, kus kasvavad piimaloomad ja lambad, samuti põllumajandustaimed ja mets. 

Läänemeri ja selle kalad

Riina töötab ka mitme projektiga, mis toetavad rannalähedast kalapüüki. Uued Euroopa Liidu direktiivid näevad ette, et kalurid ei saa enam olla ainuüksi kalapüüdjad, vaid peavad ka olema koolitatud kalakäsitlejad. Kuna Riina on veendunud, et kalandus on üks Gotlandi tähtsamaid majandusharusid, on ta võidelnud kalameeste eest. 

Riina: Gotlandil on 800 km rannajoont ja mitusada kaluriküla, aga kuskilt ei saa tänapäeval enam kohalikku kala osta. Asi algas sellega, et väikesed kalasuitsukojad, mis saarel siin-seal paiknesid, keelati uute Euroopa Liidu seadustega ära. See olukord tundus absurdne ning leidsin, et midagi peab ette võtma. Olen märganud, et eri ametkondade omavaheline suutmatus koostööd teha on pidevaks probleemiks. 

Kurjaks teeb see, et Rootsi on ainus Euroopa Liidu riik, kus kalameestele ei võimaldata osalise tööajaga kalurilitsentse. See tähendab seda, et kui sa ei tööta kalurina põhikohaga, vaid ainult osaliselt, siis sa ei tohi oma püütud kala müüa. Sa tohid püüda ainult enda tarbeks. Kui oleks võimalik saada osa-ajalisi kalurilitsentse, oleks kalureid rohkem ja tarbijal oleks lihtsam kala osta, aga kõik jääb poliitiliste otsuste taha. 

Riina sõnul ei suuda praegused asjaga seotud Rootsi poliitikud mõista kalamajandust ning teha kalamajanduse seisukohast mõistlikke otsuseid. Koos teiste tulihingedega jätkab Riina võitlust Gotlandi kalamajanduse eest ega anna alla.

Riina: Ma ei ole kunagi rahul sellega, kui mulle lihtsalt ei öeldakse. Ma jätkan võitlust, mis võib aega võtta, aga me otsime ja ka leiame võimalusi, kuidas neid küsimusi ikka ja uuesti esile tõsta. Mõni ütleb mulle, et ära üldse tegele selliste asjadega, sest asjad niikuinii paremaks ei lähe. Aga nad peavad paremaks minema.

Läänemeri ja selle kalade kaitse on Riinale suureks südameasjaks. Seepärast on ta ka võidelnud Nord Streami ehk Läänemerd läbiva (Venemaalt Saksamaale) maagaasitoru vastu.

Kui küsin Riinalt otse, miks ta tegeleb selliste küsimustega, mis vahel lootusetuna tunduvad, ütleb ta: „Miks? Sellepärast, et keegi peab seda tegema, need on tähtsad asjad.“

Lambapidamise tohutu potentsiaal

Riina teine võitlustander on lambavill. Ta ütleb, et villa suhtes ei ole küll selliseid piiravaid seadusi, kuid villa probleem seisneb selles, et selle eest ei taheta maksta. See tähendab, et villa tänapäeval lausa põletatakse või maetakse hoopis maha. 

Riina: Lambal on neli jalga: üks on nahk, teine on liha, kolmas on vill ja neljas on Euroopa Liidu toetused. Vill on kahjuks see, mis on kõige vähem väärt. Aga viimastel aastatel on laiem huvi villa vastu tõusnud ning lambakasvatajate initsiatiivist lasi Maamajandusselts teha uurimuse, mis näitab, et villal on väga suur potentsiaal. Kõik soovivad valget villa, sest see on pestud, tuleb Uus-Meremaalt ja on odav. Aga oma kohalikku halli villa ei soovita eriti, kuigi selle omadused on väga head. Halli villa, eriti Gotlandi halli villa kvaliteet on suurepärane ning Gotlandil asub kogu Rootsi ainus suur villapesu.

Villa transpordi keskkonnareostus Uus-Meremaalt ehk teiselt poolt maakera on ju tohutu. Samamoodi võib mõelda kalade peale, mis saadetakse Euroopast näiteks Taisse või Filipiinidele fileerimiseks ja pakendamiseks ning seejärel tuuakse Euroopasse tagasi. Rootsi peaks ju olema maailmas esirinnas võitluses keskkonnareostuse vastu! 

Küsin Riinalt, kas ta ei ole märganud, et Rootsi seadused oleksid ka väiketootjate seisukohast viimasel ajal – nüüd, mil globaalne keskkonnaliikumine on kasvanud ja meie oma Greta Thunberg palju toetust saanud – keskkonnasõbralikumaks muutunud. 

Riina: Kui Rootsi pandeemia puhkedes piirati reisimisvõimalusi kaugemale kui kahe tunni kaugusele kodust ja ka näiteks Gotlandile reisimist, hakkas rahvas väga palju Maamajandusseltsi poole pöörduma ja huvi tundma, kust kohalikku kaupa osta. Meie kalanduse kommunikatsioonivõrgustiku raames, mis hõlmab paljusid kohti Simrishmanist kuni Kalixini välja, uurisime, kuidas kohalik ettevõtlus pandeemia jooksul välja näeb, kes on pankrotis ja kellel käive hoopistükkis tõusnud. Selgus, et ühe Rootsi väikese kalatööstuse käive on kasvanud 300%. Inimesed on äkki avastanud, et meil on ka kohalikku kala olemas. Saarel on nüüd suve läbi müüdud ka suurtes toidupoodides Gotlandi oma kala, mis on ka töödeldud siin kohapeal. Nii et terve toodangutsükkel toimub kohapeal, mis tähendab, et kogu raha jääb siia. 

Näiteks Gotlandi lest ja kammeljas säilivad vaakumpakendis sügavkülmas kuni kaks aastat. See on nüüd edasimüüjate ja tarbijate poolt väga hästi vastu võetud. Aga mida teha luurikaste kaladega, nagu säinas, millest inimesed just tänu nendele tüütutele luudele eemale hoiavad? Neid on kaua kutsutud rämpskalaks, aga nüüd nimetatakse neid hoopis nutikaladeks, sest neist saab luud tööstuslikult eemaldada, masinast läbi lasta ja teha väga maitsvaid kalakotlette. Need saadetakse nüüd Kalixisse, kus on nutikas töötlemisliin. Kalix on küll Gotlandist kaunis kaugel, aga siiski Rootsis, mitte hoopis kaugemal kuskil nn odavriigis. Kalixi tehases kasutatakse kala tervenisti ära. Filee võetakse tsentrifuugi abil välja, ülejäänud jahvatatakse koeratoiduks. Ja mis veel üle jääb, sellest toodetakse biogaasi. Väga keskkonnasõbralik protsess. 

Villa uus tulemine

Riina: Maamajandusseltsi projekti Baltic Wool Cooperation raames otsitakse nüüd koostööpartnereid villa töötlemiseks Läänemere maades. Tehakse inventuuri, et vaadata, millised tööstused meil siin Läänemere ümber olemas on. Kui palju pesulaid siin on, milline on suutlikkus, millised masinad, millega üldse tegeletakse, kas nad võtavad vastu villa töötlemiseks ja saadavad siis kliendile tagasi või ostavad nad sisse – ühesõnaga, kes nad on ja mida teevad? Samuti, kes koovad, kes teevad pleede, kes teevad kangaid, kes pakendamismaterjali, kes toodavad pelletväetist – seega kaardistatakse olemasolevaid väiketootjaid nendes maades. 

Eriti Eestis tehakse palju huvitavaid asju. Tegutsevad Tallinna Ülikooli tekstiiliosakond ja Viljandi kultuurikeskus, kus on väiksem pesu ja ketrus olemas. Ja teised tööstused, kes hakkavad vaatama villa väärtusahelat. Ja kust saab rahasüste, et villaga edasi tegeleda. 

Vill on tänu uutele headele kunstmaterjalidele tänapäeval kahjuks tähelepanuta jäänud, kuid vill on endiselt väga hea materjal, mida ka suures skaalas saab kasutada näiteks madratsite ja tekkide valmistamiseks. Näiteks seljakottides see osa, mis jääb vastu selga, on villast valmistatuna väga hingav ja vastupidav. Villakiude on igasuguste omadustega – üks on väga tugev, teine imepehme, ja neid omavahel kombineerides saab uusi fantastiliste omadustega materjale. Neid saab kasutada selliste kunstmaterjalide asemel, mis ei ole nii keskkonnasõbralikud. Näiteks Fjällräven vahetab Rootsis järk-järgult sünteetikat välja villa vastu. Neil on ühel tuulejakil soe ja samas imeõhuke vooder, mille puhul on raske uskuda, et tegemist villaga. 

Klassikaaslased

Veel üks raud, mis Riinal tules on, puudutab tema endisi klassikaaslasi. Eesti Kooli esimeses klassis käimisest on möödas üle 60 aasta. Klassis oli 40 õpilast, kõik suurpõgenemise käigus Rootsi saabunud eestlaste lapsed. Riina tahaks teada, mis tema vanadest lapsepõlvesõpradest saanud on.

Ta on nüüd kokku pannud küsimustiku, mille saadab välja oma kunagistele klassikaaslastele, kes tal on olnud võimalik pärast mitmeid möödunud aastakümneid üles leida. Hetkel on Riinal olemas 24 aadressi. Osa klassikaaslastest on meie seast kahjuks juba lahkunud, osa välismaale, kaasa arvatud Eestisse kolinud. Riina loodab, et klassikaaslased on nõus temaga oma käekäiku jagama. Oleks tore teada saada, mis vanadest sõpradest saanud on.   

Sugulaste mälestused

Riina isa ja ema tulid suurpõgenemise käigus Rootsi septembris 1944, ema Haapsalust Dalarösse ja isa Pärnust Gotska Sandönile. Nad olid tollal lapsed, vanuses 14 ja 15. Ema Maretist sai raamatupidaja, kelles oli ka sügav kunstnikusoon ning kes armastas väga raamatuid lugeda. Isa Vello Noodapera oli väga tubli müüja. Ta hakkas teipi müüma. Riina meenutab muiates, kuidas lapsepõlves oli neil üks Volvo Duett, mille katusel oli hiigelsuur teibirull. Hiljem müüs Vello arvuteid. Riina esimene arvuti oli isalt 1990-ndate alguses saadud Samsung PC.

Riina tegeleb nüüd hiljuti lahkunud isa ja teiste sugulaste mälestuste kogumisega. Palju on pabereid, dokumente, üleskirjutatud mälestusi ja ka huvitavaid esemeid, mis nüüd kõik on Riina kodus ja mida ta vabadel hetkedel arhiivi jaoks sorteerib ja katalogiseerib. 

Liigutavat ettekannet oma vanemate põgenemise loost, mis Riina on teinud, on võimalik vaadata Youtubest aadressil https://www.youtube.com/watch?v=SwPpW-D-Rvs&feature=youtu.be.

Kes on huvitatud Läänemere kaladest ja nende kasutusvõimalustest, võib tutvuda rootsikeelse kalasaidiga http://fiskmatgotland.wordpress.com.

Villaprojektidest ja villakonverentsist saab lugeda siit: www.balticwoolconference.com ja siit: http://ullindustrigotland.wordpress.com. Sealt saab ka huvitavat teavet projekti kohta, mida rahastab Rootsi Instituut.

Evelyn Höglund
RAHVUSLIK KONTAKT


Riina Noodapera – en kvinna med många strängar på sin lyra…

(publicerad i tidskriften Rahvuslik Kontakt nr 235 2021)

Född: 1952 i Brännkyrka, Stockholm
Studerat vid Estniska skolan i Stockholm, Fruängsskolan, Gustavsbergsskolan, Eklidens Gymnasium, Stockholms universitet (pedagogik, psykologi, filmstudier), Uppsala universitet (i Visby; kulturarv och samhälle, humanekologi; distansstudier estniska, studerar för närvarande)
Familj: gift med Anders (Gotlänning i flera generationer, mamma från Ormsö), döttrarna Vanda och Karolina, barnbarnen Viktor och Olivia, 4-årig hundflicka Winnie av rasen Phaléne
Favoritplats i Estland: Ösel, där Riina har varit involverad i många samarbetsprojekt genom åren mellan Region Gotland och vänorten Ösel. 

Riina Noodapera är en av de människor vars huvud är överfullt av idéer och det måste hända saker hela tiden. Riina är est i hjärtat och samtidigt gotlänning, som oförtrutet arbetar på flera fronter. Att Riina 2012 blev honorärkonsul för Estland på Gotland var en naturlig följd av det hon tidigare gjort.

En torsdagseftermiddag satte vi oss båda bakom våra datorer – Riina hemma i Hemse på Gotland och jag i Lunde, Västernorrland – och hade en trevlig pratstund via Zoom.

Förutom att vara honorärkonsul för Republiken Estland, är Riina också grundare av och ordförande för Sverigeesternas Riksförbunds (REL) Gotlandsavdelning, ledamot av REL:s representantskap och vice ordförande i REL:s presidium. Jag frågar Riina hur hon blev honorärkonsul och vad titeln i själva verket innebär?

Riina: Det finns sju estniska honorärkonsuler i Sverige: i Malmö, Karlskrona, Göteborg, Eskilstuna, Halmstad, Norrköping och Gotland. Detta är i själva verket en tjänst som erbjuds estniska medborgare i Sverige. Det är till exempel möjligt att få ett tillfälligt resedokument genom honorärkonsulernas försorg om det har gått förlorat i Sverige; du kan också få ditt beställda estniska pass och ID-kort utlämnat av honorärkonsuln. Med tanke på de relativt långa avstånden i Sverige är det möjligt att minska resorna med hjälp av honorärkonsuler, men de är också är lokala representanter för estniska språket och kulturen där de är verksamma. För närvarande är det två av oss som behärskar det estniska språket, det är Michael Pääbo i Norrköping och jag här på Gotland. 

Jag blev honorärkonsul på Gotland efter att den tidigare honorärkonsuln Veljo Pärli avgick och uppmuntrade mig att ta över stafettpinnen. Hur som helst, trots att jag har varit aktivt involverad i den ”estniska saken” och främjandet av estnisk kultur på Gotland i årtionden och har ett stort nätverk av kontakter, så har inte uppgifterna som honorärkonsul förändrat mitt liv mycket. Jag fortsätter helt enkelt att arbeta på flera fronter samtidigt.

Mattradition

Riinas och hennes man Anders Nilssons hem i Hemse på södra Gotland är alltid öppet för gäster. Riina, som fungerar som en auktoriserad guide, presenterar lokalt liv och sevärdheter för hundratals om inte tusentals turister varje år, bland annat organiserar hon utflykter där hon presenterar det svenska samhället för ester. Som en del av sitt företag organiserar hon utflykter på sin hemö och matlagningskurser i sitt hem. Du kan läsa mer om allt detta på Riinas webbplats www.noodapera.com.

Riina är också en känd representant för den lokala matkulturen. Hon lär ut hur man gör surdegsbakat rågbröd, fiskrätter och konserver av alla slag samt hur man syrar livsmedel, inklusive surkål. Hon har också initierat traditionen med gemensam blodkorvstillverkning på Gotland. Förra året avbröts traditionen på grund av pandemin, men Riina gjorde på egen hand 70 blodkorvar, som fick hämtas av de ester som bor på Gotland. En del sändes per post till olika intresserade på fastlandet. 

Riina är en grön entreprenör och innehavare av ett Nature Bizz-certifikat. Hon kör en hybridbil vars el kommer från solpaneler som är installerade på taket på huset där hon bor. 

Riina och Anders har bytt ut sitt regnvattensystem för att samla stora mängder regnvatten. Detta vatten behövs till deras trädgård och till ett stort växthus, där Riina odlar tomater, gurkor, sallad, chili och blommor – allt i krukor, för att inte slösa bort vatten. Hon sår ny sallad hela tiden. Till exempel, nu, på vintern, kan hon gå till växthuset och plocka sin egen sallad. Riina odlar för eget bruk och för kurser. Hon lär ut hur man konserverar mat på ett miljövänligt sätt, till exempel med mjölksyreteknik. På kurserna får man lära sig olika tekniker att syra kål, morötter mm.

Riina experimenterar ständigt med nya sätt att tillreda livsmedel. Hon måste ha ett experiment på gång hela tiden, en kruka som jäser eller något annat som puttrar. När det är körsbärsår gör hon nalivka som är en slags körsbärslikör. Hon lägger också blomskott och växter i vodka, bland annat granskott. Naturen tillhandahåller mycket spännande som man kan använda i maten.

Hemma hos Riinas familj äter man mycket olika rätter av fisk från Östersjön. Riina skrattar och berättar att hennes man Anders, som tidigare varit uppfödare av slaktsvin, ibland är så trött på all fisk och gärna vill äta fläsk oftare. 

Riina experimenterar med mindre kända fiskarter från Östersjön och lagar till dem på olika sätt, t.ex. marinerad grillad näbbgädda eller inkokt näbbgädda som påminner om inkokt ål. Alla typer av rökt fisk används till olika pålägg eller röror och naturligtvis kommer surströmmingen på bordet ibland – den som delar folket: antingen älskar man fisken eller hatar den…. Riina har tre stora kylskåp för syrade produkter och konserver och en stor frys, som är full av all slags av mat.

Kärlek till hantverk

Riina är också konsthantverkare. Jag frågar henne varifrån hennes stora intresse för mat och hantverk kommer.

Riina: När mina barn var små flyttade vi till Gotland och på något sätt fick vi klara oss samtidigt som vi renoverade ett gammalt hus. Jag var hemma med barnen och startade en liten firma. Vi började odla alla slags trädgårdsprodukter och samtidigt började jag hantera ull. Ullhantverk var något jag kunde lära mig på plats och fick något att göra med mina händer. Dessutom började jag väva tyg, sticka olika saker och slutligen skaffade jag en handstickningsmaskin. Jag spann garn som jag färgade med växter och svampar, jag vävde trasmattor och ulltyger som blev till olika plagg som sedan såldes hemma i garaget. Äldre människor visade mig hur man skulle göra och så lärde jag mig. Samtidigt började jag experimentera med att göra ett annat garn än det människor var vana vid. Så tillverkades nya garner och produkter på helt nya sätt.

Riina berättar om hur hon började delta i Skärgårdssamarbetet, det finsk-svenska, det vill säga Stockholms skärgård, Åland och Åbolands skärgård där främst nätverkande med kvinnor och utveckling av kvinnors företag var viktigt. Målet var att kompetensutveckla och stärka ö-kvinnor och hålla hantverkstraditioner vid liv. Efter att Estland åter blivit självständigt var kvinnor från Ösel också inblandade i flera gemensamma projekt. På senare tid har andra projekt med Estland och Finland genomförts, bland annat Know Sheep för att stärka arbetet med fåren, ullen och skinnen.

Runt 1990 bildades Föreningen Gotland-Baltikum med förebild från Måndagsmötena på Norrmalmstorg i Stockholm. Riina var ordförande i föreningen fram till 2005 då Estland gått med i EU och behovet av bistånd inte längre behövdes. Riina beslutade sig för att enbart satsa på att arbeta med gemensamma projekt med Estland.

Hushållningssällskapet Gotland

Efter att ryggproblem inte gjorde det möjligt för Riina att arbeta mer med händerna tvingades hon leta efter andra jobbmöjligheter. Därmed fick hon ett jobb på Hushållningssällskapet. Det är en gammal och anrik rådgivningsorganisation som började verka på Gotland 1791 efter svår torka och matbrist. Landsbygdens folk behövde lära sig nya sätt att producera mat och hushålla bättre med resurserna. Senare bildades enligt exemplet från Gotland sådana sällskap i alla län i Sverige, dessutom på Åland, i Finland och i Danmark. De är fortfarande verksamma idag. 

Hushållningssällskapen arbetar med rådgivning och tjänster för att förbättra utkomsten för småskaliga producenter inom lantbruk, skogsbruk och besöksnäring. Hushållningssällskapen driver också försöksverksamhet där nya grödor och brukningsmetoder testas samt driver naturbruksskolor och kurser inom jord- och skogsbruk för vuxna. Man undervisar i både konventionell och ekologisk produktion. På Grönt Centrum finns ett skoljordbruk med mjölkkor, lamm, växtodling och skog.

Östersjön och dess fiskar

Riina arbetar med olika projekt som stödjer det lokala kustnära fisket. De nya EU-direktiven föreskriver att fiskare inte längre bara kan vara fiskare utan är livsmedelshanterare. Övertygad om att fiske är en av Gotlands viktiga näringar, har Riina kämpat för fiskenäringen.

Riina: Gotland har 800 km kust och flera hundra fiskelägen, men du kan inte köpa lokal fisk någonstans längre. Det började med att de små rökerierna som fanns här runtom på ön förbjöds av nya EU-lagar. Denna situation verkade absurd och jag tyckte att något måste göras. Jag har märkt att myndigheter och verk i Sverige har stora svårigheter att dra åt samma håll.

Det är upprörande att Sverige är det enda landet i Europeiska unionen där fiskare inte får fiskelicenser på deltid. Det betyder att om du inte arbetar som heltidsfiskare men bara delvis kan du inte sälja din fångade fisk. Du kan bara fiska för eget bruk. Om licenser på deltid kunde erhållas skulle det finnas fler fiskare och det skulle vara lättare för konsumenterna att köpa fisk, men allt hänger på politiska beslut.

Enligt Riina är de nuvarande inblandade politikerna oförmögna att förstå fiskeindustrin och att fatta förnuftiga beslut avseende fiskerinäringen. Tillsammans med andra eldsjälar fortsätter Riina att kämpa för Gotlands fiske och ger inte upp.

Riina: Jag är aldrig nöjd med ett nej som svar. Jag kommer att fortsätta kämpa, vilket kan ta tid, och jag kommer att hitta sätt att ta upp dessa frågor om och om igen. Vissa säger till mig att lägga ner frågan, för saker och ting blir ändå inte bättre. Men det måste någon gång bli bättre, jag är övertygad om det.

Skyddet av Östersjön och dess fiskarter och bestånd är ett stort intresse för Riina. Därför har hon också kämpat mot Nord Stream, naturgasledningen genom Östersjön (från Ryssland till Tyskland).

När jag frågar Riina direkt varför hon arbetar med frågor som ibland verkar hopplösa, säger hon: ”Varför? Det är viktiga frågor och någon måste göra det!”

Ullproduktionens enorma potential

Riinas andra intresseområde är ull. Hon säger att det inte finns några restriktiva lagar om ullen, men problemet är att man inte får betalt för den. Det gör att mycket ull eldas upp eller grävs ner idag.

Riina: Fåren har fyra ben: skinnet, köttet, ullen och EU-bidragen. Tyvärr står ullen för det lägsta värdet. Men de senaste åren har intresset för ull vuxit, och på lammböndernas initiativ har Hushållningssällskapet Gotland genomfört en studie som visar att ull har stor potential. Alla vill ha vit ull eftersom den är tvättad och kommer från Nya Zeeland och är billig. Men den lokala grå ullen efterfrågas sällan, även om dess egenskaper är mycket bra. Kvaliteten på grå ull, särskilt den gotländska grå ullen, är utmärkt och Gotland har det enda större ulltvätteriet i hela Sverige.

Man kan fundera på om det är särskilt miljövänligt att transportera ull och fisk för beredning på andra sidan jorden. Sverige borde verkligen ligga i framkant när det gäller miljö och klimatarbete och satsa mer på beredning på hemmaplan.

Jag frågar Riina om hon inte har märkt att det går bättre för små producenter på senare tid – nu när den globala miljörörelsen har vuxit och vi har fått mycket stöd från vår egen Greta Thunberg.

Riina: När resmöjligheterna under utbrottet av pandemin begränsade resandet i Sverige till två timmar hemifrån och till exempel till Gotland, började folket vända sig till Hushållningssällskapet för att få reda på var man kunde köpa lokala varor. Som en del av vårt fiskerikommunikationsnätverk, som täcker många platser längs Sveriges kust från Simrishamn till Kalix, tittade vi på hur lokala företag utvecklats under pandemin, vilka som gått i konkurs och vilka som ökat sin omsättning. Det visade sig att en liten svensk fiskeindustris omsättning ökade med 300 %. Människor har plötsligt upptäckt att vi också har lokal fisk. Under hela sommaren har det funnits lokal färsk fisk i de stora livsmedelsbutikerna på Gotland, som också bearbetas här, på plats. Så hela produktionscykeln äger rum på plats, vilket innebär att pengarna stannar på ön.

Gotlandsflundra och piggvar kan till exempel lagras vacuumpackat i frys i upp till två år. Det har tagits väl emot av återförsäljare och konsumenter. Men vad ska man göra med id och liknande benrika fiskar som människor inte vill ha? De har kallats för skräpfisk länge men kallas numera för smart-fisk eftersom de kan benas ur och göras till färs som i sin tur blir fiskburgare. De skickas nu till Kalix, där det finns en smart tillverkningslinje. Kalix är ganska långt från Gotland, men fortfarande i Sverige, inte i ett lågprisland långt borta. 

På Kalix-fabriken används hela fisken. Filéerna avlägsnas genom centrifugering och resten mals till hundmat. Det som blir över blir till biogas. En mycket miljövänlig process.

Ullprojekt på gång

Riina: Inom ramen för Hushållningssällskapets projekt Baltic Wool Cooperation söks nu samarbetspartners för vidare bearbetning av ull i Östersjöländerna. En inventering görs för att se vilka industrier vi har här runt Östersjön. Hur många ulltvätterier finns det, vilken kapacitet har de, vilken maskinpark, tar man emot ullen för bearbetning och skickar sedan tillbaka den till kunden eller köper den – kort sagt, vilka är det och vad gör de? Även de som spinner, som tillverkar plädar, som tillverkar tyger, som gör förpackningar, som gör pelletsgödsel – så finns det många olika småindustrier vi inte känner till idag, och vi kan öka samarbetet mellan länderna.

Många intressanta saker görs särskilt i Estland. Det finns en textilavdelning vid Tallinns universitet och vid Viljandi kulturcenter, där det finns en mindre tvätt och ett spinneri. Andra industrier i Estland har t.ex. börjat titta på ullens värdekedja och var det behövs insatser för att öka ullens värde.

Tyvärr har man försummat ullens värde och kvaliteter idag på grund av den utbredda användningen av nya konstgjorda material, men ull är fortfarande ett mycket bra material som kan användas i stor skala, till exempel för att tillverka madrasser och filtar eller i ryggsäckar där den del som ligger mot ryggen andas och blir mer hållbar när den är gjord av ull. Ullfibrer har alla slags egenskaper – den kan vara mycket stark, eller underbart mjuk, och genom att kombinera de olika kvaliteterna skapas nya material med fantastiska egenskaper. De kan användas istället för konstgjorda material som är mindre miljövänliga. Till exempel ersätter företaget Fjällräven i Sverige gradvis syntet med ull. De har ett varmt och samtidigt underbart tunt foder i en vindjacka, vilket är svårt att tro består av ull.

Klasskamrater

Ett annat järn som Riina har i elden rör hennes tidigare klasskamrater. Mer än 60 år har gått sedan hon började i första klass i Estniska Skolan i Stockholm. Det var 40 elever i klassen, alla barn till estniska föräldrar som anlände till Sverige under den stora flykten. Riina skulle vilja veta vad som har blivit av alla.

Hon har nu sammanställt ett frågeformulär att skicka ut till sina tidigare klasskamrater, de som hon har kunnat hitta efter flera decennier. Riina har för närvarande 24 adresser. Tyvärr har vissa klasskamrater redan lämnat oss, andra har flyttat utomlands, inklusive till Estland.

Riina hoppas att hennes klasskamrater går med på att dela sina berättelser med henne. 

Minnen från släktingar

Riinas far och mor kom till Sverige i september 1944 under den stora flykten, mamma från Hapsal till Dalarö och pappa från Pärnu till Gotska Sandön. De var barn vid den tiden, 14 och 15 år. Mamma Maret kom att arbeta med bokföring men hade ett djupt konstnärligt intresse och älskade att läsa böcker. Pappa Vello var en mycket bra säljare. Han började sälja tejp. Riina minns hur de som barn hade en Volvo Duett med en enorm tejprulle på taket. Senare sålde pappa Vello datorer. Riinas första dator var en Samsung PC som hon fick av pappa i början av 1990-talet.

Riina samlar minnen om sin nyligen avlidne far och andra släktingar. Det finns många papper, dokument, skriftliga memoarer och intressanta föremål, som alla nu finns i Riinas hem och som hon sorterar och katalogiserar för arkivering.

En rörande berättelse om hennes föräldrars flykthistoria, som Riina har gjort, kan ses på Youtube på https://www.youtube.com/watch?v=SwPpW-D-Rvs&feature=youtu.be

Om du är intresserad av fisk från Östersjön och arbetet som gjorts med fisket, kan du besöka den svenska fiskewebbplatsen http://fiskmatgotland.wordpress.com.

Du kan läsa om ullprojekten och ullkonferensen här: www.balticwoolconference.com och här: http://ullindustrigotland.wordpress.com. Där finns också intressant information om ett projekt som finansieras av Svenska Institutet.

Evelyn Höglund
RAHVUSLIK KONTAKT