Vi är här för att vi minns- predikan under minnesgudstjänst i S:t Jacobs kyrka i Stockholm
Leedu Evangeelse Luterliku Kiriku piiskop Mindaugas Sabutise jutlus küüditatute mälestus-jumalateenistusel 14. juunil 2016 Stockholmi Jakobi kirikus
”Ära karda, sest mina olen sinuga; ära vaata ümber, sest mina olen su Jumal: ma teen su tugevaks, ma aitan sind, ma toetan sind oma õiguse parema käega!” (Jesaja 41:10)
Head vennad ja õed, Baltikumi rahvaste esindajad ja kõik, kes te olete tulnud 14. juunil 1941 toimunud küüditamiste mälestusteenistusele. Just sel päeval, öösel kl. 3, algasid Baltimaades inimeste massilised küüditamised. Ligi 40 000 inimest, kellest 70 protsenti olid naised ja lapsed, küüditati Nõukogude Liidu niinimetatud kaug-piirkondadesse.
Me oleme täna siin, sest meie mäletame. Mälu, isiklik ja kollektiivne, on midagi, mis eristab meid kõigist ülejäänud elusolenditest ja teeb meid rohkem sarnaseks Jumalale, kes on kohalolev inimkonna ajaloos ning on isegi sellesse sündinud. Meenutades meie küüditatuid, kes aeti välja oma kodudest ja kodumaalt, me samastume nendega, püüame anda neile austust ja mõtestada toimunut ning isegi õppida sellest midagi väga olulist meie eneste praeguse elu kohta. Võib-olla on meie peredes just selliseid küüditatuid või keegi meist on isegi sündinud sellises peres. Kuid ka siis kui meil endil ei ole olnud lähedasi suhteid küüditatutega, laseb tänane päev meil samastuda nendega, mõistes iseendid osana samast ajaloo kulgemisest ja saatusest.
Me teame palju tõsiasju sellest, mis toimus. Ja tundub, et üha rohkem fakte saab avalikuks, hoolimata korduvatest püüetest ajalugu varjata või ümber kirjutada. Kuid meie ees on täna sama küsimus, mis 14. juuni hommikul 1941. See küsimus on: ”Miks?”.
Miks võib keegi tungida sinu koju ja võtta sinult su perekonna? Miks pidid 40 000 inimest ühel hetkel tõdema, et nad ei ole enam inimolevused ees- ja perekonnanimega, neile kuuluva omandiga, väärikusega, vaid et nüüd kutsuti neid ”elemendiks”, ”nõukogude-vastaseks elemendiks”? Selgitused püüdega luua uut kommunistlikku korda annekteeritud territooriumidel, tühjendades need piirkonnad ebasõbralikest isikutest, on loogiline ja asjassepuutuv. Kuid see ei ole piisav. Selged vastused on need, mida me anname lastele kui nemad küsivad: ”Miks?”. Kuid kuidas saame me vastata sellistele laste esitatud küsimustele küüditamise kohta? Ja mida vastasid emad sel hommikul ning kõikidel hommikutel edaspidi oma lastele, kui need küsisid: “Miks me oleme siin suremas?”
Kui me seisame silm silma vastu inimelu ja väärikuse saatanliku nihilismiga, siis oleme me sageli lähedal allaandmisele- nii vaimselt kui moraalselt. Nõnda juhtub, kui me võtame omaks vaenlase reeglid ja nõustume, et pole olemas sellist jõudu, mis suudaks seda peatada; või et kurjus võidab alati; või et brutaalsus on võimsam kui armastus. Kui me võtame omaks sellise mõtlemisviisi, siis võime olla kindlad, et küüditamiste korraldajad on ühe oma eesmärgi saavutanud- sundida inimesi tundma hirmu ja jõuetust küüditajate ees, isegi siis, kui nad on surnud.
Teiselt poolt on meile ohuks viha ja vihkamine. Eriti siis, kui me loodame õiglusele ja kohtame selle asemel vaikimist, nõmedust ja küünilisi seisukohti ajalooliste olude kohta, või selgitust, et me kõik oleme selle ajastu ohvrid. Kui me laseme vihal valitseda, muutume me sarnasteks nendega, kes korraldasid ja viisid läbi massilisi küüditamisi. Ka see on kurjuse võit.
Oleme täna kogunenud siia kirikusse Kolmainu Jumala, Isa, Poja ja Püha Vaimu nimel. Tema kutsub meid elama rahus endaga ning üksteisega. Tema on pühitsuse ja lepituse allikas. Ma mõistan sellise hoiaku raskust, eriti täna, kui me mälestame lihtsaid inimesi, kelledest said süütud ohvrid. Me tahame kohut mõista. Hoolimata sellest, et ainult Jumalal on õigus kohut mõista, tahaksin ma olla Tema tahte tööriist või Tema kohtuotsuse täideviia. Kuid õnneks või õnnetuseks kõneleb Jumal oma sõnas mulle, et Ta ei vaja oma otsustamises minu abi. Ta tahab, et ma armastaksin Teda ning kaasinimesi, eriti vaenlasi. Ka Kristus kutsub mind palvetama nende eest. See on raske, kuid hädavajalik, kui tahame vastu võtta pühitsust ja lepitust Jumalalt. Seetõttu ja nõnda talitades, oleme võimelised saavutama sügavama arusaama minevikust ja olevikust ning ka realistlikumad ootused tulevikule.
Tänane Piibli kirjasõna räägib meile Jumala kõnetusest ja kutsest Teda usaldada. Jumal ütles seda oma rahvale enne nende vangipõlve ja selle ajal. Selliseid sõnu kuuleme ka Kristust ütlevat oma jüngritele enne ristilöömist, ning täna meile.
Täna ei suuda me anda täielikku vastust küsimusele: ”Miks?”, kuid me võime mõelda millelegi väga olulisele seoses 75 aastat tagasi toimunuga.
Esiteks, vaenlane ei võitnud. Me ei mäleta neid, kes korraldasid esimesed ning neile järgnevad küüditamised pärast teist maailmasõda. Kuid me mäletame ohvreid. Me ei tea paljude küüditatute saatuseid, me ei tea, kus asuvad paljude nende hauad, kuid me mäletame neid.
Teiseks, Jumal muutis ajaloo kulgu erilisel viisil, nii et meil on kolm iseseisvat Balti riiki. Hävitustöö kolme maa, rahva ja kultuuri kallal algas küüditamistega ja kestis aastakümneid. Siberisse saadetute lootuspalved, nende pisarad ja tagasipöördujate tunnistused jõudsid Jumalani ja oma rahva südamesse.
Kolmandaks, me ei tea kunagi ette, kas sellised sündmused võivad taas kunagi korduda. Me ei tea ka kunagi, kas me esitame tulevikus oma elusündmuste kohta küsmuse: ”Miks?”. Mida me aga peame tegema, on Jumalat tänama rahu, vabaduse ja Tema õnnistuste eest ning tundma rõõmu elu kui kingituse üle. Ning peame palvetama ja paluma Jumalat oma tuleviku eest.
Täna ütleb Jumal meile ”Ära karda!”. Nii meie isiklikus elus kui ka kogu inimkonna kõige pilkasemas pimeduses on Tema meiega ja Ta on ustav. Õppige möödunust, austage ja mõelge sellele ning palvetage selle pärast, mis toimus 75 aastat tagasi, kuid ärge laske minevikul, hirmul ega vihal endast võitu saada. Ärge masenduge möödaniku, oleviku ega tuleviku pärast. Issand on alati oma inimestele ligidal, ka siis kui nad otsivad vastuseid küsimusele: ”Miks?”.
Biskop Mindaugas Sabutis, Litauiska Evangelisk Lutherska kyrkan, predikan under minnesgudstjänst i S:t Jacobs kyrka i Stockholm den 14 juni 2016
Var inte rädd, jag är med dig, ängslas inte, jag är din Gud. Jag ger styrka och hjälper dig, stöder och räddar dig med min hand. (Jes 41:10)
Kära bröder och systrar, kära representanter för de baltiska folken samt alla övriga närvarande vid deportationsminneshögtiden. Den 14 juni 1941 kl 3.00 inleddes massdeportationerna av balterna. Ungefär 40 000 personer, varav 70 % kvinnor och barn, deporterades till s.k. avlägsna regioner i Sovjetunionen.
Vi är här för att vi minns. Minnet, både det individuella och det kollektiva, är något som skiljer oss från andra levande varelser och gör oss mer lika Gud som är närvarande i mänsklighetens historia och som t.o.m. föddes in i den. När vi minns de deporterade som drev ut ur sina hem och sitt fosterland, förenas vi med dem genom att hedra dem, samt genom att reflektera kring eller t.o.m. lära oss viktiga saker om vårt nuvarande liv. Förmodligen har vi deporterade i familjen, eller så kan någon av oss vara född i en sådan familj. Och även om vi inte har nära relationer med någon deporterad, så låt oss ändå identifiera oss med dem och se på oss själv som en del av samma historia och öde.
Vi känner till många fakta kring det som hände, och mer och mer framkommer trots upprepade försök att dölja eller skriva om historien. Men fortfarande kvarstår samma fråga från morgonen den 14 juni 1941: ”Varför?”
Hur kan någon tränga in i ditt hem och hämta din familj? Hur kan 40 000 personer plötsligt tvingas inse att de inte längre är mänskliga varelser med förnamn, efternamn, ägodelar, värdighet, utan istället reduceras till ”element” – ”antisovjetiska element”? Sovjetmaktens förklaring till försöken att skapa en ny kommunistisk samhällsordning genom att tömma ockuperade områden på fientligt ställda personer är både logisk och relevant. Men det räcker inte. Tydliga svar är de svar vi ger till våra barn när de frågar: Varför? Men hur kan vi besvara barnets fråga om deportationer? Och vad svarade mödrarna sina barn denna morgon och alla följande morgnar när barnen undrade: Varför är vi här för att dö?
När vi ställs öga mot öga med en djävulsk förstörelse av mänskligt liv och värdighet, är vi ofta nära att ge upp- både andligt och moraliskt. Detta inträffar när vi accepterar fiendens regler, och håller med om att det inte finns någon makt som kan stoppa den, att det onda alltid segrar, eller att våld är starkare än kärlek. Om vi anammar detta tänkesätt kan vi vara säkra på att de som organiserade deportationerna har uppnått sina syften – att ingjuta fruktan i människor och få dem att känna sig maktlösa.
Å andra sidan finns det en risk att vi uppfylls av vrede och hat. Särskilt när vi förväntar oss rättvisa, men istället möter tystnad, likgiltighet och cyniska konstateranden kring historiska omständigheter, eller om att vi alla är den tidens offer. När vi låter vreden förbli i oss, kommer vi likna dem som organiserade och genomförde massdeporteringarna. Även då segrar ondskan.
I dag är vi samlade i den treenige Gudens namn: Fadern, Sonen och den Helige Anden. Han inbjuder oss att leva i frid med Honom och med varandra. Han är källan till läkedom och försoning. Jag förstår att det kan vara svårt att inta en sådan hållning, i synnerhet en dag som denna när vi minns alla vanliga människor som förvandlades till oskyldiga offer. Vi vill döma. Trots att endast Gud har rätten att döma, vill jag vara den som verkställer Hans dom.
Men olyckligtvis, eller lyckligtvis, har Gud genom sitt ord sagt att han inte behöver min hjälp vid domen. Han vill att jag ska älska Honom och mina medmänniskor, i synnerhet mina fiender. Också Kristus uppmanar mig att be för dem. Det är svårt men nödvändigt om jag vill ta emot Guds läkedom och försoning. Genom att göra det, kommer vi att få en djupare insikt i vårt förflutna och vår nutid, och även ha mer realistiska förhoppningar om framtiden.
Dagens bibeltext talar till oss om Guds tilltal och hans uppmaning att ha tillit till Honom. Så sade Gud till sitt folk före och under fångeskapen. Så talade också Kristus till sina lärjungar före sin korsfästelse och idag talar de orden till oss.
I dag kan vi inte helt och hållet svara på frågan: ”Varför?”, men vi kan dra en mycket viktig lärdom av det som hände för 75 år sedan.
För det första: fienden segrade inte. Vi minns inte längre dem som organiserade den första deportationen, och deportationerna som följde efter andra världskriget. Men vi minns offren. Vi vet inte vart de deporterades och inte heller deras antal, vi vet inte var deras gravar finns, men vi minns dem.
För det andra: Gud vände historien på ett sällsamt sätt, så att vi nu har tre självständiga baltiska länder. Undergången för de tre nationerna, deras länder och deras kulturer inleddes med deportationerna och kom att vara i flera decennier. De deporterades hopp, böner, deras tårar, samt de återvändandes vittnesbörd, nådde Guds och det egna folkets hjärta.
För det tredje: vi vet aldrig om något liknande kan inträffa igen. Vi vet aldrig om vi kommer att få ställa frågan ”Varför?” beträffande händelser i vårt liv. Vad vi måste göra är att dagligen tacka Gud för fred, för frihet, för Hans välsignelse samt glädjas över livets gåva. Vi måste be om Guds vägledning inför framtiden.
Idag säger Gud till oss: ”Var inte rädd”. Även i en enskild människas, eller hela mänsklighetens mörkaste natt är Han med oss och Han är trofast. Låt oss dra lärdom av, hedra, tänka på och be för vad som hände för 75 år sedan. Men låt oss inte frukta, låt oss inte känna förtvivlan eller vrede över det förflutna, över nuet eller över framtiden. Herren är alltid med sitt folk, även när det söker svaret på frågan: ”Varför?”.
Foto: Merle Pajula
