Från bastun till dirigent för Stockholms Estniska Kör. Intervju med Ave Arnover
Ave Arnover on alates 2020. aasta algusest olnud Stockholmi Eesti Segakoori dirigent. Keerulised ajad on nõudnud tohutut entusiasmi, energiat ja väga suure annuse optimismi, et koroonapandeemia kiuste kevadel kooriproove korraldada. Lisaks tundlikele näppudele klaveril, teravale kõrvale ja sügavale muusikatunnetusele on Ave “ehe ja südamlik inimene, kes nagu päikesekiir esmaspäeviti mu elutuppa poeb ja selle rõõmsamaks muudab” (ühe kooriliikme väga tabav kirjeldus perioodist, kui kooriproove tehti vaid arvutiekraani vahendusel). Kes on Ave ja milline on tema suhe muusikaga? Sellest räägib ta ise lähemalt alljärgnevas intervjuus.
Kus su lapsepõlv möödus?
Päris esimesed aastad Tallinnas, me elasime Koplis, mere ääres. Mäletan, et Kopli kivisel rannal viskasime kividega lutsu ja talvel käisime jää peal. Isa lõpetas 1972. aastal Tallinna Riikliku Konservatooriumi lavakunstikateedri ja suunati Rakvere Teatrisse tööle. Mina olin siis nelja-viiene, kui me Rakveresse kolisime.
Sinu esimene kokkupuude muusikaga?
Käisin lasteaias kui hakkasin käima Rakvere Pika tänava Muusikakoolis. Olen kuulnud, et see mõte tuli vanaemalt ja vanaisalt. Vanaisalt sain ma ka oma esimese klaveri, “Oskar Heine”. Selle klaveriga olime koos 16 aastat.
Käisingi esimese aasta muusikakoolis lasteaiast. Kui teised lapsed pidid lõunauinakut tegema, siis jalutasin mina kaks korda nädalas, noodid näpus muusikakooli. Pääseda lõunauinakutest lasteaias oli piisavalt suur motivatsioon, et kodus klaverit harjutada.
Kõige eredam muusikaõpetaja?
Anti Marguste G. Otsa Muusikakoolis. Tema suur rahu, tema soe huumor, pehme iroonia. Tema ütlemise täpsus, puändikus, see pani kuulama. Ta ei sundinud meid targemaks saama, mis oli ebatavaline selle aja õpetajate juures. Ta oskas meid võtta oma suurde haardesse ilma sundimata. Tema enda armastus ja suur kiindumus regilaulu vastu sütitas ka paljusid meist. Ta oskas näidata, kuidas lihtsuses peitub võlu. Viis meid meie juurte juurde. Või tema harmoonia tunnid. Harmoonia oli üks huvitavamatest ainetest koolis ja Marguste oskas nad arusaadavaks teha. Ta ei jätnud ka jonni – enne klassist välja ei lasknud, kui harmoonia töö oli vigadeta ja selge. Ja see kõik tuli läbi tema sooja mõnusa olemise.
Sinu esimene kokkupuude koorilauluga?
Rakvere 1. Keskkooli lõpuklassides kooli koor. Eks me kõik, kes vähegi viisi pidasime, pidime käima kooli kooris. Lauluõpetaja tahtis, et ma oleksin sopranites, aga kuna kõik mu sõbrannad olid teises hääles, sättisin ma ennast teise häälde sõbrannade vahele. Ja nii iga kooriproov. Sain sellepärast ka kooli direktori “vastuvõtul” käia. Kuidas ma ennast “välja rääkisin”, ma enam ei mäletagi, aga ma jäingi teise häälde laulma. Koori alumised hääled tundusid mulle juba siis huvitavamad.
Kooli kooriga käisime ka Tallinnas ENSV Koolinoorte Laulupeol laulmas. Aasta oli siis 1982. Sai laulda Gennadi Podelski “Laul Leninist” kuni G. Ernesaksa “Mu isamaa on minu arm”. Viimast juhatas Gustav Ernesaks ise. See laulupeo tunne on jäänud mu meeltesse siiamaani. Seal, laulukaare all tundsin ma esimest korda koorilaulu väge ja isamaalisust. Isamaalisust, mida ühiskonnas ei propageeritud ja koolis ei õpetatud.
Kuidas sa sattusid koorijuhtimise juurde? Sinu esimene enda koor?
Tuhala-Kaarli kiriku koguduse naiskoor. Üks kooriliikmetest sattus mulle külla. Kiriku koor oli just mõnda aega olnud ilma koorijuhita. Kui ta nägi, et mul on kodus klaver, võttis ta loomulikult teema kiiresti üles ja endalegi märkamatult seisin ma järgmine päev kirikus koori ees juba koorijuhina. Seal sain noppida välja kiriku lauluraamatust psalme ja teha neid kahe-kolmehäälseteks. Meil oli väga tore ja nooruslik kirikuõpetaja Mare Palgi (Mägi). Ma arvan, et just tänu Mare nooruslikkusele oli ka ühel hetkel väike tütarlastekoor kirikus laulmas minu käe all. Tütarlastekooriga saime osa võtta Soome Asiakkala Kirku noorte laagritest ja oma lauluga ka nende kirikuteenistustest.
Samal ajal tegime ka naiskvartetti, kellega laulsime kirikus ja kultuurimajas.
Jõuluõhtu jumalateenistusel panin nais- ja tütarlastekoori koos laulma kiriku rõdule oreli ette. Jõululaupäev, õhtupimeduses sadas lund, kirik oli rahvast täis, lõhnas värske kuuse ja põlevate küünalde järele. Koor laulis rõdul “Püha ööd” , kogudus laulis kaasa. See oli soe, see oli suur. Seal oli kooslaulmise vägi.
Kõik, kes laulsid kiriku naiskooris, käisid ka koos laulmas Oru vanas mõisamaja hoones, mis siis oli Oru kultuurimaja. Selge see, et kultuurimajas olid meil teised laulud ja teine repertuaar.
Palju toredaid inimesi ja palju muusikat oli just selles ajas.
Stockholmi Eesti Segakoor ja sina. Kuidas te kokku saite?
Minu tuttavad, SESi liikmed olid minu juures saunas ja mainisid jutu käigus, et SESil pole koorijuhti, aga koor soovib jätkata laulmist. Sealt see pall läks veerema. Järgmiseks oli juba koori juhatuse esimehe Kristiina Rajaleidi telefonikõne, et kas ma olen valmis uuteks huvitavateks katsumusteks koos SESiga. Jah, ega see päris minu eluplaanides sees ei olnud, et hakata SESi koorijuhiks, aga süda ei lubanud jätta nii pika traditsiooniga koori ilma lauluta. Siit edasi oli ainult järgida vana head eesti vanasõna: “Julge pealehakkamine on pool võitu!”. Võtsin alustuseks vastu pakkumise dirigeerida Eesti Vabariigi aastapäeva kontserdil Stockholmis Scala teatris K. Voorandì “Ära mind lahti lase”. Koor säras käes, mõnus tunne oli.
Covid-19.
Ma usun, et alguses ehmatasime me kõik ühtemoodi ära. Olime just saanud paar-kolm kooriproovi koos teha kui tuli stopp. Ei saanudki aru, kui suur või tõsine olukord on. Mõttega, et see läheb varsti üle, leidsime koos koori juhatusega ajutise alternatiivi teha proove digitaalselt, läbi Zoomi. Mõne nädala pärast oli selge et plaanitud kevadkontsert 31/05 Eric Ericsonhallenis tuleb ära jätta aga me jätkasime kooriproovidega. Mai algusest kutsusime osa koorist Eesti majja ja kes tundsid end olevat riskigrupis, on saanud osa võtta digitaalselt.
Siin tahaks kindlasti ka mainida, et Stockholmi Eesti maja direktoril Taave Sööt Vahermägil on olnud suur osa, et kooriproov selliselt toimiks. Meil on olnud ju tavatult palju tehnikat – sülearvutid, mikrofonid, palju juhtmeid põrandal laiali. Taave ise on saanud olla esmaspäeva õhtul helitehnik, lavapoiss, uksehoidja ja tenor ühes isikus.
Koori juhtkond sealjuures on kokku saanud iganädalaselt ja võtnud vastu päevakohaseid otsuseid. Väga hea ja ladus koostöö on olnud just koori juhtkonnaga.
Tulevikuplaanid SESiga?
Soov on ju kindlasti suve lõpus koor jälle kokku saada ja kunagi ka ärajäänud “kevadkontsert” maha laulda. Laulda nii, et tunneks väge. Nii et väge tunneks ka need, kes meid kuulama tulevad.
Mis pärast seda tuleb, kes seda julgeb ette näha… Laseme ajal minna omasoodu. Laseme ajal näidata, mis saab.
Sina ja eestlus?
Eks me kõik, kes väljaspool Eestit elame, teame, et eestlus ei kao kuhugi. Ta võib olla mõni aeg uinuvas olekus, aga on alles. Eesti keel on nii väike ja eksklusiivne osata, et ainuüksi sellepärast peame me hoidma oma keelt elavana. Läbi kirjanduse, läbi laulude. Mul läheb Rootsis 12. aasta ja pean tunnistama, et iga päev ei mõtle eestlusele, aga laulan üks kord “Mesipuud” või “Põhjamaad” ja tunne tuleb tagasi. Ja uhke on olla eestlane.
Ave Arnoverile esitas küsimusi Kairi Ilison
Fotod: Ronja Rajaleid
Tekst rootsi keeles: Linda Avatare
Ave Arnover har varit dirigent för Stockholm Estniska kör sedan i början av 2020. I dessa svåra tider har det krävt en enorm entusiasm, energi och en mycket stor dos av optimism för att genomföra körövningar under våren och Coronapandemin. Förutom fingertoppskänsla med pianot, ett skarpt öra och en djup musikalisk känsla, är Ave “en äkta och kärleksfull person som, liksom solens strålar på måndagarna, skiner in i mitt vardagsrum och gör mig lyckligare ” (en mycket passande beskrivning av en körmedlem, när körövningarna bara gjordes via datorskärm). Vem är Ave och vad är hennes förhållande till musiken? Det berättar hon själv mer om i intervjun nedan.
Vart tillbringade du din barndom?
De allra första åren i Tallinn, bodde vi i Kopli, vid havet. Jag minns, att vi kastade ”smörgås” med stenar på Koplis steniga strand och på vintern gick vi på isen. År 1972 slutade pappa Tallinns Rikskonservatorium för scenkonst och skickades till Rakvere Teater för arbete. Jag var då fyra- fem år när vi flyttade till Rakvere.
Din första kontakt med musiken?
Jag gick i förskolan när de satte mig i Rakveres Långa gatans Musikskola för att spela piano. Jag har fått höra att idén kom från min farmor och farfar. Jag fick mitt första piano “Oskar Heine” av min farfar. Det pianot hade vi i 16 år.
Jag gick i förskolan det första året i musikskolan. När de andra barnen hade vila, gick jag två gånger i veckan med noterna i handen till musikskola. Att slippa vilan på förskolan var tillräcklig motivation, för att öva piano hemma.
Den mest lysande musikläraren?
Anti Marguste G.Otsa Musikskola. Hans stora lugn, hans varma humor, mjuka ironi. Noggrannheten i hans ordval, engagemang, det fick oss att lyssna. Han tvingade oss inte att bli klokare, vilket var ovanligt för lärarna vid den tiden. Han kunde få oss att ta egna stora grepp utan tvång. Hans egen kärlek och hängivenhet till regilaul (Estniska gamla folkvisor) smittades även av sig på många av oss. Han kunde visa hur charmen döljer sig i enkelheten. Han tog oss tillbaka till våra rötter. Eller hans harmonilektioner. Harmonilära var ett av de mest intressanta ämnena i skolan och Marguste kunde göra det begripligt. Han gav inte upp – han släppte inte klassen förrän arbetet med harmonierna var felfritt och klart. Och allt genom hans behagliga och varma sätt.
Din första kontakt med körsång?
Rakvere 1. Mellanstadiets avgångsklassers skolkör. Alla vem sjöng mer eller mindre bra var med i skolkören. Sångläraren ville att jag skulle vara med bland sopranerna, men eftersom alla mina kamrater var i den andra stämman, ställde jag mig tillsammans med dem. Och det gjorde jag varje körövning.
Därför blev jag kallad till ”rektorsexpeditionen”. Hur jag “pratade mig ur situationen” minns jag inte, men jag fortsatte att sjunga med den andra stämman. Körens lägre stämmor verkade intressantare för mig redan då.
Med skolkören deltog vi och sjöng vid ESSR ungdomssångfestival i Tallinn. Året var 1982. Vi fick sjunga från Gennadi Podelski “Sång om Lenin” till Gustav Ernesaks “Mitt hemland är min kärlek”. Den sistnämnde dirigerades av Gustav Ernesaks själv. Den känslan från sångfestivalen finns fortfarande kvar i mitt minne. Där, under ”sångbågen”, kände jag för första gången kraften i körsången och patriotismen. Patriotism, som inte propagerades i samhället och inte undervisats i skolan.
Hur kom det sig att du blev körledare? Din första egna kör?
Det var Tuhala-Kaarli kyrkans församlings damkör. En av körmedlemmarna besökte mig. Kyrkokören hade varit utan körledare under en tid. När hon såg att jag hade ett piano hemma tog hon naturligtvis snabbt upp temat, och utan att inse det, stod jag framför kören i kyrkan nästa dag som körledare.
Jag fick välja ut psalmer från kyrkans psalmbok och göra dem två-tre stämmiga. Vi hade en mycket trevlig och ungdomlig pastor Mare Palgi (Mägi). Jag tror att, tack vare Mares ungdomlighet, sjöng även en liten flickkör i kyrkan en tid under min ledning. Med flickkören deltog vi i finska Asiakkala kyrkans ungdomsläger och även med en egen sång under deras gudstjänst.
Samtidigt bildade vi även en damkvartett, med vilken vi sjöng i kyrkan och i kulturhuset.
Vid gudstjänsten på julafton samlade jag dam- och flickkören för att sjunga ihop på körläktaren framför orgeln.
Julafton, i kvällsmörkret, det snöade, kyrkan var full av människor, lukten av färsk gran och brinnande ljus. Kören sjöng “Stilla natt” från körläktaren och församlingen sjöng med. Det var varmt, det var mäktigt. Det var kraften i att sjunga tillsammans.
Alla som sjöng i damkören i kyrkan sjöng också tillsammans i Orus gamla herrgård, som då var kulturhus i Oru.
Tydligt var att vi hade andra låtar och en annan repertoar i kulturhuset. Det var många trevliga människor och mycket musik under den tiden.
Stockholms Estniska kör och du. Hur träffades ni?
Mina vänner, medlemmar i SES, var hos mig och bastade och nämnde under samtalet att SES inte hade någon körledare, men kören var överens om att de vill fortsätta att sjunga. Därifrån sattes bollen i rullning. Därefter ett telefonsamtal, med Kristiina Rajaleid, ordföranden i körens styrelse, med frågan om jag var redo för nya och intressanta utmaningar tillsammans med SES.
Ja, men det ingick inte riktigt i planerna i mitt liv att bli körledare för SES, men mitt hjärta kunde inte låta en kör med så lång tradition inte få sjunga. Från och med då var det bara att följa det gamla estniska talesättet “En djärv start är halva striden!” (anm Sv ”Djärvt vågat hälften vunnet”) . Jag började med att acceptera ett erbjudande om att dirigera K. Voordandis “Ära mind lahti lase” (Svensk översättning ”Släpp mig inte”) under konserten vid Estniska republikens årsdag vid Scala teatern i Stockholm. Kören strålade, det var en skön känsla.
Covid-19.—
Jag tror att vi först blev skrämda, alla på sitt sätt. Vi hade precis haft ett par – tre körövningar tillsammans när det satte stopp. Jag insåg inte hur stor eller allvarlig situationen var. Med tankarna att detta snart skulle vara över, hittade vi tillsammans med styrelsen på ett tillfälligt alternativ att genomföra körövningarna digitalt, genom Zoom.
Efter några veckor var det tydligt att den planerade vårkonserten den 31 maj i Eric Ericsonhallen måste ställas in men vi fortsatte med körövningarna. I början av maj bjöd vi in en del av kören till Estniska huset och de som kände sig att de tillhör riskgruppen kunde delta digitalt.
Jag vill också nämna att VD för Estniska huset i Stockholm, Taave Sööt Vahermägi, har varit en viktig del i att våra repetitioner har fungerat på detta sätt. Vi har haft ovanligt mycket teknik – bärbara datorer, mikrofoner, en mängd kablar spridda på golvet. Taave själv har varit ljudtekniker, scenassistent, dörrvakt och tenor i en och samma person på måndagskvällarna. Körens styrelse har samlats varje vecka och tagit och uppdaterat beslut. Det har varit ett mycket bra och smidigt samarbete med körens styrelse.
Framtidsplaner med SES?
Önskan är definitivt att samla ihop kören i slutet av sommaren och någon gång ska vi även sjunga “vårkonserten” som blev inställd. Sjunga så att vi känner kraften. Så att de som kommer och lyssnar på oss också kan känna kraften.
Vad kommer härnäst, vem vågar förutse det … Låt tiden gå vidare. Låt tiden utvisa vad vi kan göra framöver.
Hur är det att vara est utomlands?
Alla vi som bor utanför Estland vet att estnisk patriotism aldrig försvinner. Den kan vara vilande en tid men finns fortfarande kvar. Det estniska språket är så litet och exklusivt att kunna att bara därför måste vi hålla vårt språk levande. Genom litteratur, genom sånger. Jag har bott i Sverige 12 år och måste erkänna att jag inte tänker varje dag på att jag är est, men om jag någon gång sjunger “Mesipuu” (Bikupa) eller “Põhjamaa” (Norden) känner jag det och så kommer förbli. Ja, jag är stolt över att vara est.
KAIRI ILISON
Foto: Ronja Rajaleid
Text på svenska: Linda Avatare
