På svenska: Varför vi inte får glömma Molotov–Ribbentroppakten och dess hemliga protokoll
23. august on rahvusvaheline kommunismi ja natsismi ohvrite mälestuspäev, musta lindi päev. Rootsi Eestlaste Liit nagu ka mitmed teised Ülemaailmse Eesti Kesknõukogu liikmesorganisatsioonid Kanadas ja USA-s, on järjepidevalt meenutanud 23. augustil 1939 aastal sõlmitud Molotov-Ribbentropi pakti ja selle salaprotokolle, nende mõju ja tagajärgi ning rõhutanud, et me ei tohi ajalugu unustada. Ukraina-Venemaa sõja rahuläbirääkimiste foonil on meie ülesanne rääkida Eesti ja teiste Balti riikide kogemustest ja sellest, et Venemaad ei saa usaldada.
Rootsi Eestlaste Liidu eelkäija Rootsi Eestlaste Esinduse üks asutajatest minister Heinrich Laretei kirjutab Molotov-Ribbentropi pakti tähendusest oma artiklis “Kirde-Euroopa sõja puhkemisel” (Eesti riik ja rahvas II maailmasõjas II Kirjastus EMP Stockholm 1955)
“Eesti ja teiste Balti riikide saatust määravaks teguriks loetakse üldiselt 23. augustil 1939. aastal allakirjutatud Molotov-Ribbentropi pakti, mille salajases klauslis tunnustati Eesti ja Läti ning pisut hilisemas täienduses ka Leedu Nõukogude Liidu võimupiiri kuuluvaiks.” Laretei leiab, et oluline on teada ka üldist välispoliitilist arengut, mis viis sellisele kokkuleppele, ja Eesti positsiooni selles arengus.
“Peatselt selgus, et kumbki pool ei võtnud Molotov-Ribbentropi pakti kuigi tõsiselt ja oli vaid episoodilise tähtsusega, üheks väikseks vahemänguks üldises suures rahvusvahelises tragöödias. Selles tragöödias olid Eesti saatuse suhtes mõõduandvaiks peamiselt kahe riigi – N.Liidu ja Saksamaa – vahekorrad. /…/ Kuni Hitleri võimuletulekuni valitses N.Liidu ja Saksamaa vahel tiheda koostöö vahekord, millele pandi alus 1922. aastal sõlmitud Rapallo lepinguga. Üle kümne aasta kestnud koostöö rajanes N.Liidu kartusel, et liitriigid kavatsevad kallaletungi N.Liidule, et hävitada Moskvas asuvat maailmakommunismi peastaapi. Selles kartuses ja teadlik olles oma sõjalisest nõrkusest pärast kodusõda, katsus N.Liit tol perioodil kindlustada oma julgeolekut peale koostööd Saksamaaga ka poliitiliste lepingute abil teiste riikidega. Tollesse perioodi kuuluvad nonagressioonilepingud peaaegu kõigi N.Liidu naabruses asetsevate riikidega: Soome, Eesti, Läti, Leedu, Poola, Saksamaa, Türgi, Iraani ja Afganistaniga.
Hitleri võimuletulekuga muutus Euroopa välispoliitiline olukord põhjalikult. N.Liidu katsed jätkata senist Rapallo-poliitikat lükati Hitleri poolt järsult tagasi ja viimane ei varjanudki oma kavatsust lahendada Saksamaa eluruumi küsimust N. Liidu arvel. Seega muutus sõjaoht senise liitlase Saksamaa poolt N.Liidule suuremaks kui liitriikide poolt. Tulemuseks oli, et Hitleri võimuletulekuga toimus üks suuremaid pöördeid N.Liidu välispoliitikas. Locarno-poliitika ideoloog Tshitserin vallandati ametist ja asemele pandi inglise orientatsiooniga ja inglannaga abielus olev Litvinov. Rahvasteliit, keda N.Liit oli seni sõimanud oma vastu sihitud kapitalistlike riikide konspiratsioonipesaks, muutus nüüd sobivaks koostööorganiks ja 1934, aastal astus N.Liit selle liikmeks. Kommunistlikele parteidele liitriikides anti Moskvast korraldus lõpetada kapitalistide materdamine, opositsiooni- ja sabotaazitegemine ning alata selle asemel frondi loomist “diktatuuri” vastu. N.Liit tegi intensiivseid katseid luua poliitilisi liite, mis kindlustaksid N.Liidu julgeolekut võimaliku Saksa agressiooni vastu. Mitmesugustel põhjustel see ei õnnestunud ja sõlmiti vaid kaks liidulepingut 1935. aastal Prantsusmaa ja Tsehhoslovakkiaga. N. Liit püüdis tõmmata ka Balti riike Saksa-vastasesse liitude süsteemi, kuidtulemusteta. Liitriikidega koostöö periood kestis kuni 23. augustini 1939, mil kirjutati alla Molotov-Ribbentropi pakt.
1939. aastaks oli välispoliitiline olukord Euroopas jällegi muutunud. Hitleri poliitika tagajärjel oli vahekord Saksamaa ja liitriikide vahel läinud nii teravaks, et sõda nende vahel näis olevat vältimatu, vaatamata suurele järeleandmisele, mida liitriigiigid tegid Hitlerile, Austria ja Tsehhoslovakkia iseseisvuse arvel. See muutus oli meelepärane N. Liidule. Oli ju sõda kapitalistlike riikide vahel kommunismi õpetuse järgi kõige soodsamaks momendiks maailmarevolutsiooni taotlusele. N. Liit nägi võimalust näpata konti ajal, mil Saksamaa ja liitriigid omavahel purelevad ja üksteist veristades nõrgendavad. Momenti tuli kasutada ja seda sai kasutada, tehes Hitlerile kergemaks sõja alustamist Lääne vastu, kindlustades oma seljatagust Idas. N. Liit pööras selja liitriikidele. Samal ajal kui liitriikide esindajad 1939. aasta juunis tegid Moskvas viimaseid katseid luua tõsisemat ja efektiivsemat rinnet Hitleri vastu, mis sunniks viimast loobuma sõjalisest seisklusest, pidas N. Liit salajasi läbirääkimisi Saksamaaga, mis lõppesid Molotov-Ribbentropi pakti allakirjutamisega. Nagu ikka N. Liidus, oli ka seekord pööre totaalne. Üllatusega võisid liitriigid kuulda oma kommunistlike parteide suu läbi, et nad olid üle öö muutunud liitlastest jälle kapitalistlikeks vereimejaiks ja sõjaõhutajaiks ning “tõelise demokraatia” vastasteks. Diktaator Hitlerist oli samal ajal saanud “rahvademokraat”, kelle vastu kapitalistlik maailm sepitseb sõda. Litvinovi asemele astus välisministriks Molotov.
Tegelikult ei olnud Molotov-Ribbentropi pakt mingisuguseks uue, pikemaaegse ja tõsisema koostöö sissejuhatajaks N.Liidu ja Saksamaa vahel, nagu seda oli Rapallo leping 1922. aastal. Selle pakti lühiaegsest kestvusest olid mõlemad pooled täiesti teadlikud, kuid mõlemad pooled vajasid seda sel momendil. Hitler lootis küll saavutada kiiret võitu läänerindel oma uue välksõja taktikaga, kuid igaks juhuks oli vaja kindlustada selle rünnaku ajaks oma seljatagune. N. Liidule oli tähtis vaid see, et Saksa kallaletung tuleks mida hiljem seda parem, sest N. Liit ei olnud 1939. aastal veel kaugeltki valmis sõjapidamiseks.”
Laretei toob esile, et N. Liidu välispoliitilist ekspansiooni, ka Balti riikide okupeerimist on tõlgitsetud mitmesuguselt. Ühed loevad tähtsamaks tõukejõuks kommunismi ideoloogiat, teised näevad ekspansioonis vaid tsaariaegsel Venemaal alanud ja panslavismist juhitud imperialismi jätkamist. Laretei peab kommunistlikku ideoloogiat tähtsamaks ja määravamaks teguriks just tollel ajaperioodil.
Laretei teeb mõtteharjutuse milliseks oleks võinud kujuneda Eesti ja teiste Balti riikide olukord siis, kui ei oleks olnud Molotov-Ribbentropi pakti. “Nagu on selgunud pärast sõda avaldatud dokumentidest ja nagu näitas seda ka tegelik sõjakäik, olid Balti riigid juba algusest peale ette nähtud sõjatallermaadeks Saksa-Vene vahelise sõja puhul. Saksamaale olid need riigid Leningradi rünnaku teel ja N.Liidule sillapeadeks selle rünnaku vastuvõtmisel. N. Liidu kaitsekavades oli Balti riikide okupeerimine ette nähtud juba viis aastat enne sõja algust. Neisse kaitsekavadesse oli sisse kirjutatud ka Soome okupeerimine, kuigi teistel põhjustel. /…/ N. Liidu strateegilised kavad nägid ette Balti riikide okupeerimise Saksa sõja ähvardusel. Selleks tehti ettevalmistusi. 1939. aastal toodi manöövrid üle Leningradi piirkonda, sõjajõud koondati Soome, Eesti, Läti ja Leedu piiride lähedusse.
Molotov-Ribbentropi pakt tegi N.Liidule Balti riikide okupeerimise nii kergeks, kui see on üldse ettekujutatav. Saksamaa oli paktiga andnud vabad käed N. Liidule ja rünnakuga Läände sidunud liitriikide käed ka selle mõeldava abi andmiseks, mis need oleksid olnud võimelised andma. N. Liit võis seepärast kasutada millist ettekäänet tahes, kartmata vahelesegamist üheltki poolt. Ta võis vabalt invadeerida Balti riigid ka mingisuguse ettekäändeta. Et ta valis baaside-lepingute tee, on põhjendatud arvamisega, et otsene invasioon kutsub kahtlematult välja sõjalise vastuhaku, kuna diplomaatilise survega on vahest võimalus vältida sõda.
Laretei jääb oma artikli lõppsõnas baasidelepingu allkirjastamisel Eesti valitsust toetavale seisukohale. “Eesti oli nurka aetud. Esiteks, sõjalist abi ja toetust ei olnud kuskilt poolt loota. Teiseks, oli oma sõjaline jõud kestvamaks vastupanuks liiga nõrk. /…/ Ei ole kahtlust, et otsus allkirjastada baasideleping oli igale valitsuse liikmele äärmiselt raske teha ja mille tagajärgi valitsuse liikmed koos presidendi ja ülemjuhatajaga jäid jagama koos eesti rahvaga.”
RIBBENTROP-MOLOTOVI PAKT
Saksa valitsus ja NSVL valitsus, juhitud soovist kindlustada rahu Saksamaa ja NSVL vahel ja lähtudes erapooletuslepinu põhimäärustest, mis sõlmiti Saksamaa ja NSVL vahel aprillis 1926, on jõudnud järgmisele kokkuleppele:
§1 Mõlemad lepinguosalised kohustuvad hoiduma igast vägivallaaktist, igast agressiivsest sammust ja igast rünnakust üksteisele, niihästi üksi kui ka koos kolmandate võimudega.
§2 Kui üks lepinguosalistest on mingi kolmanda võimu sõjalise tegevuse objektiks, kohustub teine lepinguosaline seda kolmandat võimu ei mingil kujul toetama.
§3 Mõlema lepingosalise valitsused jäävad tulevikus üksteisega kontakti, informeerides teineteist vastastikku küsimustes, mis puudutavad nende ühiseid huvisid.
§4 Kumbki lepinguosalistest ei võta osa mingist blokist, mis on suunatud otseselt või kaudselt teise lepinguosalise vastu.
§5 Kui tekivad lahkarvamised või konfliktid lepinguosaliste vahel nii- või teistsugustes küsimustes, lahendavad mõlemad pooled need lahkarvamised või konfliktid ainult sõbraliku mõttevahetuse või äärmisel juhul vahekohtu korras.
§6 Käesolev leping sõlmitakse kümneks aastaks lisandiga, et kui kumbki lepinguosaline seda üks aasta enne tähtaega üles ei ütle, pikendatakse selle lepingu kehtivust automaatselt veel viie aasta võrra.
§7 Käesolev leping tuleb ratifitseerida võimalikult kiiresti. Ratifikatsioonidokumendid vahetatakse Berliinis. Leping jõustub tema allakirjutamisel.
Välja kirjutatud kahes originaaleksemplaris saksa ja vene keeles.
Moskva, 23. Augustil 1939
Saksa riigivalitsuse eest
R i b b e n t r o p
NSVL valitsuse volitusel
M o l o t o v
Salajane lisaprotokoll Saksa Riigi ja Nõukogude Liidu vahel sõlmitud mittekallaletungi lepingule 23. august 1939.
Mittekallaletungilepingu allakirjutamise puhul Saksa Riigi ja Nõukogude Sotsialistlikkude Vabariikide Liidu vahel arutasid mõlema poole allakirjutanud volinikud (esindajad) rangelt usalduslikult vastastikuste huvisfääride piire Ida-Euroopas. See arutelu viis järgmistele tulemustele:
- Territoriaal-poliitiliste muudatuste puhul Balti riikide (Soome, Eesti, Läti, Leedu) aladel moodustab Leedu põhjapiir ühtlasi ka Saksamaa ja NSVL huvisfääride piiri. Siinjuures tunnustavad mõlemad pooled Leedu nõudmisi (huvi) Vilno alale.
- Territoriaal-poliitiliste muudatuste puhul Poola riigile kuuluvatel aladel on Saksamaa ja NSVL huvisfääride piiriks umbes (üldjoontes) Narevi, Visla ja Sani jõed. Küsimus, kas mõlemapoolsetes huvides on soovitav sõltumatu Poola riigi säilitamine ja kuidas peaksid olema selle riigi piirid, võib tulla lõplikule lahendamisele alles edasise poliitilise arengu jooksul. Igal juhul lahendavad mõlemad valitsused selle küsimuse sõbraliku kokkuleppe teel.
- Mis puutub Kagu-Euroopasse, siis rõhutatakse Nõukogude poolt nõudmist (huvi) Berssaraabiale. Saksa poolt tõendatakse poliitiliste huvide täielist puudumist nende alade suhtes.
- Mõlemad pooled peavad käesolevat protokolli rangelt saladuses.
Moskva, 23. august 1939.
Saksa Riigi valitsuse eest: NSVL valitsuse volitusel:
Ribbentrop Molotov
August Torma artikkel “Teise maailmasõja eelmäng. Balti riikide saatuse määramine” Vaba Eesti 5/1961 avab meile 1939. aasta aprillist augustini kestnud Inglise-Prantsuse-Vene läbirääkimised ehk loo, kuidas N-Liit liitlastele puru silma ajas. Artikkel põhineb Londoni Eesti Saatkonna arhiivi ja Briti välisministeeriumi dokumentidele.
“Kuna kõige enam ohustatud riikideks 1939.a. algul loeti Poolat ja Rumeeniat, siis andis Briti oma tagatise esmajoones nendele kahele. Ühes selleg arvas Briti – ja eriti Prantsusmaa – otstarbekohaseks sondeerida, kas ei oleks võimalik tõmmata kallaletungivastasesse blokki ka N. Liitu. Loodeti nimelt, et see viiks Saksa veelgi suuremale ettevaatusele.
Lääneriikide ettepanekule vastas Moskva, et tagatise andmine Poolale ja Rumeeniale ei ole küllaldane. Moskva pooldas tagatise laiendamist kõikidele riikidele N.Liidu läänepiiril., s.o. Peale Rumeenia ja Poola ka veel Lätile, Eestile ja Soomele (Leedu tollal ei omanud ühist piiri N-Liiduga).
Eesti ei olnud tol ajal akuutseid tüliküsimusi ühegi teise riigiga, ka mitte Saksa ega N-Liiduga. Eesti püüe oli hoida kinni erapooletusest kui juhtivast põhimõttest meie välispoliitikas ja meie siiras tahe oli hoiduda kõigest, mis oleks võiud meid kiskuda tüliküsimustesse kolmandate riikide vahel. Seetõttu suhtus Eesti nendesse läbirääkimistesse ettevaatusega, kuigi mõisteti, et teatavas mõttes võiks kasu olla. Võis oletada, et kokkuleppe saavutamisel inglaste ja prantslaste mõju Moskvas kasvab, mille tõttu nad vajaduse korral saaksid Moskvat mõjutada meile kasulikus suunas, kui nad tahaksid seda teha. Eesti välisminister Selter esitas sellekohase küsimuse Briti esindajale Tallinnas 15. mail. Briti valitsuse vastus sellele küsimusele 18. mail oli järgmine: “ ….on selge, et kui saavutatakse kokkulepe Inglismaa ja N-Liidu vahel, peaks see vähendama Nõukogude kallaletungi ohtu Eestile. Ja kui Tema Majesteedi valitsusel peaks olema põhjust kahtlusteks, et selline kallaletung on kavatsusel, oleks ta teadagi huvitatud avaldama mõju Nõukogude valitsusele, et viimane sellest loobuks.”
See vastus oli sisult rahustav. Varsti aga sai teatavaks, et venelased nõuavad õigust anda Balti riikidele abi kallaletungi korral ka siis, kui Balti riigid ise ei pea seda abi vajalikuks ja seda ei palugi. Selline automaatse abi peale sundimine tekitas Eestis juba hoopis tõsisemaid kahtlusi. Moskva mõtteis mõlkus mitte nii palju Balti riikide iseseisvuse või erapooletuse kindlustamine, vaid midagi hoopis muud.
Sedamööda kuidas järjest tõusis Saksa agressiivsus Poola vastu, suurenes ka lääneriikide huvi kokkuleppe saavutamise vastu N-Liiduga. Moskva kasutas seda osavasti ära. Ta sundis inglasi ja prantslasi järeleandmistele, ise aga ei teinud lääneriikidele mingeid järeleandmisi ja pidas läbirääkimisi – nagu see alles palju hiljem selgus – samal ajal ka sakslastega.
/…/
Tegelikult oli kokkulepe venelastega saavutatud kõikides punktides, kui ootamatult 4. juulil Molotov nõudis, et abistamise kokkuleppe art 1 kohaselt peab katma mitte ainult otsese, vaid ka kaudse kallaletungi juhtumeid Eestis, Soomes, Lätis, Leedus, Poolas, Rumeenias, Kreekas, Türgis ja Belgias. Sealjuures mõistis Moskva kallaletungi all “sisemist riigipööret või poliitika muutust kallaletungija huvides”. See määratlus oli nii üldsõnaline, et see andis venelastele võimaluse viia kaudse kallaletungi mõiste alla kõike, mida ta soovis.
Selline kaudse kallaletungi mõiste oli Eestile vastuvõtmatu. Järgnevate läbirääkimiste kestel tehti mõlemalt poolt pingutusi vastuvõetava lahenduse leidmiseks, kuid kokkulepet ei saavutatud. /…/ “
SIRLE SÖÖT
Tõlge rootsi keelde AI abiga / Översättning till svenska med hjälp av AI
23 augusti är den internationella minnesdagen för kommunismens och nazismens offer, den så kallade Svarta bandets dag. Sverigeesternas Riksförbund, liksom andra medlemsorganisationer inom Världseesternas Centralråd i Kanada och USA, har konsekvent påmint om Molotov–Ribbentroppakten, undertecknad den 23 augusti 1939, och dess hemliga protokoll, deras inverkan och följder samt betonat att vi inte får glömma historien. Mot bakgrund av fredsförhandlingarna kring Ukraina–Rysslands kriget är vår uppgift att tala om Estlands och de andra baltiska staternas erfarenheter och att understryka att Ryssland inte kan litas på.
En av grundarna till Sverigeesternas Representation – Sverigeesternas Riksförbunds föregångare – ministern Heinrich Laretei, skriver i sin artikel ”Vid Nordösteuropas krigsutbrott”(i Estniska staten och folket i andra världskriget II, Förlag EMP, Stockholm 1955) om betydelsen av Molotov–Ribbentroppakten:
”Den avgörande faktorn för Estlands och de andra baltiska staternas öde anses allmänt vara Molotov–Ribbentroppakten, undertecknad den 23 augusti 1939, i vars hemliga klausul Estland och Lettland, och i ett något senare tillägg även Litauen, erkändes höra till Sovjetunionens intressesfär.”
Laretei menar att det också är viktigt att känna till den allmänna utrikespolitiska utvecklingen som ledde till en sådan uppgörelse, samt Estlands position i denna utveckling.
”Snart visade det sig att ingen av parterna tog Molotov–Ribbentroppakten särskilt på allvar och att den endast hade episodisk betydelse – ett litet mellanspel i den stora internationella tragedin. I denna tragedi var det främst relationerna mellan två stater – Sovjetunionen och Tyskland – som blev avgörande för Estlands öde. /…/ Fram till Hitlers maktövertagande hade det rått ett nära samarbete mellan Sovjetunionen och Tyskland, som grundlagts i Rapallofördraget 1922. Det över tio år långa samarbetet byggde på Sovjetunionens fruktan att allierade makter ämnade anfalla Sovjetunionen för att krossa världskommunismens högkvarter i Moskva. Av denna oro, och medveten om sin militära svaghet efter inbördeskriget, försökte Sovjetunionen under denna period att säkra sin säkerhet, förutom genom samarbetet med Tyskland, även genom politiska fördrag med andra stater. Till denna period hör nonaggressionspakterna med nästan alla Sovjetunionens grannländer: Finland, Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tyskland, Turkiet, Iran och Afghanistan.
Med Hitlers maktövertagande förändrades den europeiska utrikespolitiska situationen i grunden. Sovjetunionens försök att fortsätta den tidigare Rapallopolitiken avvisades bestämt av Hitler, som inte heller dolde sina avsikter att lösa frågan om Tysklands ”livsrum” på Sovjetunionens bekostnad. Därmed blev krigsfaran från den tidigare allierade Tyskland större för Sovjetunionen än från de västallierade. Resultatet blev att Hitlers maktövertagande innebar en av de största vändpunkterna i Sovjetunionens utrikespolitik. Locarnopolitikens ideolog Tjitjerin avskedades från sin post och ersattes av Litvinov, som var gift med en engelska och orienterad mot Storbritannien. Nationernas förbund, som Sovjetunionen dittills hade fördömt som ett kapitalistiskt konspirationsnäste riktat mot sig självt, blev nu ett lämpligt samarbetsorgan och 1934 gick Sovjetunionen med som medlem. De kommunistiska partierna i väst fick från Moskva order att upphöra med angrepp på kapitalisterna, oppositionsarbete och sabotage, och istället börja bygga en front mot ”diktaturen”. Sovjetunionen gjorde intensiva försök att skapa politiska allianser som skulle trygga dess säkerhet mot ett möjligt tyskt angrepp. Av olika skäl lyckades detta inte, och endast två alliansfördrag slöts 1935 med Frankrike och Tjeckoslovakien. Sovjetunionen försökte också dra in de baltiska staterna i ett tyskmotståndsförbund, men utan resultat. Samarbetet med de västallierade varade fram till den 23 augusti 1939, då Molotov–Ribbentroppakten undertecknades.
År 1939 hade den utrikespolitiska situationen i Europa återigen förändrats. Som en följd av Hitlers politik hade relationerna mellan Tyskland och de allierade blivit så skarpa att ett krig mellan dem verkade oundvikligt, trots de stora eftergifter som de allierade gjort åt Hitler på Österrikes och Tjeckoslovakiens bekostnad. Denna utveckling var till Sovjetunionens belåtenhet. Enligt kommunismens lära var ju ett krig mellan kapitalistiska stater det mest gynnsamma ögonblicket för att främja världsomvälvningen. Sovjetunionen såg en möjlighet att roffa åt sig en bit medan Tyskland och de allierade slogs sinsemellan och försvagade varandra genom blodiga strider. Detta ögonblick måste utnyttjas – och det kunde utnyttjas genom att underlätta för Hitler att inleda krig mot väst och samtidigt trygga sin egen rygg i öst. Sovjetunionen vände därmed västmakterna ryggen. Samtidigt som de allierades representanter ännu i juni 1939 gjorde sista försök i Moskva att skapa en allvarlig och effektiv front mot Hitler, som skulle tvinga honom att avstå från militära äventyr, förde Sovjetunionen hemliga förhandlingar med Tyskland. Dessa slutade med undertecknandet av Molotov–Ribbentroppakten. Som alltid i Sovjetunionen var omsvängningen total. Till de allierades förvåning kunde de över en natt höra sina egna kommunistpartier förklara att de återigen hade blivit kapitalistiska blodsugare, krigsanstiftare och motståndare till den ”sanna demokratin”. Diktatorn Hitler hade samtidigt blivit en ”folkdemokrat” mot vilken den kapitalistiska världen smidde krigsplaner. Litvinov ersattes som utrikesminister av Molotov.
I verkligheten var Molotov–Ribbentroppakten inte någon inledning till ett nytt, långvarigt och djupare samarbete mellan Sovjetunionen och Tyskland, såsom Rapallofördraget 1922 hade varit. Båda parterna var helt medvetna om denna pakts kortvariga karaktär, men båda behövde den vid just det ögonblicket. Hitler hoppades visserligen på en snabb seger på västfronten genom sin nya blixtkrigstaktik, men för säkerhets skull måste han trygga sin rygg under detta angrepp. För Sovjetunionen var det enbart viktigt att det tyska angreppet skulle komma så sent som möjligt, eftersom Sovjetunionen 1939 ännu långt ifrån var redo för krig.”
H. Laretei framhåller att Sovjetunionens utrikespolitiska expansion, inklusive ockupationen av de baltiska staterna, har tolkats på olika sätt. Vissa menar att den drivande kraften var kommunismens ideologi, medan andra ser expansionen som en fortsättning på det tsarryska, av panslavismen styrda imperialismen. Laretei betraktar den kommunistiska ideologin som den viktigaste och mest avgörande faktorn just under denna period.
Han gör också en tankeövning om hur situationen för Estland och de övriga baltiska staterna kunde ha utvecklats om Molotov–Ribbentroppakten aldrig hade ingåtts. ”Såsom framgått av de dokument som publicerats efter kriget, och såsom det även visades av det faktiska krigsförloppet, var de baltiska staterna från första början avsedda att bli slagfält i ett eventuellt krig mellan Tyskland och Sovjetunionen. För Tyskland låg dessa stater på vägen mot ett anfall mot Leningrad, och för Sovjetunionen utgjorde de brohuvuden vid mottagandet av ett sådant anfall. I Sovjetunionens försvarsplaner hade en ockupation av de baltiska staterna förutsatts redan fem år före krigsutbrottet. I dessa planer ingick också en ockupation av Finland, dock av andra skäl. /…/ Sovjetunionens strategiska planer föreskrev en ockupation av de baltiska staterna under hot om krig mot Tyskland. Förberedelser gjordes i denna riktning. År 1939 flyttades manövrar till Leningradområdet, och militära styrkor koncentrerades till närheten av Finlands, Estlands, Lettlands och Litauens gränser.”
Molotov–Ribbentroppakten gjorde det för Sovjetunionen så enkelt som det överhuvudtaget var tänkbart att ockupera de baltiska staterna. Genom pakten hade Tyskland givit Sovjetunionen fria händer, och genom anfallet västerut hade de allierades händer bundits, så att de inte kunde ge något som helst stöd som de annars hade kunnat. Sovjetunionen kunde därför använda vilken förevändning som helst, utan risk för ingripande från något håll. Man kunde invadera de baltiska staterna även utan förevändning. Att Sovjetunionen valde vägen via basavtalen förklaras med antagandet att en direkt invasion otvivelaktigt skulle ha utlöst militärt motstånd, medan diplomatiskt tryck kanske gav en möjlighet att undvika krig.
I sin artikels slutord intar Laretei en hållning som stöder den estniska regeringens beslut att underteckna basavtalet. ”Estland hade drivits in i ett hörn. För det första fanns det ingen militär hjälp eller något stöd att vänta från något håll. För det andra var den egna militära styrkan för svag för ett mer långvarigt motstånd. /…/ Det råder inget tvivel om att beslutet att underteckna basavtalet var oerhört svårt för varje medlem av regeringen att fatta, och att regeringens medlemmar tillsammans med presidenten och överbefälhavaren fick dela dess följder tillsammans med det estniska folket.”
RIBBENTROP–MOLOTOV-PAKTEN
Den tyska regeringen och Sovjetunionens regering, ledda av önskan att trygga freden mellan Tyskland och Sovjetunionen och med utgångspunkt i bestämmelserna i neutralitetsfördraget som ingicks mellan Tyskland och Sovjetunionen i april 1926, har nått följande överenskommelse:
§ 1
Båda fördragsslutande parter förbinder sig att avstå från varje våldshandling, varje aggressivt steg och varje angrepp mot varandra, såväl ensamma som i förening med tredje makter.
§ 2
Om en av de fördragsslutande parterna skulle bli föremål för en tredje makts militära aktion, förbinder sig den andra fördragsslutande parten att inte på något sätt stödja denna tredje makt.
§ 3
Regeringarna för de båda fördragsslutande parterna ska i framtiden stå i kontakt med varandra och ömsesidigt informera varandra i frågor som berör deras gemensamma intressen.
§ 4
Ingen av de fördragsslutande parterna ska delta i någon blockbildning som direkt eller indirekt är riktad mot den andra parten.
§ 5
Om meningsskiljaktigheter eller konflikter skulle uppstå mellan de fördragsslutande parterna i olika frågor, ska båda parter lösa dessa endast genom vänskapligt meningsutbyte eller, i sista hand, genom skiljedom.
§ 6
Detta fördrag sluts för tio år med tillägg att, om ingen av parterna säger upp fördraget ett år före utgången av giltighetstiden, förlängs dess giltighet automatiskt med ytterligare fem år.
§ 7
Detta fördrag ska ratificeras så snart som möjligt. Ratifikationsdokumenten utväxlas i Berlin. Fördraget träder i kraft vid undertecknandet.
Upprättat i två originalexemplar på tyska och ryska.
Moskva, den 23 augusti 1939
För Tysklands regering:
R i b b e n t r o p
För Sovjetunionens regering:
M o l o t o v
Hemligt tilläggsprotokoll till icke-angreppspakten mellan Tyska riket och Sovjetunionen den 23 augusti 1939
Vid undertecknandet av icke-angreppspakten mellan Tyska riket och Unionen av socialistiska sovjetrepubliker diskuterade båda sidornas undertecknade befullmäktigade representanter, i strikt förtroende, avgränsningen av deras respektive intressesfärer i Östeuropa. Denna diskussion ledde till följande resultat:
– Vid territoriella och politiska förändringar inom de baltiska staternas områden (Finland, Estland, Lettland, Litauen) utgör Litauens nordgräns samtidigt gränsen mellan Tysklands och Sovjetunionens intressesfärer. Härvid erkänner båda parterna Litauens anspråk på Vilnoområdet.
– Vid territoriella och politiska förändringar inom områden som tillhör den polska staten utgör floderna Narew, Wisła och San ungefär (i stora drag) gränsen mellan Tysklands och Sovjetunionens intressesfärer. Frågan om det är önskvärt för båda parters intressen att upprätthålla en oberoende polsk stat och hur dess gränser i så fall ska dras, kan endast avgöras i enlighet med den vidare politiska utvecklingen. I varje fall ska båda regeringarna lösa denna fråga genom vänskaplig överenskommelse.
– Vad gäller Sydösteuropa betonar Sovjetunionen sitt intresse för Bessarabien. Den tyska sidan förklarar sitt fullständiga brist på politiskt intresse för dessa områden.
Båda parter ska betrakta detta protokoll som strängt hemligt.
Moskva, den 23 augusti 1939
För Tysklands regering: V. Ribbentrop
För Sovjetunionens regering: V. Molotov
August Tormas artikel ”Förspelet till andra världskriget. Bestämningen av de baltiska staternas öde” i Vaba Eesti 5/1961 öppnar för oss förhandlingarna mellan England, Frankrike och Sovjetunionen från april till augusti 1939 – alltså berättelsen om hur Sovjetunionen vilseledde de allierade. Artikeln bygger på dokument från Estlands ambassad i London och från det brittiska utrikesministeriet.
”Eftersom Polen och Rumänien i början av 1939 ansågs vara de mest hotade länderna, gav Storbritannien i första hand sina garantier åt dessa två. Samtidigt ansåg britterna – och särskilt Frankrike – att det vore ändamålsenligt att undersöka om det inte vore möjligt att dra in även Sovjetunionen i en anti-angreppsblock. Man hoppades nämligen att detta skulle göra Tyskland ännu mer försiktigt.
På västmakternas förslag svarade Moskva att garantier till Polen och Rumänien inte var tillräckliga. Moskva förespråkade en utvidgning av garantin till alla stater vid Sovjetunionens västgräns, dvs. förutom Rumänien och Polen även Lettland, Estland och Finland (Litauen hade då ännu ingen gemensam gräns med Sovjetunionen).
Estland hade vid denna tidpunkt inga akuta konflikter med någon annan stat, inte heller med Tyskland eller Sovjetunionen. Estlands strävan var att hålla fast vid neutraliteten som den ledande principen i vår utrikespolitik, och vår uppriktiga vilja var att hålla oss borta från allt som kunde dra in oss i konflikter mellan tredje stater. Därför närmade sig Estland dessa förhandlingar med försiktighet, även om man insåg att det i viss mening kunde finnas fördelar. Man kunde anta att, om en överenskommelse uppnåddes, britternas och fransmännens inflytande i Moskva skulle växa, vilket i så fall kunde göra det möjligt för dem att påverka Moskva i för oss gynnsam riktning – om de ville. Estlands utrikesminister Selter ställde den 15 maj en fråga i detta avseende till den brittiske representanten i Tallinn. Den brittiska regeringens svar den 18 maj var följande: ’…det är tydligt att om en överenskommelse mellan Storbritannien och Sovjetunionen uppnås, borde detta minska risken för ett sovjetiskt angrepp på Estland. Och om Hennes Majestäts regering skulle ha skäl att misstänka att ett sådant angrepp planerades, skulle den naturligtvis vara intresserad av att påverka den sovjetiska regeringen att avstå från detta.’”
Detta svar var till sitt innehåll lugnande. Men snart blev det känt att ryssarna krävde rätten att ge de baltiska staterna hjälp vid angrepp även om de baltiska staterna själva inte ansåg sig behöva denna hjälp eller ens begärde den. Ett sådant tvång till ”automatisk hjälp” väckte redan betydligt allvarligare tvivel i Estland. I Moskvas tankar fanns det inte så mycket fråga om att trygga de baltiska staternas självständighet eller neutralitet, utan något helt annat.
I takt med att den tyska aggressiviteten mot Polen steg, växte också västmakternas intresse av att nå en uppgörelse med Sovjetunionen. Moskva utnyttjade detta skickligt. Man tvingade britterna och fransmännen till eftergifter, men själv gjorde man inga eftergifter åt västmakterna och förde samtidigt – vilket först långt senare blev känt – förhandlingar också med tyskarna. I själva verket hade man med ryssarna uppnått enighet i alla punkter, när Molotov den 4 juli plötsligt krävde att artikel 1 i hjälpfördraget skulle omfatta inte bara fall av direkt, utan även av indirekt angrepp i Estland, Finland, Lettland, Litauen, Polen, Rumänien, Grekland, Turkiet och Belgien. Därvid förstod Moskva med ’indirekt angrepp’ en inre statskupp eller en politisk förändring till angriparens fördel. Denna definition var så allmän att den gav ryssarna möjlighet att inkludera vad som helst under begreppet indirekt angrepp.
Ett sådant begrepp om indirekt angrepp var oacceptabelt för Estland. Under de följande förhandlingarna gjordes ansträngningar från båda sidor att finna en lösning som kunde godtas, men någon överenskommelse uppnåddes inte. /…/”
