Aino Käärik (1918 – 2021)

1139

Aino Käärik
20. november 1918 – 15. juuli 2021

Jumalaga, te kaljud hallid,
saarte seljakud, virvendav väin!
Korraga kahju, korraga kallid
pea kohal männid, kui koduteed käin.

Gustav Suits 30.08.1951

Meie seast on vaikselt lahkunud maailmakuulus teadlane emeriitprofessor Aino Käärik, kelle sajandat sünnipäeva tähistasime 2018. aastal.

Ta astus oma teekonnal metsateadlasest isa professor Andres Mathieseni jälgedes, alustades ülikooliõpinguid Tartus, kus kaitses sõja-aastatel oma esimese teaduskraadi. 1944. aastal põgenes Mathieseni perekond erinevaid teid pidi Rootsi ja pidi nüüd pagulastena uut elu alustama.    

Oma tulevase mehe Kaljoga kohtus Aino Rootsis, pulmad peeti Stockholmis 1951. aasta kevadel. Mõne aasta pärast nägi ilmavalgust poeg Andres, seejärel tütar Aili. Nüüd juba neljaliikmeline pere kolis Stockholmi kesklinnast lõunasuunas Sturebys asuvasse eramajja, millest saigi Aino kodu. Pereelu ja teadustöö käisid käsikäes, Aino töökust ja sihikindlust tõstavad esile nii kolleegid kui pereliikmed. 

Tööelu Rootsis algas kõige madalamalt astmelt lihtsa koristajana. Peagi õnnestus Ainol leida tööd botaanikuna ja Eestis edukalt alustatud erialaste õpingutega jätkata. 1960. aastal kaitses ta Uppsala Ülikoolis doktorikraadi, sealt edasi jätkus karjäär tõusujoonel maailma metsateaduste tippu. 1969 omistati Aino Käärikule professori tiitel, esmalt erakorralise professorina Metsaülikoolis, kümme aastat hiljem juba korralise professorina Uppsala Põllumajandusülikoolis. Ta kuulus mitmesse nimekasse rahvusvahelisse ühingusse, sealhulgas näiteks New Yorki Teaduste Akadeemiasse, aga oli aktiivne ka Rootsi erialaliitudes ja eestlaste ühingutes, juhtides Eesti Teaduslikku Seltsi Rootsis. 

Oma teadustöös keskendus Aino Käärik puitu lagundavatele seentele, uurides puitu kahjustavate seente ökoloogiat, süstemaatikat ja levikut putukate abil. Ta on avaldanud üle 60 teaduspublikatsiooni. Aino Kääriku kaalu oma erialal näitab ka see, et tema 100. juubelil sai uus seeneperekond Kaarikia ja seeneliik Kaarikia abrahomsonii tema järgi omale nime.

Lähedaste sõnul ei olnud Aino kunagi ainult teadustöösse uppunud nohik, vaid tööle lisaks oli tal palju huvialasid. Ölandi Saaremaad meenutava maastiku avastas loodushuviline Aino juba esimestel abieluaastatel mehega mööda Rootsimaad matkates. Sinna soetatud suvemajast kujunes pere igasuvine puhkepaik, hiljem pensionipõlves elas nüüd juba eakam vanapaar saarel suure osa aastast. Suvekodu ümbrusesse kujundati haruldaste taimede, puude ja põõsastega aed. 

Armastus ja sügav huvi looduse vastu kandus edasi ka lastesse. Tütar Aili jätkas peretraditsioone ja lõpetas ülikooli botaanikuna. 

Eestit ei unustanud Aino kunagi Taasiseseisvuse algaastatel toetas ta metsateadlaste rahvusvahelistumist ja 1999 annetas ta Eesti Põllumajandusülikooli metsateaduskonnale üle 120 hektarit maad. 

2007. aastal tuli Ainol mulda sängitada oma ainus poeg Andres, aasta hiljem lahkus abikaasa Kaljo. Oma maise teekonna viimased aastad elas Aino hea tervise juures, veetes suviti aega koos oma tütrega Ölandi saarel. Armsast kodust Sturebys lahkus ta alles 98-aasta vanuses, kui ilma igapäevase abita enam edasi ei saanud. 

Üle sajandi kestnud teekond, mõnikord konarlik, dramaatiline ja kaotust täis, aga oma põhitoonidelt siiski õnnelik ja vilja kandev, on lõppenud.  

Puhka rahus. 

 

Eesti Teadusliku Seltsi Rootsis ja Rootsi Eestlaste Liidu nimel 

Evelin Tamm ja Helena Faust 

 


 

Aino Käärik
20 november 1918 – 15 juli 2021

Farväl, gråa klippor,
öars hällar, gnistrande fjärd!
På vägen hem, ni saknade och kära
tallar vid min huvudgärd.

Gustav Suits 30.08.1951

(Svensk översättning Toomas Tuulse)

 

Den världsberömda forskaren professor emeritus Aino Käärik, vars 100-årsdag vi firade 2018, har lämnat oss.

Aino Käärik följde i sin fars, skogsvetaren, professorn Andres Mathiesens fotspår. Aino började sina universitetsstudier i Tartu, där hon under kriget tog sin första examen. År 1944 flydde familjen Mathiesen via olika flyktvägar till Sverige och fick börja ett nytt liv som flyktingar.    

Aino träffade sin blivande make Kaljo i Sverige och bröllopet ägde rum i Stockholm våren 1951. Några år senare föddes sonen Andres, sedan dottern Aili. Familjen på fyra flyttade nu söderut från Stockholms centrum till en villa i Stureby, som blev Ainos hem. Familjelivet och forskningen gick hand i hand och Ainos hårda arbete och beslutsamhet lyftes fram av både kollegor och familjemedlemmar.

Arbetslivet i Sverige började för Aino på lägsta nivå som en enkel städare. Snart lyckades hon hitta ett arbete som botaniker och fortsätta sina yrkesstudier, som hon så framgångsrikt hade börjat i Estland. 1960 disputerade hon vid Uppsala universitet, varifrån hon successivt fortsatte sin karriär till den absoluta toppen av världens skogsvetenskap. 1969 blev Aino Käärik professor, först som extraordinär professor vid Skogsuniversitetet, tio år senare som professor vid Uppsala lantbrukshögskola. Hon tillhörde flera välkända internationella föreningar, bland annat The New York Academy of Sciences, men var också aktiv i svenska yrkesföreningar och estniska föreningar, bl.a. som ordförande för Estniska Lärdomssällskapet i Sverige.

I sin forskning fokuserade Aino Käärik på trädens nedbrytande svampar, studerade ekologi, systematik och spridning av träskadliga svampar av insekter. Hon publicerade mer än 60 vetenskapliga publikationer. Vikten av Aino Käärik i hennes specialitet visas också av det faktum att hon på sitt 100-årsjubileum fick den nya svampfamiljen Kaarikia och svamparten Kaarikia abrahomsonii sina namn efter henne.

Enligt Ainos anhöriga var hon aldrig bara en nörd som drunknade i forskning, utan förutom sitt arbete hade hon många fritidsintressen. När Aino, som var naturintresserad, tillsammans med sin make under de första åren av äktenskapet reste runt om i Sverige, upptäckte hon att landskapet på Öland påminde henne om Ösel. Sommarhuset som förvärvades där blev familjens sommarparadis. Senare vid pensioneringen bodde det nu äldre paret på ön större delen av året. En trädgård med sällsynta växter, träd och buskar skapades runt sommarhuset.

Kärleken och det djupa intresset för naturen fördes också vidare till barnen. Dottern Aili fortsatte familjetraditionerna och tog universitetsexamen som botaniker.

Estland glömde Aino aldrig. Under de första åren av Estlands återfunna självständighet stödde hon skogsforskarnas internationella kontakter och 1999 donerade hon mer än 120 hektar mark till skogsfakulteten vid Estlands jordbruksuniversitet.

2007 fick Aino begrava sin enda son Andres, ett år senare lämnade maken Kaljo jordelivet. Under sina sista år levde Aino vid god hälsa och under somrarna tillbringade hon tid med sin dotter på Öland. Hon lämnade inte sitt vackra hem i Stureby förrän hon var 98 år gammal, då hon inte längre kunde fortsätta utan daglig hjälp.

Livsresan under mer än ett sekel, med sina upp- och nedgångar, dramatik och förluster, men ändå lycklig och mycket produktiv i dess huvudtoner, har nått sitt slut.

Vila i frid.

 

För Estniska Lärdomssällskapet i Sverige och Sverigeesternas Riksförbund

Evelin Tamm och Helena Faust

Eelmine artikkelKadri Jakobson (1956 – 2021) 
Järgmine artikkelJaak Tuuling (1943 – 2021)