På svenska: Vi firar Estlands återvunnen självständighet
20. augustil 1991 olin ma 14-aastane. Sama vana, kui Ilon Wikland, kui ta saabus põgenikelaevaga 1944. aastal Rootsi Dalaröle. Mis on 14-aastasele lapsele tähtis? Kodu, sõbrad ja turvatunne. Mõeldes Ilonile, olin õnnega koos. Kõik, mis tähtis oli mul olemas seal Viljandimaal Pärsti külas üles kasvades. Siiski, mäletan vanemate ärevust, sest nad olid 20. augustil käinud bussiga Viljandist Tallinnas Ajalooarhiivis isatalu tagasi saamiseks kohtule esitatava tõendusmaterjali järel ja näinud tee peal tankikolonne ning kraavi sõitnud tanke. Märtsiküüditamisest õnnekombel pääsenud isal tekkisid uued hirmud.
Rahuldamaks oma uudishimu, mis juhtus just sellel päeval, võtan raamaturiiulist Tarmo Vahteri raamatu “Vaba riigi tulek. 1991 Kuus otsustavat kuud”.
- august 1991
Riigipöörde väljakuulutamisest oli möödunud üle 15 tunni, kui Edgar Savisaar pidas oma esimese kõne eesti rahvale. Ta tegi seda pärast keskööd Eesti Raadios. “Lähemad 24 tundi näitavad, kumb pool suudab haarata initsiatiivi,” rääkis Savisaar. Öösel pärast poolt kahte kõneles raadios Andrus Öövel. Ta palus tele- ja raadiomaja kaitseks raskeid veoautosid. Kella neljast kuueni hommikul võis oodata rünnakut.
Piirivalve ülevaade olukorrast:
00.07 Teletornis ei ole täiendatud politsei valvet
00.40 35 km Tartust Võru poole umbes 150 tanki, 20 veoautot sõduritega
02.05 Ešelon Männikul suunaga linna poole umbes 30 vagunit sõjatehnikaga
02.20 Tartu kolonn jõudis Ülenurmele
02.25 Umbes 40 tanki suund Tallinna poole Ilmatsalu teeristil umbes 20 sõduritega autod. Umbes 80 tanki Valgemetsa TV masti juures
05.45 Riia. Raadio ja kaugetelefoni keskjaam. Vallutatud.
05.57 Mäo ristis kaks sidemasinat, 58 raskemasinat. Seisavad – juhid väsinud.
06.50 Mäost lähevad läbi 49 tanketti, tuleb lisa, ka autod.
07.43 Esimesed Kosel. Vilkuriga masin ees.
08.20 Peakolonn Kosel. 72 tanketti. 8 seisab. 37 veoautot, umbes 5 tankurit.
08.45 Kolonn pealinnast 25 kilomeetri kaugusel. 79 soomukit, 38 autot.
09.05 Kolonn hoog maas. Koonduvad.
Kell 9.30 Harjumaal Jüris kohtus Pihkva kolonniga Tallinna volikogu esimehe Andres Korgi väike delegatsioon ja Rahva Hääle ajakirjanik Toomas Roosileht. Sõjaväelased tõmbasid hinge ja kuulasid, mida neile räägiti. Kork ja tema saatjad pakkusid koopiaid Jeltsini otsustest, mis riigipöörde hukka mõistsid. Pihkvalastele suunatud propaganda kandis olulist osa Eesti valitsuse kaitsetegevusest. Agitaatoritena tegutsesid lojaalsed venelased. Jutuajamise käigus selgus, et osal sõduritel polnud aimugi, et nad on Eestis. Segadust tekitas ka see, et kolonnile ei tulnud vastu Tallinna garnisoni esindajad.
9.45 Kolonnis on 65 soomustransportööri, 31 veoautot, 2 willist ja 2 autot. Neile pidid vastu tulema sõjaväelased, mis täpsustavad – kuhu.
Jürist jäi Tallinnani vaid 10 kilomeetrit.
Kell 10.00 alustas Ülemnõukogu oma tavalist tööpäeva Toompeal. Päevakorras oli 1991. aasta lisaeelarve teine lugemine. Vahepeal kogunes kümmekond Ülemnõukogu juhtivat poliitikut Ülo Nugise kabinetti nõupidamisele. Arnold Rüütel ütles, et iseseisvus on vaja välja kuulutada. Juristid hakkasid dokumenti ette valmistama. Nende hulgas oli justiitsminister Jüri Raidla, kes oli saanud selle ülesande Edgar Savisaarelt juba öösel.
Kell 11.26 kutsus Nugis kõnepulti Raivo Vare, et ta esitaks operatiivinformatsiooni. “Pihkva kolonniga ei läinud kõik plaanide kohaselt. Noored juhid ei saanud oma ülesandega hakkama. Mehed olid väsinud ja nii mõnedki masinad käisid kraavis ära. Nüüd nad on siis jõudnud Tallinna lähistele. Nendele on ette valmistatud magamiskohad Matrossovi polgus, et nad suudaksid ennast välja puhata. Aegviidu poolt liikuva kolonni eripära on see, et suurem osa masinatest on tühjad. Eelmine öö oli möödunud rahulikult, sest asjade korraldajad ei jõudnud kohale. Tõenäolisemaks rünnakuobjektiks on tele- ja raadioobjektid.”
Kindral Melnitsukk tegeles enda arvates Tallinnas plaanilise lahinguväljaõppega…
12.09 Kolonn on Tallinna piiril – liigub.
12.23 Kolonn on Tartu maanteel Marati juures.
12.27 I osa pöördus Kingissepa tänaval Narva maanteele.
12.53 Tartu mnt – Mäo rajoonis liigub mahajäänud masinate kolonn.
Toompeal oli võetud lisariigieelarve arutlemisel paus. Eesti Komitee pidas erakorralist koosolekut Narva mnt 23 Raamatuühingu ruumides. Kadriorus käisid läbirääkimised sõjaväelastega. EKP Keskkomitee maja 10. korrusel arutasid venelastest Ülemnõukogu saadikud poliitilist olukorda ja kirjutasid Moskvasse kirja, mille koopia läks Tallinnas ilmuvale päevalehele Molodjož Estonii. “… Me usume nõukogude rahva jõudu, tema tarkusesse ja väärikusse. Me oleme veendunud, et meie lapsed ja lapselapsed, kes teenivad praegu relvajõududes, täidavad auga oma püha kohust.”
Kell 16.00 täitus Vabaduse väljak paksult rahvaga. Lippe ja eriti plakateid kandsid vähesed. Rahvusmeeskoor oli kohal ning dirigent Roman Toi Kanadast. Edgar Savisaar, Marju Lauristin ja teised Rahvarinde liidrid pidasid oma kõned rohelise kabiiniga veoauto kastis kohvik Moskva ees. Koht mõjus vägagi sümboolselt, sest Eesti saatus sõltus nüüd Jeltsini tegevusest Moskvas.
Savisaar oli keskpäeval kohtunud Rootsi peakonsuli Dag Sebastian Ahlanderiga. Nad olid rääkinud iseseisvuse väljakuulutamisest. Savisaar tahtis teada, kas Rootsi tunnustaks Eestit. Vaikus…
Marju Lauristin pidas sotside juhatuse koosoleku. Olukord oli hull ja ettearvamatu, aga Lääs ei olnud eesti sotse hüljanud. Rootsi sotsiaaldemokraadid olid teatanud, et on valmis neid pagulastena vastu võtma.
George Bush oli seoses riigipöördega katkestanud oma puhkuse suguvõsa suvekodus Atlandi ookeani kaldal, Washingtonist 800 km kaugusel. Ta oli saatnud Jeltsinile lubaduse “Me palvetame sinu eest.”
Kell 18.00 jätkas Ülemnõukogu tööd. Jätkati aktsiisimaksu muudatuse teist lugemist.
Samal ajal, kui moskva-meelsed kommunistid suhtlesid Moskva NLKP Keskkomitee poliitbürooga ja lihvisid pöördumise sõnastust Nõukogude rahva poole, arutati Toompea lossi ruumis nr 115 iseseisvusotsuse mustandit. Võtlus käis iga sõna pärast. Keegi ei osanud pakkuda välja sõnastust, mis oleks sobinud nii Ülemnõukogule kui Eesti Komiteele. Mart Laar kutsus appi välisministri asetäitja Rein Müllersoni. Müllerson tuli välja ideega, et Eestil polegi vaja taotleda rahvusvahelist tunnustust vaid taotleda tuleks hoopis diplomaatiliste suhete taastamist.
Rakveres moodustas Viru Maleva pealiku kohusetäitja Ants Silm Tele- ja Raadiojaama kaitsebrigaadi. Rünnakuks valmistati Molotovi kokteile (noorukid täitsid bensiinipudeleid). Õhupallidesse lasti ammoniaaki. Selliseid pomme oli kavas sokutada soomukite õhuavadesse. Need poleks sõdureid tapnud, küll aga löönuks neil hinge kinni. Tänavaotstel seisid traktorid ja veoautod, kastid liiva täis.
Kaitsjate hulgas leidus igas vanuses mehi. Üks eakamaid oli Kaitseliidu Tapa Malevkonna pealik Boris Krõlov, kes oli sõdinud 1944 Saksa sõjaväe koosseisus Sinimägedes. Krõlov ütles: “Meie ainus relv on igatsus vabaduse järele ja meie entusiasm”.
Sõjaväe raadioside pealtkuulamist koordineeris valitsuse salajane sidekeskus, mis asus Toompea lossi pööningul. Seda juhtis Põlva kaitseliitlasest piirikaitsja Ando Jõgiaas. Ta oli osav raadioamatöör.
Kell 22.00 esines Lennart Meri Helsingis Soome televisiooni otsesaates.
– “Kas te usute, et maailm tunnustab Eesti iseseisvust ruttu?” küsis noor habetunud ajakirjanik. “Ma ei taha praegu mitte mingeid ajalisi ennustusi teha”, ütles Meri.
Kuni Ülmenõukogu polnud otsust teinud, ei saanud Meri diplomaatilist tunnustust paluda.
– “Kas pagulasvalitsus luuakse?”
“See sõltub asjaoludest”, vastas Lennart Meri.
Et Eestit stardipakul hoida, oli Meri saatnud Valgesse Majja lühikese kirja, millega ta tänas president George Bushi riigipöörde suhtes jõulise seisukoha võtmise eest. “Nõukogude presidendi Gorbatsovi julgeolek tuleb tagada ja ta tuleb ennistada ametisse NSVLi riigipeana,” kirjutas Meri. Lõpetuseks meenutas ta hea sõnaga USA senist toetust Balti riikidele. Välisministeeriumi päisega kirjal puudus vähimgi viide, et Meri oleks kirjutanud selle kusagil mujal kui Eestis.
Ülemnõukogu istung jätkus veidi enne kella kümmet õhtul Arnold Rüütli lühikese kõnega. Ta ütles, et läbirääkimised Moskvaga on takerdunud. Praegust olukorda arvestades polegi enam kellegagi läbi rääkida. Marju Lauristin seletas seejärel saadikutele välja jagatud iseseisvusotsuse detailselt lahti. Vene saadikutel oli palju küsimusi aga Ülo Nugis andis sõna vaid kuuele soovijale, seejärel pandi otsus Eesti riiklikust iseseisvusest hääletamisele. Hääletamine toimus nimeliselt. Otsuse vastuvõtmiseks oli vaja 53 poolthäält.
Kell 23.02 näitas hääletusmasin tulemust: poolt 69, vastu 0, erapooletuid 0.
“Otsus vastu võetud!” ütles Ülo Nugis, haaras parema käega enda ees lebava haamri ja virutas sellega vastu lauda. Saadikud tõusid püsti. Melu oli mõõdukas. Vaid mõned venelased jäid istuma. Istuma jäi ka Edgar Savisaar, pea kahe käe vahel. Ei Rüütel, ei Nugis, ei Lauristin ei läinud teda õnnitlema. Mitte keegi ei läinud Savisaare juurde ja tema ei tulnud ka mitte kellegi juurde. Saalis külalistena viibinud Eesti Komitee liikmed läksid Nugist hea töö puhul õnnitlema. Keegi tuli pudeli vahuveiniga. Šampusepokaalide puudumisel läksid käiku suvalised klaasid. Rüütel ja Kelam lõid omavahel kokku. See oli suur leppimine.
Selline sai otsuse tekst, millega mitmed poliitikud siiski rahul ei olnud, kuid enam ei olnud aega omavahel vaielda.
EESTI VABARIIGI ÜLEMNÕUKOGU
O T S U S
Eesti riiklikust iseseisvusest
Lähtudes Eesti Vabariigi järjekestvusest rahvusvahelise õiguse objektina,
toetudes 1991. aasta 3. märtsi rahvahääletusel Eesti elanikkonna selgesti väljendatud tahteavaldusele taastada Eesti Vabariigi riiklik iseseisvus,
arvestades 1990. aasta 30. märtsi Eesti NSV Ülemnõukogu otsust “Eesti riiklikust staatusest” ja “Eesti NSV Ülemnõukogu deklaratsiooni Eesti NSV Ülemnõukogu ja Eesti Kongressi koostööst”,
Võttes arvesse, et NSV Liidus toimunud riigipööre seab tõsisesse ohtu Eestis toimuvad demokraatlikud protsessid ning on teinud võimatuks Eesti Vabariigi riikliku iseseisvuse taastamise NSV Liiduga kahepoolsete läbirääkimiste teel.
Eesti Vabariigi Ülemnõukogu otsustab:
- Kinnitada Eesti Vabriigi riiklikku iseseisvust ja taotleda Eesti Vabariigi diplomaatiliste suhete taastamist.
- Eesti Vabariigi põhiseaduse väljatöötamiseks ning rahvahääletusele esitamiseks moodustada Põhiseaduslik Assamblee, mille koosseis kujundatakse delegeerimise teel Eesti Vabariigi kõrgeima seadusandliku riigivõimuorgani Eesti Vabariigi Ülemnõukogu ning Eesti Vabariigi kodanikkonna esinduskogu Eesti Kongressi poolt.
- Viia läbi Eesti Vabariigi uue põhiseaduse järgi Eesti Vabariigi parlamendivalimised 1992. aasta jooskul.
Eesti Vabariigi Ülemnõukogu
esimees A. Rüütel
Tallinn, 20. augustil 1991
___________
Mida soovida üksteisele 20. augustil? Päeval, mil 34 aastat tagasi võõrvõimu tankikolonnid olid jõudnud Tallinnasse ja keegi ei teadnud, mis ootas ees. Päeval, mil erinevatel arvamustel olevad eesti poliitikud jõudsid kokkuleppele Eesti Vabariigi riikliku iseseisvuse taastamise otsuse sõnastuses. Päeval, mil rahvas oli kogunenud tänavatele olles valmis kaitsma kõike, mida kaitsta on vaja.
– Head iseseisvuse taastamispäeva! Elagu Eesti!
SIRLE SÖÖT
Översättning till svenska med hjälp av AI
Den 20 augusti 1991 var jag 14 år gammal – samma ålder som Ilon Wikland hade när hon anlände med flyktingbåt till Dalarö i Sverige år 1944. Vad är viktigt för ett fjortonårigt barn? Hem, vänner och trygghet. När jag tänker på Ilon känner jag mig lyckligt lottad – allt det viktiga fanns i min barndomsby Pärsti i Viljandimaa. Ändå minns jag mina föräldrars oro, eftersom de den 20 augusti hade åkt med buss från Viljandi till Tallinn för att hämta bevismaterial från Historiska arkivet till domstolen i ärendet om min fars gård. På vägen såg de stridsvagnskolonner och vagnar som kört i diket. Min far, som lyckligtvis undkom deportationen i mars 1949, fick då nya rädslor.
Med nyfikenhet över vad som egentligen hände just den dagen tar jag från bokhyllan fram Tarmo Vahters bok “Vaba riigi tulek. 1991 Kuus otsustavat kuud” (Fri statens födelse. Sex avgörande månader år 1991).
Augusti 1991
Det hade gått mer än 15 timmar sedan statskuppen i Sovjetunionen hade utropats, när Edgar Savisaar höll sitt första tal till det estniska folket. Han gjorde det strax efter midnatt i Estlands Radio. ”De närmaste 24 timmarna kommer att visa vilken sida som kan ta initiativet,” sade Savisaar. Efter klockan halv två på natten talade Andrus Öövel i radion. Han vädjade om att tunga lastbilar skulle ställas som skydd runt tv- och radiobyggnaden. Ett anfall kunde väntas mellan klockan fyra och sex på morgonen.
Gränsbevakningens rapport över situationen:
00.07 Ingen förstärkning av polisbevakningen vid tv-tornet
00.40 Cirka 150 stridsvagnar och 20 lastbilar med soldater, 35 km från Tartu mot Võru
02.05 Ett tåg med cirka 30 vagnar fyllda med krigsmateriel vid Männiku, på väg mot staden
02.20 Kolonnen från Tartu når Ülenurme
02.25 Cirka 40 stridsvagnar mot Tallinn vid Ilmatsalu vägskäl, cirka 20 bilar med soldater; cirka 80 stridsvagnar vid Valgemetsas tv-mast
05.45 Riga. Radio- och fjärrtelefoncentralen. Ockuperad.
05.57 Vid Mäo-korsningen två sambandsfordon, 58 tunga fordon. Står stilla – förarna utmattade.
06.50 Genom Mäo passerar 49 pansarfordon, förstärkningar tillkommer, även bilar.
07.43 De första når Kose. Ett fordon med blåljus i täten.
08.20 Huvudkolonnen vid Kose. 72 pansarfordon, varav 8 står stilla. 37 lastbilar, cirka 5 tankbilar.
08.45 Kolonnen endast 25 km från huvudstaden. 79 pansarfordon, 38 bilar.
09.05 Kolonnen saktar in. Samlas.
Klockan 9.30 i Jüri, Harjumaa, mötte en liten delegation ledd av Tallinna stadsfullmäktiges ordförande Andres Kork tillsammans med journalisten Toomas Roosileht från Rahva Hääl den så kallade Pihkva-kolonnen. Soldaterna drog efter andan och lyssnade på vad som sades till dem. Kork och hans följe erbjöd kopior av Jeltsins beslut, där han fördömde statskuppen. Denna propaganda riktad mot Pihkva-soldaterna blev en viktig del av den estniska regeringens försvarsarbete. Agitatorer var lojala ryssar. Under samtalen framgick det att en del soldater inte ens visste att de befann sig i Estland. Förvirringen ökade när inga representanter för Tallinns garnison mötte kolonnen.
09.45 Kolonnen består av 65 pansartransportfordon, 31 lastbilar, 2 jeepar och 2 personbilar. De väntar på andra militärförband som ska vägleda dem – vart de ska.
Från Jüri återstod endast 10 km till Tallinn.
Klockan 10.00 började Högsta Sovjet sin vanliga arbetsdag på Toompea. På dagordningen stod andra behandlingen av tilläggsbudgeten för 1991. Samtidigt samlades ett tiotal ledande politiker från Högsta Sovjet i Ülo Nugis arbetsrum för överläggning. Arnold Rüütel sade att självständighet måste utropas. Jurister började förbereda dokumentet. Bland dem fanns justitieminister Jüri Raidla, som redan under natten hade fått denna uppgift av Edgar Savisaar.
Klockan 11.26 kallade Nugis upp Raivo Vare till talarstolen för att ge en lägesrapport.
”Med Pihkva-kolonnen gick inte allt enligt plan. De unga befälen klarade inte sin uppgift. Männen var utmattade och flera fordon hade kört i diket. Nu har de nått Tallinns utkant. För dem har man förberett sovplatser i Matrossov-regementet så att de kan vila. Kolonnen som rör sig från Aegviidu består till största delen av tomma fordon. Den föregående natten hade varit lugn eftersom arrangörerna inte hunnit fram. Det mest sannolika målet för ett anfall är tv- och radioanläggningar.”
General Melnitsuk ansåg själv att han i Tallinn bedrev planmässig stridsutbildning…
12.09 Kolonnen vid Tallinns gräns – i rörelse.
12.23 Kolonnen på Tartu-vägen vid Marat.
12.27 Första delen svänger in från Kingisseppgatan till Narvavägen.
12.53 På Tartu-vägen – i Mäo-distriktet – rör sig den eftersläpande kolonnen.
På Toompea hade behandlingen av tilläggsbudgeten avbrutits för paus. Estniska Kommittén höll ett extramöte i Bokföreningens lokaler på Narvavägen 23. I Kadriorg pågick förhandlingar med militären. På 10:e våningen i centralkommitténs byggnad diskuterade de ryskspråkiga ledamöterna i Högsta Sovjet den politiska situationen och skrev ett brev till Moskva, varav en kopia publicerades i tidningen Molodjož Estonii.
”… Vi tror på det sovjetiska folkets styrka, dess vishet och värdighet. Vi är övertygade om att våra barn och barnbarn, som nu tjänstgör i de väpnade styrkorna, kommer att fullgöra sin heliga plikt med heder.”
Klockan 16.00 fylldes Frihetstorget av människor. Få bar flaggor eller plakat. Den estniska nationalkören var på plats med dirigenten Roman Toi från Kanada. Edgar Savisaar, Marju Lauristin och andra ledare för Folkfronten höll sina tal från en grön lastbil framför kafé Moskva. Platsen var symbolisk, eftersom Estlands öde nu hängde på Jeltsins agerande i Moskva.
Savisaar hade mitt på dagen träffat Sveriges generalkonsul Dag Sebastian Ahlander. De talade om utropandet av självständigheten. Savisaar ville veta om Sverige skulle erkänna Estniska Republiken. Svaret blev – tystnad.
Marju Lauristin höll ett styrelsemöte för socialdemokraterna. Läget var svårt och oförutsägbart, men Väst hade inte övergett de estniska socialdemokraterna. De svenska socialdemokraterna hade meddelat att de var beredda att ta emot dem som flyktingar.
President George Bush hade på grund av statskuppen avbrutit sin semester i familjens sommarresidens vid Atlanten, 80 mil från Washington. Han hade skickat Jeltsin en försäkran: ”Vi ber för dig.”
Klockan 18.00 fortsatte Högsta Sovjet sitt arbete. Behandlingen av ändringen i punktskatten gick vidare i andra läsningen.
Samtidigt som de Moskva-trogna kommunisterna hade kontakt med centralkommitténs politbyrå i Moskva och slipade formuleringarna i sitt tilltal till det sovjetiska folket, diskuterades i rum 115 på Toompea-slottet utkastet till självständighetsförklaringen. Strid stod om varje ord. Ingen kunde hitta en formulering som passade både Högsta Sovjet och Estniska Kommittén. Mart Laar kallade in vice utrikesministern Rein Müllerson. Müllerson föreslog idén att Estland inte behövde begära internationellt erkännande, utan i stället borde begära återupprättandet av diplomatiska förbindelser.
I Rakvere bildade Ants Silm, tillförordnad chef för Viru hemvärn, en försvarsbrigad för tv- och radiostationen. Molotovcocktails förbereddes (ungdomar fyllde flaskor med bensin). Ballonger fylldes med ammoniak. Planen var att kasta dessa in i pansarfordonens luftintag. De skulle inte döda soldaterna, men få dem att tappa andan. På gatorna stod traktorer och lastbilar, lastade med sand.
Bland försvararna fanns män i alla åldrar. En av de äldsta var Boris Krõlov, chef för Hemvärnets Tapa-avdelning, som hade stridit i de tyska styrkorna vid Sinimäed 1944. Krõlov sade: ”Vårt enda vapen är längtan efter frihet och vår entusiasm.”
Avlyssning av militärens radiosamtal koordinerades av regeringens hemliga sambandscentral på Toompeas vind. Den leddes av Ando Jõgiaas, en hemvärnsman från Põlva och erfaren radioamatör.
Klockan 22.00 framträdde utrikesministern Lennart Meri i direktsändning i finsk tv i Helsingfors.
– ”Tror ni att världen snart kommer att erkänna Estlands självständighet?” frågade en ung, skäggig journalist. ”Jag vill inte göra några tidsmässiga förutsägelser nu”, svarade Meri.
Så länge Högsta Sovjet inte fattat beslutet, kunde Meri inte begära diplomatisk erkännandet.
– ”Kommer en exilregering att bildas?”
”Det beror på omständigheterna”, svarade Lennart Meri.
För att hålla Estland redo på startlinjen hade Meri skickat ett kort brev till Vita huset, där han tackade president George Bush för att han tagit en tydlig ställning mot statskuppen. ”Sovjetunionens president Gorbatjovs säkerhet måste garanteras och han måste återinsättas i ämbetet som Sovjetunionens statschef,” skrev Meri. Avslutningsvis påminde han om USA:s tidigare stöd till Baltikum. Brevet, med Utrikesministeriets brevhuvud, innehöll inte minsta antydan om att Meri skulle ha skrivit det någon annanstans än i Estland.
Högsta Sovjets sammanträde fortsatte strax före klockan tio på kvällen med ett kort tal av Arnold Rüütel. Han sade att förhandlingarna med Moskva hade kört fast. Med hänsyn till den aktuella situationen fanns det helt enkelt ingen att förhandla med längre. Därefter redogjorde Marju Lauristin i detalj för återsjälvständighetsbeslutet som hade delats ut till ledamöterna. De ryska ledamöterna ställde många frågor, men Ülo Nugis gav endast ordet till en av dem. Sedan ställdes frågan om Republiken Estlands återsjälvständighet under omröstning. För att beslutet skulle antas krävdes 53 röster för.
Klockan 23.02 visade röstningsmaskinen resultatet: för – 69, emot – 0, avstående – 0.
”Beslutet är antaget!” sade talmannen Ülo Nugis, grep hammaren som låg framför honom med höger hand och slog den hårt i bordet. Ledamöterna reste sig upp och apploderade. Endast några ryssar satt kvar. Även Edgar Savisaar satt kvar, huvudet i händerna. Varken Rüütel, Nugis eller Lauristin gick fram för att gratulera honom. Ingen gick till Savisaar, och han gick inte heller till någon annan. Medlemmarna av Estlands Kongress, som fanns i salen som gäster, gick i stället fram till Nugis för att gratulera honom till väl utfört arbete. Någon tog fram en flaska mousserande vin. Eftersom det saknades champagneglas fick man använda vilka glas som helst. Rüütel och Tunne Kelam skålade med varandra. Det var en stor försoning.
Så blev texten till beslutet, även om flera politiker inte var helt nöjda. Men tiden för inbördes diskussion var slut.
REPUBLIKEN ESTLANDS HÖGSTA SOVJET
BESLUT
om Estlands nationella självständighet
Med utgångspunkt i Republiken Estlands fortbestånd som subjekt i folkrätten,
med stöd av det estniska folkets tydligt uttryckta vilja vid folkomröstningen den 3 mars 1991 att återställa Republiken Estlands nationella självständighet,
med hänsyn till beslutet av den 30 mars 1990 från Estlands SSR:s Högsta Sovjet “Om Estlands nationella status” och “Deklarationen om samarbete mellan Estlands SSR:s Högsta Sovjet och Estlands kongress”,
och med beaktande av att statskuppen i Sovjetunionen allvarligt hotar de demokratiska processerna i Estland och har gjort det omöjligt att återställa Republiken Estlands nationella självständighet genom bilaterala förhandlingar med Sovjetunionen,
beslutar Republiken Estlands Högsta Sovjet:
-
Att bekräfta Republiken Estlands nationella självständighet och att ansöka om återupprättande av Republiken Estlands diplomatiska förbindelser.
-
Att tillsätta en Konstitutionell Församling för att utarbeta en ny konstitution för Republiken Estland och lägga fram den för folkomröstning. Församlingens sammansättning fastställs genom delegering från Republiken Estlands Högsta Sovjet – som är den högsta lagstiftande makten – och från Estlands Kongressen, som är representant för Republiken Estlands medborgare.
-
Att genomföra val till Republiken Estlands parlament enligt den nya konstitutionen under år 1992.
Republiken Estlands Högsta Sovjet
Ordförande A. Rüütel
Tallinn, den 20 augusti 1991
Vad kan vi önska varandra den 20 augusti? En dag då stridsvagnarna stod vid Tallinns portar men folket stod enat. En dag då olika politiska läger fann en gemensam formulering om återsjälvständighet. En dag då hoppet vann över rädslan.
Glad återvunnen självständighet! Elagu Eesti!
SIRLE SÖÖT
