Me ei unusta – juuniküüditamine 14. juuni 1941

123

På svenska: Vi glömmer aldrig – junideportationerna 1941


14. juuni on Eesti Vabariigis rahvuslik leinapäev. 

14. juunil 1941 panid Eestit okupeerinud Nõukogude Liidu okupatsioonivõimud toime aegumatu inimsusevastase kuriteo. Nad tungisid ootamatult oma relvastatud jõukudega südaööl ja varahommikul tuhandetesse eesti kodudesse ning vahistasid vähemalt 9267 tsiviilisikut. Eesti Vabariigi seaduste järgi ei olnud need Eesti kodanikud korda saatnud mittemingeid kuritegusid.

Operatsiooni kuritegelikku iseloomu rõhutab fakt, et süütud inimesed vahistati perekondadena, kaasa arvatud emad lastega, lapseootel emad, voodihaiged ja põdurad vanemad. Vahistati nende nimekirjade järgi, mis olid koostatud 14. mail 1941 Moskvas NSV Liidu valitsuse ja kommunistliku partei Keskkomitee eriti salajasest määrusest nr 1299-526 cc lähtudes.

Nimekirjade koostajad ning kogu operatsiooni juhid olid okupatsioonivõimude NKVD eriüksused, kes imbusid Eestisse salaja juba baaside lepingu järel 1939. aasta sügisel. Kui Punaarmee 17. juunil 1940 okupeeris Eesti riigi, said väljaõppinud NKVD jõugud praktiliselt täieliku tegutsemisvabaduse.

14. juunil 1941 toimunud kommunistide massikuriteos ei olnud midagi juhuslikku. Samasugused plaanid rakendati Lätis, Leedus, Poolas, Moldaavias, Lääne-Ukrainas, Lääne-Valgevenes. Kokku oli Eesti jaoks ette nähtud 9 küüdirongi, mis kandsid numbreid 286-290, 291, 292, 293 ja 294.

Marie Under avaldas 1942. aastal oma julgelt otsekohese poliitilise luulekogu „Mureliku suuga”, mis kirjeldab kogetud kannatusi ja sõjaõudu. Luuletuse „Jõulutervitus” ilmumine oli erakordne sündmus ajal, kui kogu eesti kirjanduslik ja poliitiline eliit vaikis.

Jõulutervitus 1941

Astun vaikselt jõululumist rada
üle kannatanud kodumaa.
Igal lävel tahaks kummardada:
ükski maja pole leinata.

Vihasäde hõõgub muretuhas
nördimusest kalk, hell valust meel:
ei saa mitte olla jõulupuhas
sellel valgel jõulupuhtal teel.

Ah, et on nii kiviränki hetki
kanda südamel kui kirstukaant!
Enam pole anda silmavettki-
seegi armuand on otsa saand.

Olen nagu tagurpidi sõudja:
silmad ikka minevikku säet-
tagurpidi siiski kojujõudja…
ent mu hõimud – kodutuks on jäet…

Ikka mõtlen neile, kes siit viidi…
Taeva poole karjub nende äng.
Nagu oleksime kõik ses süüdi,
et neil puudub – meil on söök ja säng!

Aralt ohkan nagu mõistukeeli,
uskumata, et see täide läeks:
Kas me kunagi veel oma meeli
saame tarvitada rõõmu hääks?

*

Ühineb nüüd pimedus ja valgus,
tähtedesse tõuseb kustuv tund.
Loojumisse pandud puhte algus –
öö on äkki nagu avardund.

Kõik on harras, tõsine ja püha,
ripsmeil sulab lume hõbeleht;
tõuseksin kui kõrgemalle üha:
Kutsub nimepidi mind see täht?

Äkki tunnen, et ka täna nende
pilgud tähtedesse tõstet, kust
kuulen vangipõlves õdede ja vende
valus-igatsevat tervitust.

See on meile ainus kahekõne,
särav märguand – oh, loe ja loe! –
tuhatsuine – ja kui oleks mõne
tähe helk veel hingeõhust soe!

Kahaneb me vahelt lumeväli:
tähtedest saand meile ühiskeel…
Nüüd kui oleksime üksijäli
sammumas üksteise poole teel.

Viivuks tummub ehk see: Millal? Millal?
mis teis üha tuikab sunnitööl,
ning me kohtume sel taevasillal
palgest palgesse sel jõuluööl.

Luulekogust „Mureliku suuga” (1935–1942)

Me ei unusta!

Rootsi Eestlaste Liit


Den 14 juni är en nationell sorgedag i Republiken Estland.

Den 14 juni 1941 begick de sovjetiska ockupationsmakterna, som ockuperade Estland, ett oförlåtligt brott mot estniska folket. De trängde sig oväntat in i tusentals hem med sina beväpnade styrkor vid midnatt och tidig morgon och arresterade minst 9267 civila. Enligt Republiken Estlands lagar hade dessa estniska medborgare inte begått några brott.

Det kriminella i operationen understryks av att oskyldiga människor arresterades tillsammans med sina familjer, inklusive mödrar med barn, gravida kvinnor, sängliggande och svaga äldre personer. Arresteringarna utfördes enligt listor som upprättades den 14 maj 1941 i Moskva utifrån den hemliga förordningen nr 1299-526 cc från Sovjetunionens regering och kommunistpartiets centralkommitté.

Listorna upprättades och hela operationen leddes av ockupationsmaktens NKVD-specialenheter, som hade infiltrerat Estland redan efter det påtvingade avtalet om militärbaser på hösten 1939. När Röda armén ockuperade den estniska staten den 17 juni 1940 fick de tränade NKVD-grupperna praktiskt taget full handlingsfrihet.

Det fanns inget slumpmässigt i det massbrott som kommunisterna utförde den 14 juni 1941. Liknande planer genomfördes även i Lettland, Litauen, Polen, Moldavien, västra Ukraina och västra Belarus. Totalt var nio deportationståg avsedda för Estland, numrerade 286-290, 291, 292, 293 och 294.

1942 publicerade Marie Under sin djärvt uppriktiga samling av politiska dikter ”Med sorgsen mun”, som beskriver krigets lidande och fasor. Publiceringen av dikten “Julhälsning” var en extraordinär händelse i en tid då hela den estniska litterära och politiska eliten var tyst.

Julhälsning 1941

Stillsam vandring på en julsnöstig
över detta arma fosterland.
Varje tröskel manar: buga dig,
varje hus bär sorgeband.

Vredens gnista glöder dock i askan,
smärtan ömmar, sinnets tyngd är svår:
Kan inte känna mig helt renvaskad
när jag på den vita vägen går.

Att det finns så tunga ögonblick,
som kan ligga över en som kistlock!
Om man ändå nådegåvan fick;
om man kunde gjuta tårar dock.

Känner mig som en som bakåt ror:
Ögon inställda på det förflutna –
bakåt – ändå ditåt där jag bor …
Men de andra – utan hem, förskjutna …

Ständigt tänker jag på dem som fördes
bort från oss; upp mot himlen når
deras brist – som om också vi berördes
när till bädd och dukat bord vi går!

Stilla suckar jag, mera som en undran,
kan inte tro att det blir sant en gång:
Kommer nånsin vi med våra munnar
kunna stämma upp en glädjesång?

*

Ljus och mörker smälts ihop i fart,
upp i stjärnor svinner stundens tid.
Solnedgången rymmer gryningsstart.
Natten blir nu plötsligt öppen, vid.

Allt är andakt, allvar helighet,
silvret smälter på min ögonfrans.
Något drar mig utan att jag vet;
kallar denna stjärna mig någonstans?

Plötsligt känns att deras arma blickar
också vänds mot stjärnorna idag,
vilka mot de fängslade nu nickar.
Deras hälsning, smärtsamt, hör då jag.

Detta är ikväll vår dialog,
tecknen där som lyser – läs, o, läs! –
Tusen munnars tal åt alla som dem såg;
stjärnans glans är varm av andedräkt.

Se, nu krymps det fält som snön bekläder.
Stjärnorna är språket som vi har,
Som om vi på samma gång beträder
vandringsstigen – halva vägen var.

För en stund förstummas frågan: När?
– När? Som under tvånget spratt.
Och vi möts på himlavalvet där,
ansikte mot ansikte i denna natt.

Översatt av Enel Melberg, från diktsamlingen Med sorgsen mun (1935–1942)

Vi glömmer aldrig!

Sverigeesternas Riksförbund

Eelmine artikkelIntensivkurser i estniska vid Tartu universitet sommaren 2024
Järgmine artikkelXXVIII LEERILAAGER METSAKODUS ROOTSIS