Jaak Tuuling (1943 – 2021)

75

JAAK TUULING
30.07.1943 – 07.08.2021

Sõber Jaak Tuuling, sõprade seas rohkem tuntud kui Jacko, on lõpuks leidnud rahu, pärast pikka ja ebavõrdset võitlust haigustega. Ta lahkus Långbro haiglas, lähedaste juuresolekul.

Jaaku jäävad leinama pojad Mark (47) ja Alex (44), samuti endine abikaasa Birgitta. Nende ühised lapsed sündisid Jaagu ja Birgitta 30-aastase abielu jooksul.

Lisaks perele jäävad Jaaku leinama ka suur hulk sõpru ja tuttavaid, mis tuli ka ilmsiks nii urnisängitamisel Metsakalmistul kui sellele järgneval koosviibimisel Eesti Majas. Ilusast ja väärikast lahkumisest olid tulnud osa saama hulk Jaagu teekaaslasi elu erinevatest etappidest. Alates klassikaaslastest Stockholmi Eesti Algkoolist, skaudisõpradest, ülikoolikaaslastest, spordi- ja teiste seltside liikmetest, töökaaslastest kuni naabriteni viimasest elukohast.

Jaak sündis Tallinnas, kuid kasvas üles ja veetis suurema osa oma elust Lõuna-Stockholmis. Koos vanemate ja vanema vennaga oli Jaagu perekond põgenenud Eestist Rootsi, jõudes m/s Triina ühe viimase reisiga 1944 aasta septembris Lidingöle. Umbes Vaxholmi laeva suuruse Triina kapteniks oli Jaagu isa ja see oli jõudnud selleks ajaks tuua juba tuhandeid põgenikke Rootsi.

Eesti põgenikud Rootsis paistsid silma oma kiire organiseeritusega mitmel viisil ja paljudes kohtades üle riigi. Samas kui põgenikud kiiresti kohanesid Rootsi oludega, hoidsid nad alles ka eesti vaimu ja säilitasid nii oma keelt kui kultuuri.

Need olud mõjutasid tugevalt ka Jaagu kujunemist. Ta jäi elu lõpuni aktiivseks liikmeks eesti kogukonnas Rootsis. Lisaks aastatele Eesti Algkoolis said ühendavaks faktoriks ka mitmed Ojamaa suvekodus Gotlandil veedetud suved. Ta osales innukalt Kalevi skaudilipkonna tegevuses. Paljudel meist on kirkaid mälestusi ühistest suurtest leerilaagritest või leeriõpetustest, mida peeti mitmes paigas üle Rootsi. Ülikooli ajal osales Jaak Stockholmi Eesti Osakonna (üliõpilaskonna) tegevuses ning mitme aasta jooksul aktiivsena ka korporatsioonis Fraternitas Estica. Spordi poolelt tuleks esile tuua Jaagu oalemine korvpalliklubis Kalev, alguses mängijana, hiljem tubli toetajana. Jaak oli ka üks esimesi liikmeid Eesti Golfiseltsis Rootsis, mis rajati aastal 1988.

Nagu näeme, oli Jaak üpris tegev Rootsi eesti kogukonnas. Isegi meie põlvkonna lapsed on läbi perekondliku läbikäimise üksteist tundma õppinud ja kannavad nüüd eesti traditsioone edasi.

Mul on raske määrata ulatust, aga arvestades Jaagu aktiivset ja seltsivat loomust oleks üsna üllatav, kui tal poleks olnud vähemalt sama suurt ”rootsi” sõpruskonda ja kontaktvõrgustikku. Ma olen üsna kindel, et enamusel ”meist” on see nii. Eriti mis puudutab tööalast ja ühiskondlikku tegevust.

Minu rohkem kui 70 aastane sõprus Jackoga püsib siiski peamiselt ülalkirjeldatud valdkondades. Me läksime koos esimesse klassi 1949. aastal Stockholmi Eesti Algkoolis. Me veetsime ühised suved Lörjes Suvekodus. Me tegutsesime koos mitme aasta jooksul skautluses, käisime koos leeris. Me lõpetasime koos gümnaasiumi ja pidasime isegi ühise lõpupeo. Me oleme võistelnud nii korvpalliplatsil kui golfirajal. Ja kõigi aastate jooksul oleme pidanud tihedat ja aktiivset sidet teineteisega.

Jaaku võis kergesti pidada pidulembeseks tegelaseks, kes osales rõõmuga igas toredas ettevõtmises kuhu teda kutsuti. Aga tegelikult ei olnud tema puhul kunagi peamiseks motivaatoriks pidutsemine, vaid suhtlemine inimestega. Ta siiralt hoolis inimestest, kellega ta läbi käis. Ja kuigi teda võis vahel pidada üsna jutukaks, oli tal ka haruldane võime kuulata. Teda huvitasid tema vestluspartnerid ka tegelikult.

Ma jään meie vestlustest puudust tundma. Ma usun ka, et meid on palju, kes veel kaua rõõmuga mäletavad oma pikaajalist sõprust Jaaguga. Jaak oli tõesti oma sõprade sõber.

MART NURK

 


 

JAAK TUULING
30.07.1943 – 07.08.2021

 Vännen Jaak Tuuling, eller Jacko såsom han oftast kallades i vänkretsen, har slutligen kommit till ro efter att under många år ha utkämpat en ojämn kamp mot sin alltmer sviktande hälsa. Han avled på Långbro sjukhus i närvaro av närstående.

Jaak sörjs närmast av de båda sönerna Mark (47) och Alex (44) samt tidigare hustrun Birgitta. De gemensamma sönerna föddes under hans och Birgittas 30-åriga äktenskap.

Förutom familjen sörjs Jaak av ett stort antal vänner och bekanta. Något som tydligt kom i dagen vid urnsättningen på Skogskyrkogården med efterföljande minnesstund i Estniska Huset. Det vackra och värdiga avskedet bevistades av människor som under olika skeden varit del av hans liv. Allt ifrån klasskamrater i Estniska Folkskolan, scoutkamrater och kamrater under studentåren, till medlemmar i olika idrotts- och andra föreningar, samt arbetsrelaterade vänner och kontakter och grannar i hans sista boende.

Jaak föddes i Tallinn, men växte upp och verkade större delen av sitt liv i södra Stockholm. Tillsammans med sina föräldrar och en äldre bror hade familjen flytt till Sverige. Båten som i september 1944 vid en av sina sista resor förde dem till Lidingö, hette M/S Triina, hade Jaaks far som kapten. Den var till storleken jämförbar med en Waxholmsbåt och hade innan dess fört tusentals flyktingar till Sverige.

De estniska flyktingarna i Sverige utmärkte sig genom tämligen snabb organisering i olika former och på många orter. Parallellt med etableringen i det svenska samhället ville man vidmakthålla sin estniska identitet och bevara den egna kulturen och språket.

Dessa omständigheter kom också att i hög grad påverka Jaaks uppväxt. Han förblev under hela sitt liv en del av den estniska communityn i Sverige. Han gick i estnisk folkskola, han tillbringade, likt många i vänkretsen, ett antal somrar på den estniska barnkolonin i Lörje på Gotland. Han deltog i den estniska scoutkåren Kalev’s olika verksamheter under många år. Många av oss har även gemensamma minnen från estnisk konfirmationsundervisning, som bedrevs med stora årskullar på många platser runt om i Sverige. Under högskoletiden tog han del i Estlands Nation vid Stockholms Universitets aktiviteter och var under ett antal år dessutom tämligen aktiv medlem i studentkorporationen Fraternitas Estica. Av den mer sportbetonade delen av Jaaks livskarriär bör kanske främst framhållas medlemsskapet i basketbollklubben Kalev, både som spelare och senare som trogen supporter. Jaak var också en av de tidigaste medlemmarna i Estniska Golfföreningen i Sverige, som bildades 1988.

Som synes har Jaak under lång tid varit tämligen aktiv inom den estniska sektorn i Sverige. Till och med vår generations barn har genom familjeumgängen lärt känna varandra och därigenom ofta fört vidare de ”estniska traditionerna.”

Jag kan inte bedöma omfattningen. Men med tanke på Jaaks utåtriktade personlighet och sociala kompetens, skulle det vara förvånande om han inte hade ett lika väl utvecklat ”svenskt” umgänge och kontaktnät parallellt med det estniska. Det är jag övertygad om att de flesta av ”oss” har. Inte minst på det föreningslivs- och arbetsrelaterade planet.

Min mer än 70-åriga vänskap med Jacko håller sig huvudsakligen inom de ovan beskrivna områdena. Vi började samtidigt i första klass in den estniska folkskolan i Stockholm 1949. Vi tillbringade många somrar tillsammans på barnkolonin i Lörje. Vi hade många gemensamma år i olika funktioner inom scoutingen. Vi konfirmerades samtidigt. Och vi tog studenten samma dag och anordnade vår studentskiva tillsammans. Vi har kämpat tillsammans på både basketbollplan och golfbana. Och har under alla år hållit en kontinuerlig och aktiv kontakt.

Man skulle lätt kunna beskriva Jaak främst som en festglad typ, som kanske alltför ofta varit lättinviterad till olika tänkbara upptåg. Men egentligen var han mer en person som framför allt älskade att umgås med människor. Han brydde sig verkligen om dem han träffade. Trots att han ibland kunde uppfattas som lite väl pratsam, hade han samtidigt en ovanlig förmåga att lyssna. Han var genuint intresserad av sina samtalspartners.

Jag kommer att sakna våra samtal. Tror också att vi är många som för lång tid kommer att glädjas åt och minnas en mångårig vänskap med Jaak. Han var sina vänners vän.

MART NURK