På svenska: Stockholmspremiär för “Över två hav”
Laupäeval, 24. oktoobril kell 11.00 Stockholmi Eesti Majas toimuva rannarootslaste kogukonna päeva raames on võimalik näha Mikael Martikaineni äsja valminud dokumentaalfilmi “Üle kahe mere – eestlaste põgenemine Soome kaudu aastatel 1943–1944” (60 min). Osalemine on tasuta, kuid vajab eelregistreerimist SOV veebilehe kaudu – REGISTREERU.
Lähemalt filmist.
Enam kui 80 aastat tagasi, pärast seda, kui Saksamaa oli Punaarmee Eestist välja tõrjunud, põgenesid Lille Orunurm ja Ilmar Päts üle mere Soome. Põgenemisteekond, mis pidi kestma vaid mõne kuu, viis nad kümme aastat hiljem võõral maal kokku.
Lille isa Boris Orunurm oli kalur Tallinnast 80 kilomeetrit ida pool asuvas Kolga-Aabla külas. Pärast Stalingradi lahingus saadud kaotust hakkasid sakslased sundmobiliseerima ka vanemate aastakäikude mehi ning järg oli jõudmas Boriseni. Orunurmede pere pakkis oma asjad lahtisesse kaluripaati ja võttis suuna Uusimaa rannikule Soomes. Plaan oli naasta koju niipea, kui sõda lõpeb.
Saksamaa okupeeris Eestit ligikaudu kolm aastat, aastatel 1941–1944. Eestlased, kes olid pärast aasta kestnud Nõukogude terrorivõimu sakslasi esialgu tervitanud, pidid peagi tõdema, et Saksamaal polnud kavatsust Eesti iseseisvust taastada. Selle asemel kurnati riiki, kasutades ära nii selle inim- kui ka materiaalseid ressursse.
Rahulolematus Eestis kasvas koos sundmobilisatsioonide laienemisega. Paljud noored mehed olid 1941. aastal astunud vabatahtlikult kaitsepataljonidesse ja SS-üksustesse, et bolševikele kätte maksta. Alates 1942. aasta sügisest mõistis üha rohkem neist, et sakslased kasutasid neid oma eesmärkide saavutamiseks.
Üks vabatahtlikest oli Ilmar Päts, Eesti endise presidendi Konstantin Pätsi vennapoeg. Hoolimata jõukast perekonnast päritolust oli tal olnud raske noorus. Nende noorte meeste seas kujunes omamoodi rahvaliikumine: sooviti jätkata võitlust bolševike vastu, kuid Soome vägede koosseisus. Selleks tuli vaid leida võimalus üle Soome lahe pääseda.
Saksa okupatsiooni ajal oli Eestist lahkumine võimalik üksnes salaja. Seetõttu tekkis kaks inimeste ülevedamise võrgustikku, mis toimetasid põgenikke tasu eest Eestist Soome. Võrgustikke juhtisid Eesti rannikuelanikud, kes tegutsesid Helsingist ida pool asuvatelt Pörtö ja Trutlandeti saartelt (eestik. Lillsaar). Õhtuti sõideti Eesti rannikul eelnevalt kokkulepitud kohtadesse, võeti põgenikud pardale ning jõuti koidikuks tagasi Sibbo ehk Sipoo piirkonda.
Pärast seda, kui Soome armee avas oma uksed Eesti vabatahtlikele, asus Soome jalaväerügemendis JR 200 teenima üle 3300 Eesti vabatahtliku. Üks neist oli Ilmar Päts. Kokku põgenes aastatel 1943–1944 Eestist Soome ligikaudu 6000–7000 inimest.
Esialgu andis Soome riigipolitsei põgenikke välja Tallinnas tegutsevatele Saksa võimudele. Alles pärast seda, kui Urho Kekkonen tõstatas küsimuse Soome parlamendis, suudeti põgenikele tagada korraldatumad vastuvõtutingimused.
Soome riik rentis vaikselt Jollase mõisa, kuhu rajati põgenike vastuvõtukeskus. Saabunud tsiviilisikud suunati kas töökohtadesse või kogumislaagritesse. Lille isa Boris Orunurm soovis jätkata Soomes kalurina ning pere sai asuda elama Uusikaupunki (Nystadi) lähistel asuvale Busö ehk Putsaari saarele. Lille Orunurm meenutab seda suve tänaseni soojusega.
1944. aasta sügisel alustas Soome rahuläbirääkimisi Nõukogude Liiduga. Enne seda saadeti jalaväerügement JR 200 laiali ning Eesti vabatahtlikud toimetati laevadega tagasi Eestisse, kus nad jätkasid võitlust pealetungivate Nõukogude vägede vastu kuni kibeda lõpuni. Soomes võidelnud eestlastel polnud bolševikelt armu loota. Kõik, kellel see õnnestus, kas taganesid koos sakslastega või põgenesid üle Läänemere Rootsi. Ilmar Päts jõudis Gotlandile.
Lille pere põgenes 1944. aasta septembris teist korda üle mere, seekord oma paadiga Uusikaupunkist Rootsi Öregrundi. Üle 3000 Eestist pärit põgeniku pääses Rootsi Soome sõjaväeluure korraldatud transpordiga. Kõik see toimus liitlaste kontrollkomisjoni valvsa pilgu all.
Ühel 1954. aasta sügisesel laupäevaõhtul kohtusid Lille ja Ilmar Boråsis Ymeri seltsimajas toimunud tantsuõhtul. Ilmar, kes mängis seal oma orkestriga, märkas kohe uut tüdrukt teiste hulgas. Ta palus Lille tantsima ning neist sai paar. Nad elasid koos 15 aastat.
Lille pagulaspõlv Rootsis on kestnud üle kaheksa aastakümne. 2022. aasta suvel viisid Lille lapsed Aita ja Taavi Päts oma ema reisile, mille käigus läbiti tänapäeval uuesti tema kunagine põgenemisteekond Kolga-Aabla külast läbi Soome põgenemispaikade Rootsi.
Dokumentaalfilm „Üle kahe mere“ viib vaataja sellele teekonnale kaasa.
Ajalooline dokumentaalfilm u 60 min.
Tootmisaasta: 2026
Produtsent: Oy Mageia Ab, 2026
Mikael Martikainen
Tel: +358 40 502 7475
E-post: if.ai1791885614egam@1791885614leaki1791885614m1791885614
Lördagen den 24 oktober kl. 11.00 visas Mikael Martikainens nyproducerade dokumentärfilm ”Över två hav – esternas flykt via Finland 1943–44” (60 min) i Estniska Huset i Stockholm, inom ramen för estlandssvenskarnas hembygdsdag. Visningen är kostnadsfri, men föranmälan krävs via SOV webbplats. ANMÄL DIG HÄR
Om filmen
För drygt 80 år sedan, efter att Tyskland fördrivit röda armén ur Estland, flydde Lille Orunurm och Ilmar Päts över havet. Flyktfärden som skulle räcka några månader, förde dem samman i ett främmande land tio år senare.
Lilles pappa Boris Orunurm var fiskare i byn Kolga-Abla några mil öster om Tallinn. Han stod i turen när tyskarna, efter förlusten i Stalingrad, började tvångsmobilisera äldre åldersklasser. Familjen Orunurm packade sin öppna fiskebåt och tog kurs på den nyländska kusten. Tanken var att återvända så fort kriget tar slut.
Tyskland ockuperade Estland i cirka tre år mellan 1941 och 1944. Esterna, som välkomnade tyskarna efter ett år av sovjetiskt skräckvälde, fick emellertid erfara att tyskarna inte kom att återupprätta Estlands självständighet. Däremot skövlades landet på mänskliga och materiella tillgångar.
Missnöjet i Estland växte i takt med tvångsmobiliseringarna. Många unga män hade anmält sig till skyddsbataljoner och SS-förband år 1941, för att ta revansch på bolsjevikerna. Från och med hösten 1942 insåg allt fler, att tyskarna utnyttjade dem för sina egna ändamål.
En av de frivilliga var Ilmar Päts, som trots att han var brorson till landets tidigare president Konstantin Päts och kom från en rik familj, hade upplevt en svår ungdom. Något av en folkrörelse uppstod bland dessa unga män; man ville fortsätta kampen mot bolsjevikerna, men i finska led. Det gällde bara att komma över Finska viken på något sätt.
Det var omöjligt att lämna Estland under den tyska ockupationen, annat än i smyg. Därför
uppstod två mänskosmugglingsnätverk, som mot ersättning hämtade över flyktingar från
Estland. Nätverken drevs av estniska kustbor, som opererade från öarna Pörtö och Trutlandet öster om Helsingfors. De åkte ut på kvällen till bestämda orter på den estniska kusten, och plockade upp flyktingar, för att sedan återvända till Sibbo i gryningen.
Efter att den finska armén öppnat portarna för estniska frivilliga, kom över 3 300 frivilliga att tjänstgöra i det finska förbandet JR200. Ilmar Päts var en av dem. Allt som allt flydde cirka 6 000–7 000 estländare till Finland 1943–1944.
Till en början angav den finska statspolisen flyktingarna till tyska myndigheter i Tallinn. Först efter att Urho Kekkonen tog upp saken i riksdagen, kunde flyktingarna garanteras mer ordnade förhållanden.
Staten hyrde i tysthet Jollas gård som mottagningscentral. Civilpersonerna styrdes antingen till arbetsplatser eller uppsamlingsläger efter ankomsten. Lilles pappa Boris Orunurm, önskade få fortsätta som fiskare i Finland och familjen fick flytta till ön Busö (Putsaari) utanför Nystad. Den sommaren minns Lille Orunurm ännu med värme.
Finland startade fredsförhandlingar med Sovjet hösten 1944. Före det upplöste man JR200 och de estniska frivilliga skeppades tillbaka till Estland, där de fortsatte kampen mot de anfallande ryska trupperna till det bittra slutet. De som kämpat i Finland hade ingen pardon att invänta hos bolsjevikerna. Alla som kunde, antingen retirerade med tyskarna eller flydde över Östersjön till Sverige. Ilmar Päts hamnade på Gotland.
Lilles familj flydde en andra gång över havet i egen båt i september 1944. Denna gång från
Nystad till Öregrund i Sverige. Över 3 000 estländare flydde med transporter som ordnats av den finska militära underrättelsetjänsten i Finland. Allt under ögonen på Kontrollkommissionen.
En lördagskväll hösten 1954 träffades sedan Lille och Ilmar på en dansafton på föreningshuset Ymer i Borås. Ilmar, vars orkester spelade, fick upp ögonen för Lille som han inte hade sett tidigare. Han bjöd upp henne till dans och de levde tillsammans i 15 år.
Lilles flyktingskap i Sverige har kommit att räcka över åtta decennier. Sommaren 2022 tog Lilles barn, Aita och Taavi Päts, sin mor på en resa i modern tid från byn Kolga-Abla, genom
flyktingetapperna i Finland, till Sverige. Filmen ”Över två hav” är med på den resan.
Produktionsbolag: Mageia Ab, 2026
Mikael Martikainen
Tel: 040 502 7475
E-post: if.ai1791885614egam@1791885614leaki1791885614m1791885614
