30/5 kl 18.00 Stockholms Estniska Hus, Wallingatan 34 #Litteraturkväll med prof. Li Bennich Björkman “Sörja ett liv, leva ett annat: om flyktingens mörker och ljus” (2017)

Flyktingars förvandlande.  Att utforska sig själv

Evelin Tamm i samtal med Li Bennich-Björkman som är aktuell med boken “Sörja ett liv, leva ett annat. Om flyktingens mörker och ljus”

ET: Under åren har det kommit ut en del mammaböcker t ex Finlands-estniska Imbi Pajus “Förträngda minnen” (Tõrjutud mälestused 2007, på svenska 2007), “Den röda grevinnan: en europeisk historia”(2010) av Yvonne Hirdman som även fick Augustpriset att nämna några med en estnisk anknytning. Varför är det så viktigt att berätta om din mor?         

LBB: Ja, och nyligen kom också ”Billies första krig” av Maria-Pia Boëthius, som handlar om hennes finska mamma.

För mig blev detta att väva ihop den forskning jag gjort med den personliga berättelsen om mamma ett sätt att förstå mamma mer.  Det är en vilja jag tror blir starkare med åren hos många, att komma närmare sina rötter, gå tillbaka och reflektera igen över sådant som hänt i föräldrarnas liv, och därigenom direkt och indirekt i sitt eget. Ofta under det att jag skrev boken, och jag gjorde det på olika håll i världen, i Toronto, i Washington DC, i Sarajevo, i Pärnu i Estland – och i Sunny Beach i Bulgarien! – kände jag plötsligt igen saker från min barndom och uppväxt i det som berättelserna från alla de andra i boken handlade om. Jag kände igen mamma, och jag kände igen beteenden, känslor, saker som mamma sagt genom åren, och insåg att de var så mycket mer allmängiltiga än jag trott. Jag kände igen mig själv också, förstås. Vår familj.

Sen tycker jag att mammas och vår estniska släkts historia är fascinerande för att den speglar europeiskt 1900-tal. Mammas och hennes systrars uppväxt i den nya staten Estland, som flera andra blir till efter första världskriget och ett av de stora imperiernas – det ryska – undergång. Många nya stater föddes ju då, i svallvågorna av en epoks försvinnande. Ottomanska och Habsburgska rikena gick också i graven då. Hur 1900-tals totalitära ideologier slår sönder mammas och familjens tillvaro, och hur systrarna sprids över världen. En i det socialdemokratiska Sverige – mamma – en i det liberala nybyggarlandet Kanada, och två i det kommunistiska Sovjet Estland; länder styrda av ideologier som konkurrerade och dominerade under hela kalla kriget.             

ET: Du inleder din bok med att ifrågasätta det hur man diskuterar invandrarfrågor i samhället. Inom det statliga och partipolitiska blir invandrare behandlat som en homogen grupp “utan ansikten, utan individualitet”. Varför har det blivit så? Eller har det alltid varit så?

LBB: Det har nog alltid varit så, men länge var offentlig debatt inte särskilt livlig kring flyktingars och andra invandrades väl och ve. De syntes inte, var inte heller så intressanta eller så många som nu. 1975 fick Sverige nya mål för invandringspolitiken, sammanfattade i parollerna jämlikhet, valfrihet, mångfald (tror jag det var), så det innebar ju en slags kursändring från assimilation, det vill säga anpassning, till att det går att ha flera kulturer sida vid sida i ett samhälle. Men det är först skiftet 1980/90tal och när Ny demokrati kommer in riksdagen som invandrarfrågorna politiseras på allvar. Sen dess är det ett distanserande språkbruk som används, jag tvekar att använda uttrycken ”vi och dom” för det är slitet men visst är det så. Det svenska folkhemmets ingenjörsmentalitet, som också föder fram sociala ingenjörer, blommar ut här, där saker ska lösas och planeras, och åtgärdas och … frustrationen när ”invandringen” inte  går att fixa, när mångkulturalismen inte är så lätt i praktiken som den är högstämd i teorin är jättestor.

ET: För Sverige har det inte varit så självklart att vara ett invandrarvänligt land, inte nu heller. Opinionen och politiken kan svänga fort från tolerans till nolltolerans. När man lyssnar Daniel Värjös radiodokumentär om Baltutlämningen (http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/82643?programid=2519) kan man nästan känna av temperaturen på medielandskapet samt i de politiska kretsarna då. Hur påverkar det flyktingar hur eller vem pratar om dem? Kommer deras egna röster fram idag på ett annat sätt än det gjorde 1940-talet eller på nittiotalet?

LBB: Fast jag skulle säga att det varit viktigt för Sverige åtminstone mellan sent 1960-tal och 2015 att vara ett invandrarvänligt land. Naivt kring de utmaningar som växte under 1980-talet och 90-talet, ovilligt att sätta sig in vad omvandlingen till ett invandringsland kan innebära för både den invandrade och den inhemska befolkningen  – men ändå med god vilja. Därför blev omsvängningen som regeringen Löfvén gjorde, när Åsa Romson grät på presskonferensen, så utmanade för de som skapat och underhållit denna svenska självbild. Och opinionen – hur många som är för att ta emot många flyktingar – har svängt först nu. Idag är det tydligt att något skett bland befolkningen, att det är en mer restriktiv syn på flyktingmottagande.

När det gäller det du frågar om flyktingars – och de blir ju invandrare de också liksom de som kommit för arbete – röster så kan jag inte säga att jag tycker att de finns med i den politiska debatten nästan alls. Några få naturligtvis. När vi i Sverige däremot talar om grupper som kan ha det svårt, finns det ofta empati med i sättet att beskriva. Att det är en livslång sorgeprocess som många flyktingar genomlever är det få som lyfter fram. Inte heller talar man om de viktiga band som knyts över världen för Sveriges del genom de flyktingar som kommer hit. Tänk på ”svenska” Irak till exempel dit en del återvänt och många har rötter, eller som nu alla de som kommit från Syrien och skapar permanenta band till det landet och den regionen för Sverige.    

ET: Det var inte lätt för din mammas generation när de först kom till Sverige, likaså var det inte enkelt för dem som kom under Balkankriget några årtionden senare. Du beskriver ödesgemenskapen som en viktig del i att hitta sin plats i samhället. Hur överlever man en flykt och går vidare?  

LBB: Först gör många inte det. Väldigt många, som kommer fram i boken, vill så gärna att det bara är en tillfällig förändring, att man ska tillbaka. Snart, snart. Acceptansen kommer för de flesta så småningom, jag skriver i boken om vändpunkter som kan vara en resa tillbaka när inget välbekant finns kvar, eller att barnen plötsligt rotat sig, eller att man får ett arbete. Att acceptera att hela livet ändrats och att den man var, de drömmar och framtider man såg framför sig tillhör det förflutna, det är nyckeln till att gå från att överleva flykten till att leva i det nya. Börja tänka på en framtid, leva i ett nu – och inte vara så i det förflutna som många säger att de är i början. På så sätt liknar att vara flykting all sorg; att acceptera förlusten. Inte glömma eller sakna, men acceptera. Såklart kommer den processen att se olika ut hos olika människor, men här finns verkligen ett mönster. I boken ställer jag en fråga, som jag inte har något svar på i dagsläget: Hur blir det för den som inte når vändpunkten, som lever i ett nytt land men aldrig accepterar förlusten av det gamla?   

ET: Du själv är som ett bra exempel på en lyckad integration och på så sätt även ljuset i mörker för dagens flyktingar. Vilken betydelse har det för dig att dela ödesgemenskapen tillsammans med andra framgångsrika akademiska kvinnor med flyktingbakgrund som t ex Ebba Witt-Brattström och Yvonne Hirdman? Eller är det överhuvudtaget irrelevant?

LBB: Jag har aldrig tänkt på mig själv som ”inte svensk”. Under senare år, sedan jag själv fick barn när jag var trettio, har min estniska känsla och identitet verkligen växt i betydelse, och för några år sedan köpte jag en lägenhet i ett av Pärnus gamla fina trähus och började åka på svensk-estniska föreningens sommarkurser i estniska i Tartu. Men pappa var ju svensk, och när jag var liten talade vi inte alls så mycket hemma om mammas estniska bakgrund. Den bara var, på något sätt. Så min estniskhet och stoltheten över att inte vara helsvensk har kommit med åren. Jag vill faktiskt betona det, stoltheten att inte var helsvensk, för dels har forskning visat att i  andra generationen blir det som för första generationen kan vara svårt ofta bara en tillgång, dels tror jag många som forskar och talar om svenskhet och identitet inte riktigt förstår. Att den svenska identiteten inte är så eftersträvansvärd alltid. Allas högsta önskan är inte att ’bli svensk’ även om man bor och lever i Sverige. Jag tycker att exilmiljöer av skilda slag därför är så intressanta, för att de rymmer mer av korsande inflytande från flera håll. Särart och anpassning. Friktion. Som en rysk docka, små världar i den större. Därför har jag så svårt att förstå vad som för en del av Sverigedemokraternas ledning är så attraktivt med det enhetligt svenska.         

ET: Ni pratade inte estniska hemma i din familj och i boken kan jag läsa om din sorg över att inte dela samma språk med din mor. Vilken är din relation till Estland nu när gränserna är öppna? Har din syn på Estland och “det estniska” ändrats under åren?

LBB: Som jag sade, estnisk blev jag först som vuxen och det är en stor rikedom för mig att vara en del av Estland. Jag känner mig hemma där, mer än i Sverige, och jag känner mig hemma i andra delar av det vi kallar Östeuropa. Det har jag tänkt mycket på, varför det är så och jag tror det har med vemod och historia att göra. Nu är inte Estland ett särskilt vemodigt land, ganska rationellt som Sverige, men historien, den som är sårig och stolt och stark, den finns hela tiden med. Vemodet finns kanske mer i Finland, som haft ett inbördeskrig och tvingades till ett ambivalent förhållande till Sovjetunionen under kalla kriget för att fortsätta existera som land. Jag älskar Finland.

En påtaglig följd av att Estland blev ett fritt land igen 1991 för mig är att jag har kunnat forska om landet, och har skrivit ganska mycket genom åren, på engelska mest. Hela tiden har jag hävdat att Estlands väg varit unikt framgångsrik, och det gäller också att se det och försöka förstå varför. Det är det jag skriver om nu, i en bok som skildrar både Estland, Lettland, Litauen och Ukraina under de sista decennierna av sovjetiskt styre och det första som fria stater. Den ska komma ut på samma förlag, Appell, som Sörja ett liv och heter Filosofi och fantasi: Existentiellt motstånd och vägen till pluralism bortanför Sovjet.    

Li Bennich-Björkman är professor i vältalighet och statskunskap vid Uppsala universitet och dotter till Laine, som kom som 22-årig ung kvinna över Östersjön till Sverige 1944. Hon har länge fascinerats av och skrivit om exilens landskap och flyktingens existens.

Evelin Tamm är ordförande i den Estniska Lärdomssällskapet i Sverige, grundat 1945. Hon har under de senaste åren skrivit om estniska kvinnor och flyktingar från 1944, skapat utställningar, samt intervjuat ett stort antal av dem.   

Evelin Tamm och prof. Li Bennich-Björkman 30/5 2018 i Estniska Huset Foto: Stephan du Rées

Kan köpas/beställas via REL kansli info@sverigeesterna.se Pris: 200 kr