På svenska: Minnesstund vid Frihetens port för massflykten 1944 för 80 år sedan
Inimloomuse juurde kuulub seisatamine ja tagasimõtlemine. Et 1944. aasta suurpõgenemine ei ununeks, püstitati ausammas, mis jääks püsima sajandeiks ja meenutaks Eesti ajalugu ja Eestist saabunud põgenikke. Esmaspäeval, 7. oktoobril meenutati Vabaduse värava juures suurpõgenemist ja mälestati neid, kes kunagi vabadusse ei jõudnud ja neid, kes meie hulgast on lahkunud.
Monumendi aktsiooni algataja ja projektijuht Kalle Onno soovis, et rootsieestlastel ja eestirootslastel oleks koht, kus saame meenutada neid, kes kohale ei jõudnud, ning omakseid, kes meie hulgast on lahkunud. “Me saame oma rootsi sõpradele seda mälestusmärki uhkusega näidata. Sellest peaks kujunema koht, mis ka “kodueestlastes” äratab huvi meie elu ja olu vastu.”
Ausamba konkursile laekunud töödest valis zürii koosseisus Enno Hallek, Enno Penno, Ervin Pütsep ja Kalle Onno välja Eesti kujuri Matti Variku kavandi “Vabaduse Värav”, 8 m kõrgune hallist graniidist kitsa piluga mälestussammas.
“Värav vabadusele on alati kitsas. See oli kitsas eestlastele, kes läbi Läänemere sügistormide ja algus-aastate raskuste leidsid endale kodu vabal maal. See oli liiga kitsas nendele, kes kunagi ei jõudnud randa, kus nad oleksid saanud elada vabaduses,” selgitas Matti Varik värava kitsast ava.
Mälestuskivi asukohana oli arutlusel ka Skeppsholmen, Kastellholmen, Djurgården, Lidingö, Meremuuseumi esine plats ja Frihamnen. Kuninglikult Djurgårdeni valitsuselt lossifoogt Lars Wohlfarti allkirjaga saabus 5. aprillil 1994 luba püstitada mälestuskivi Manilla holmele. Kavandi kiitis heaks ka riigimarssal ja Stockholmi ilu kaitsemise nõukogu. Mälestussambale graveeritava teksti aitas koostada Arvo Mägi.
Mälestussamba rajamiseks otsustati koguda annetusi. 18. aprillil 1994 asutati just selleks Sihtasutus “Vabaduse Värav – Frihetens Port”. Teeme sügava kummarduse organisatsioonidele ja nende tolleagsetele esindajatele, kes seljad kokku panid, et idee saaks teoks.
- Eesti Pensionäride Ühing Stockholmis, esimees Helmut Einpaul
- REL eelkäija Rootsi Eestlaste Esindus, esinduskogu esimees Sven Tillu Hanson, juhatuse esimees Peeter Luksep, büroojuhataja Mai Raud-Pähn
- Svenska Odlingens Vänner, Hugo Mickelin, Sven Salin
- Eesti Komitee, esimees Jaan Vilval, Edith Kotka-Nyman
- Eesti Maja AB, esimees Leo Moks
- Estinvest AB, Jaan Manitski, Meemo Trepp
- Estniskt Kapital, Rein Puusepp
- Eesti Rahvusfond, esimees Siim Saare
- Rootsi-Eesti Sõprusühing, Ülo Ignats
- Estnisk Språkservice AB, Ellen Pae
- Eesti Päevaleht, peatoimetaja Alur Reinans
- Stockholmi Linnateater, Ingo Laas
- Stockholmi Eesti Tenniseklubi, Rein Tarmet
- Toimkond “50 aastat Rootsis”, esimees Enno Penno, liikmed Piret Pütsep ja Karin Raiend
- Vabaduse Värava projektijuht Kalle Onno
Kümme isikut lubasid panna projektile isiklikult õla alla, kui Vabaduse Värava püstitamiseks oleks vaja laenu võtta. Käemeesteks hakkasid Jaan Manitski, Leo Moks, Mart Nurk, Kalle Onno, Kalju Pigert, Rein Puusepp, Mai Raud-Pähn, Siim Saare, Rein Tarmet ja Meemo Trepp.
Toetusi laekus kokku 2738 üksikisikult ja perekonnalt ning 72 organisatsioonilt. Korjandusega koguti 640 000 Rootsi krooni. Kogutud summast kaeti 540 000 Rootsi krooni mälestussamba püstitamisega kulud. Ülejääk 60 000 Rootsi krooni annetati Stockholmi Eesti Koolile õppevahendite soetamiseks ning 30 000 Rootsi krooni Rannarootsi Muuseumile Haapsalus.
Mälestuskivi avamisele 7. oktoobril 1994 oli kogunenud umbes 700 inimest. Kohal olid ka Riigipäeva spiiker Birgitta Dahl ja Eestist Tiit Vähi, Riigikogu liige ja Tallinna Linnavolikogu esimees. Kell 13.30 saabus Manilla Holmele Kuninga kaardiväe tragunite trompetiorkester 22 hobusel Stig Rydkvisti juhatusel.
Kell 14.00 saabus Rootsi kuningas Carl XVI Gustaf. Teda tervitas Eesti suursaadik Margus Laidre. Lauldi laulu “Kungssången”. Seejärel esines kõnega Rootsi Eestlaste Esinduse juhatuse esimees Peeter Luksep. Lauldi Eesti hümni. Järgmisena pidas kõne SOV juhatuse liige Jörgen Hedman ja Eesti Komitee esimees Jaan Vilval. Jaan Vilval paigaldas terasest silindri annetajate ja nende omaste nimedega monumendi ette kaevatud avause kaudu monumendi alla. Kuningas avas monumendi rahvuslippudest roseti lahtipõimimisega ja pidas seejärel kõne. Toimus monumendi kui kingituse pidulik üleandmine kuningale. Lauldi Rootsi hümni.
Mälestussamba avamistseremoonial ütles Tema Majesteet Rootsi kuningas Carl XVI Gustaf oma kõnes järgmist: “Meenutagu Vabaduse värav Eesti rahva julget võitlust demokraatia ja õigluse eest ning olgu see monument tunnistuseks meie kahe rahva lähedusest.”
Need sõnad on täna sama tähendusrikkad kui 30 aastat tagasi.
Kahjuks ei ole Venemaa imperialistlikud ambitsioonid vaibunud, nagu näeme sõjas Ukraina vastu. Rootsi ja Eesti seisavad ühiselt Ukraina kõrval, kaitstes vabadust ja õigust. Meie kogukond, 80 aastat pärast Läänemere ületamist, on tänulik Rootsi rahvale, kes võttis vastu 35 000 Eesti põgenikku. Täna mälestame neid, kes ei jõudnud kohale, ja neid, kes on meie hulgast lahkunud, kuid kelle süda ja hing jäid alati Vaba Eestiga.
SIRLE SÖÖT
REL esimees
Minnesstund vid Frihetens port för massflykten 1944 för 80 år sedan
Det ligger i människans natur att stanna upp och blicka tillbaka. För att massflykten 1944 inte ska glömmas bort restes ett monument som ska stå kvar i århundraden och påminna om Estlands historia och de flyktingar som kom från Estland. På måndagen den 7 oktober kl. 14 samlas vi vid Frihetens port på Djurgården för att minnas den stora flykten från Sovjet terror och hedra de som aldrig nådde friheten.
Initiativtagaren och projektledaren för monumentet, Kalle Onno, önskade att estlandssvenskar och estniska flyktingar i Sverige skulle ha en plats där vi kan minnas de som aldrig nådde fram, samt våra nära och kära som har lämnat oss. “Vi kan med stolthet visa detta minnesmärke för våra svenska vänner. Det bör bli en plats som även väcker intresse hos ‘hemlandsester’ för vårt liv och vår historia här.”
Juryn, bestående av Enno Hallek, Enno Penno, Ervin Pütsep och Kalle Onno, valde ut den estniske skulptören Matti Variks förslag “Frihetens Port” på monumenttävlingen. Det blev ett 8 meter högt minnesmärke i grå granit med en smal öppning.
“Frihetsporten är alltid smal. Den var smal för esterna som genom höststormarna på Östersjön och de svåra första åren fann ett hem i ett fritt land. Den var alltför smal för de som aldrig nådde stranden där de kunde leva i frihet,” förklarade Matti Varik om portens smala öppning.
Platser som diskuterades för minnesmärket var bland annat Skeppsholmen, Kastellholmen, Djurgården, Lidingö, platsen framför Sjöhistoriska museet och Frihamnen. Den 5 april 1994 erhölls tillstånd från Kungliga Djurgårdens Förvaltning, undertecknat av slottsfogden Lars Wohlfart, att uppföra minnesstenen på Manillaholmen. Förslaget godkändes även av riksmarskalken och Rådet till Skydd för Stockholms Skönhet. Arvo Mägi bidrog med texten som graverades på monumentet.
För att resa minnesmärket beslutades det att samla in donationer. Den 18 april 1994 grundades Stiftelsen “Vabaduse Värav – Frihetens Port” specifikt för detta ändamål. Vi bugar djupt för de organisationer och deras dåvarande representanter som gick samman för att förverkliga idén. Tio personer lovade även att personligen stötta projektet om det skulle behövas ta lån för att resa Frihetens Port. Borgenärerna var Jaan Manitski, Leo Moks, Mart Nurk, Kalle Onno, Kalju Pigert, Rein Puusepp, Mai Raud-Pähn, Siim Saare, Rein Tarmet och Meemo Trepp. Stort tack!
Totalt mottogs donationer från 2738 privatpersoner och familjer samt 72 organisationer. Genom insamlingen samlades 640 000 svenska kronor in. Av den insamlade summan täcktes kostnaderna för att resa minnesmärket med 540 000 kronor. Överskottet på 60 000 kronor donerades till Estniska Skolan i Stockholm för inköp av undervisningsmaterial, och 30 000 kronor donerades till Aibolands museum.
Invigningen ägde rum idag 30 år sedan, den 7 oktober 1994. Cirka 700 personer hade samlats här. Bland de närvarande fanns även riksdagens talman Birgitta Dahl och från Estland Tiit Vähi, riksdagsledamot och ordförande för Tallinns stadsfullmäktige. Klockan 13.30 anlände Livgardets Dragontrumpetarkör med 22 hästar under ledning av Stig Rydkvist.
Klockan 14.00 anlände kungen Carl XVI Gustaf, som hälsades av Estlands ambassadör Margus Laidre. Kungssången sjöngs. Därefter hölls ett tal av ordföranden för REL Peeter Luksep. Estlands nationalsång sjöngs. Nästa tal hölls av Jörgen Hedman, styrelseledamot SOV, och Jaan Vilval, ordförande för Estniska Kommittén. Jaan Vilval placerade en cylinder av stål med namnen på personen som donerade under monumentet via en öppning framför det.
Kungen invigde monumentet genom att knyta upp en rosett av nationsflaggorna och höll sedan ett tal. Därefter överlämnades monumentet högtidligt som en gåva till kungen. Den svenska nationalsången sjöngs.
Vid invigningsceremonin av monumentet sa Hans Majestät Sveriges kung Carl XVI Gustaf i sitt tal följande: “Låt Frihetsporten påminna om det estniska folkets modiga kamp för demokrati och rättvisa, och låt detta monument vara ett vittnesbörd om närheten mellan våra två folk.”
Dessa ord är lika meningsfulla idag som de var för 30 år sedan. Tyvärr har Rysslands imperialistiska ambitioner inte avtagit, vilket vi ser i kriget mot Ukraina. Sverige och Estland står enade vid Ukrainas sida och försvarar frihet och rättvisa. 80 år efter massflykten över Östersjön är vi tacksamma till det svenska folket som tog emot 35 000 flyktingar från Estland. Idag hedrar vi dem som aldrig nådde fram och de som har lämnat oss, men vars hjärtan alltid tillhörde ett fritt Estland.
SIRLE SÖÖT
Ordförande för Sverigeesternas Riksförbund
