På svenska: Kvinnor, poesi och musik
Laupäeval, 1. aprillil toimus Marie Underi 140. juubeli tähistamise avasündmus kultuurikeskuses Tellus, mis asub Hägerstenis, just selles Stockholmi linnaosas, kus elas meie armastatud poetess Marie Under. Avasündmus “Naised, luule ja muusika” toimus kahes osas. Esimeses osas rääkisime Marie Underist kui Eesti luulekuningannast ja Hägersteni pagulasluuletajast. Teises osas esinesid muusika ja luulekavaga Kristiina Ehin, Sofia Joons Gylling, Katrin Laidre ja Kairi Leivo ehk “Naised köögis” Eestist.
Naised Köögis
Kus asub Tellus?
Biocafé Tellus, vana ja hubane kino aastast 1920, asub 20 min metroosõidu kaugusel Stockholmi kesklinnast. Sinna saab punase liiniga Fruängeni suunal ja maha tuleb astuda peatuses Midsommarkransen. Metroost välju suunal Tegelbruksvägen. Jaluta paremale Tegelbruksgränd tänavale ja sealt vasakule ongi Vattenledningsvägen, maja nr 46.
Marie Under: Kas ma olen kunagi muud luuletand, kui ennast!
Eesti üks produktiivsemaid naispoeete
Marie Under (27.03.1883–25.09.1980) on mitmekordselt Nobeli kirjandusauhinna kandidaadiks esitatud üks produktiivsemaid ja rahvusvaheliselt tuntumaid eesti naispoeete, kelle luuletusi on tõlgitud vähemalt 26 keelde. Tema loominguliselt viljakaim periood möödus 1904–1944 Eestis, kus selles ajavahemikus ilmus 12 tema luulekogu. Lisaks tõlkis ta rahvusvaheliselt tuntud autorite (Henrik Ibsen, Maurice Maeterlinck, Mihhail Lermontov, Anna Ahmatova jt) teoseid eesti keelde. Underi võõrkeelte oskus oli haruldane – kokku tegi ta tõlkeid 16 erinevast keelest.
Nõukogude režiimi vastane põgenik Rootsis
Marie Under oli kindel ja häälekas Nõukogude režiimi ja Eesti Vabariigi okupeerimise vastane. Et pääseda Nõukogude Liidu punaterrori ning tõenäoliste repressioonide ja Siberisse saatmise eest, põgenes ta 1944. aastal teise maailmasõja lõpupoole 61-aastasena Rootsi ja elas Stockholmis kuni oma surmani. Rootsi perioodil andis ta välja paar valikkogu ja kaks luulekogu ning tõlkis hulgaliselt teisi autoreid, nii luulet kui proosat, eesti keelde. Samal ajal ilmusid ka tema luuletuste valikkogud saksa, prantsuse, rootsi, inglise, itaalia jt keeltes.
Inimeseks olemise võlu ja valu
Underi luule on ekspressiivne ning peegeldab tema endaga toimunud muutusi ja arengut tema pika elu jooksul, mil ta jõudis tuntud ja lugupeetud ühiskonnategelasest Eestis muutuda pagulaseks, kelle olemasolu tunnustas ja toetas küll Rootsi Akadeemia, kuid kes oli Rootsi laiemale kirjandushuvilisele publikule siiski tundmatu fenomen. Tema luule peegeldab ta enda rännakut elus – noorest ja tundelisest naisest, kes allub hetketujudele ja laseb end juhtida emotsioonidest, küpses aegamisi ja läbi eluraskuste filosoofiline, mõtlik ning analüüsiv humanist, kes kajastab oma luuletustes ajatut elamise ja inimeseks olemise valu ja võlu. Marie Under ei andnud oma elu jooksul peaaegu ühtegi intervjuud, talle ei meeldinud ka suured avalikud kogunemised. Ta püüdis neid alati (kuigi edutult) vältida, sest need tekitasid temas ärevust ja stressi.
Ühiskonna normide ja tabude vaidlustaja
Ent Underist on maha jäänud arvukas kirjavahetus erinevatele kirjandustegelaste, sõprade ning lähedastega, mis annab aimu rikka hingeeluga, tohutu lugemusega, laia silmaringi ja vaimsete huvidega naisest, kes vaidlustas ühiskonna tabusid ja norme ka siis, kui kõik teised, kaasa arvatud tema vanemad ja sõbrad, tema otsuseid vaidlustasid. Nii julges Under ühiskonnas ja ajal, kus lahutus oli veel häbiasi, algatada 1916. aastal lahutusprotsessi oma esimesest abikaasast Karl Hackerist, kellega ta oli abiellunud 18-aastasena 1902, kuid erimeelsuste ja vaimsete võimete ebavõrdsuse tõttu osutus see kooselu õnnetuks. Seitse aastat hiljem, ränga vaimse hinnaga, mis talle hiljem terve elu terviseprobleeme põhjustas, õnnestus Underil lahutus lõpuks edukalt lõpuni viia ning ta abiellus 1924. aastal Artur Adsoniga.
Paaž ja printsess
Adson oli tema pühendunud abikaasa, abiline, administraator, kaitsja ja toetaja, luuletama õhutaja, toimetaja ning esimene kriitik, kellele Under alati oma töid kõigepealt näitas, kuni 1977. aastani, mil Artur Adson 87-aastasena suri oma armastatud Marikese kõrval sõnadega „Ma armastan …“, jõudmata enam öelda seda viimast sõna. Adson oli Underiga tutvumise järel ja abielu ajal tuntud Marie paažina. Nii kutsus Marie oma abikaasat ka nende ühises päevaraamatus, samas kui Adson nimetas Mariet terve elu hellitavalt printsessiks ja kohtles oma naist printsessi vääriliselt. Ilma Adsonita oleks osa Underi luulest ilmselt jäänud kas kirjutamata või ilmumata.
Meisterlik sõnasepp
Marie Under oli meisterlik sõnasepp, kes oskas mängida luule erinevate vormide ja keelega tasemel, milleni küünivad väga vähesed luuletajad. See on osutunud nii tema õnnistuseks kui ka õnnetuseks selles mõttes, et Marie Underi luulet on raske tõlkida – see ei ole olnud alati jõukohane kõikidele tõlkijatele, kes teda on proovinud teistes keeltes kättesaadavaks teha.
Selleks, et Marie Underit tundma õppida, tuleb lugeda tema loomingut. On ta ka ju ise enda kohta öelnud: „Kas olen mina kunagi midagi muud luuletand, kui ennast! Elus olen õppinud vaikima – enesekaitseks.“
Käesolev tekst on kirjutatud Sirje Kiini raamatus „Marie Under. Elu, luuletaja identiteet ja teoste vastuvõtt“ (Tänapäev, 2009) ilmunud faktide põhjal.
Kevad
Marie Under
Luulekogu “Eelõitseng”, 1904–1913
1
Ei ammu näinud ma nii palju päikest!
ta voolab tuppa nagu kuldne viin
ja purju paneb mind, kes kaua paastusin,
ning minu lapse sasipääkest väikest.
Kõik tuba soojeb, ilusam sest läikest:
kuis lõhnavad hüatsindid lillad siin
ja hallid pajukassid, mis ma korjasin –
Ei ammu, ammu polnd nii palju päikest!
Ja õitest kollastest ja punastest
ja liblikatest valgeist, kirjudest
laps särasilmselt hakkab unistama –
Ja rohus kepslemisest palja jalu
ning soojas meres keset väikseid kalu
sest kõigest – mina ka, jah, mina ka niisama.
2
End laotand üle minu vaikse aia
on rohelised õndsad lootused,
ja igas väikses põõsas suured ootused —
kui kuulatades seisab terve maja
Sääl tuulekohinas üks väike kaja
ja taevasinas rohked tõotused
on hinge hüüdnud hellad aimused —
pean seisatama nagu palvetaja.
Kuis läbi hõbepilve pisarate
suur kuldne päike naerab talvekatte
ja talvemured sulama! Ka mind?
M’ust langeb argipäine igavus
ja rinnas uduarglik igatsus
ju sala häälitseb kui väike edev lind.
3
Kui tulnud õied, põgeneme linnast:
all mere ääres ootab väike maja,
sääl kibuvitsad õitsvad üle aia —
kui tulnud õied, põgeneme linnast.
Neis majakese kollast värvi seintes,
sääl kosutavat vaigu lõhna peitub;
ja palju, palju mõnusust ses leidub,
kui laisalt pikutame värskeis heintes.
Sääl punetama löövad laste palged
kui maasikad, mis rutulisel käel
nad vara nopivad mäe veeru pääl,
kus salgas unistavad kased valged.
Kui õhtul päike teinud kuldse tee
on üle rohelise vee, siis lähme sõudma,
küll hiljem kuu meid kutsub koju jõudma,
kui taevas tumenemas üle tähtede.
4
Nüüd jälle tulevad need valged ööd,
kus und ei saa ei taevas, maa, ei meri,
ei inimlaste ootus-ärev veri,
kus ihad hinges hõõguvad kui söed.
Need valged ööd kui hõbevalged keed:
kõik lõhnad õite siidilises süles
on sala värisedes ärgand üles,
ja mingit kauget laulu toodav veed.
Siis kuldseis juustes lehitsemas tuuled
ja suuris silmis salaline sära –
kes kõik need unelmad mu ümber palmind!
Ja puna-punasemaks paisumas mu huuled –
ei suuda keegi suudelda neilt ära,
mis lugemata suudlusi seal valmid.
Lördagen, den 1 april träffades vänner av estnisk kultur på evenemanget “Kvinnor, poesi och musik” på biocafé Tellus i Hägersten. I första delen hyllades den estniska poesins drottning Marie Under – Hägerstens egen flyktingpoet. I andra delen framträdde poetessen Kristiina Ehin med Sofia Joons Gylling, Kairi Levo och Katrin Laidre – Kvinnorna i köket (Naised köögis) från Estland.
Marie Under: Har jag någonsin diktat något annat än mig själv?
En av Estlands mest produktiva kvinnliga poeter
Marie Under (27.03.1883–25.09.1980) är en av de mest produktiva och internationellt kända estniska kvinnliga poeterna, vars dikter har översatts till minst 26 språk. Hennes mest produktiva kreativa period var 1904–1944 i Estland, där tolv diktsamlingar publicerades under denna period. Dessutom översatte hon verk av internationellt kända författare (Henrik Ibsen, Maurice Maeterlinck, Michail Lermontov, Anna Achmatova med flera) till estniska. Under hade sällsynta kunskaper i främmande språk – hon översatte från 16 olika språk.
Som flykting i Sverige undan den sovjetiska regimen
Marie Under var en stark och uttalad motståndare till den sovjetiska regimen och ockupationen av Estland. För att undkomma Sovjetunionens röda terror och det troliga förtrycket och deportationen till Sibirien flydde hon, 61 år gammal, vid slutet av andra världskriget 1944 till Sverige och bodde fram till sin död i Stockholm. Under sin tid i Sverige publicerade hon ett par samlingar av utvalda dikter och två nya diktsamlingar och översatte ett antal andra författare, både poesi och prosa, till estniska. Samtidigt publicerades samlingar av hennes utvalda dikter på tyska, franska, svenska, engelska, italienska och andra språk.
Charmen och smärtan i att vara människa
Unders poesi är uttrycksfull och återspeglar de förändringar och den utveckling som ägde rum i henne under hennes långa liv, när hon gick från att vara en välkänd och respekterad person i Estland till att bli en flykting vars existens erkändes och stöddes av Svenska Akademien, men som fortfarande var okänd för den bredare litterära publiken i Sverige. Hennes poesi speglar hennes egen resa genom livet – från en ung och känslosam kvinna som gav efter för tillfälliga impulser och lät sig styras av känslor, mognade hon långsamt och genom livets svårigheter till en filosofisk, eftertänksam och analytisk humanist som i sina dikter speglar den tidlösa smärtan och charmen i att leva och vara människa. Marie Under gav nästan inga intervjuer under sitt liv och hon tyckte inte heller om stora offentliga sammankomster. Hon försökte alltid (om än utan framgång) undvika dem eftersom de gav henne ångest och stress.
Utmanare av sociala normer och tabun
Under har lämnat efter sig en mängd brevväxlingar med olika litterära personer, vänner och familj, vilket ger en bild av en kvinna med en rik själ, en enorm läslust, en bred horisont och intellektuella intressen. Hon utmanade samhällets tabun och normer även när alla andra, inklusive hennes föräldrar och vänner, ifrågasatte hennes beslut. I ett samhälle och i en tid då skilsmässa fortfarande var en skam, vågade Under 1916 inleda en skilsmässa från sin första man, Karl Hacker, som hon hade gift sig med 1902 vid 18 års ålder, men äktenskapet visade sig vara olyckligt på grund av åsiktsskillnader och mental ojämlikhet. Sju år senare lyckades Under slutligen, till ett högt psykiskt pris som senare gav henne livslånga hälsoproblem, få till stånd en lyckad skilsmässa och hon gifte sig med Artur Adson 1924.
Pagen och prinsessan
Adson var hennes hängivna äkta man, hennes assistent, administratör, beskyddare och stödjare, hennes inspiratör till att skriva poesi, redaktör och den kritiker som Under alltid visade sina verk för först, fram till 1977, då Artur Adson dog vid 87 års ålder, bredvid sin älskade Marike, med orden ”Jag älskar …”, utan att ha haft möjlighet att säga det sista ordet. Efter att han träffade Under och under äktenskapet var Adson känd som Maries page. Det var så Marie kallade sin make i sin dagbok, medan Adson hela sitt liv kärleksfullt kallade Marie för prinsessa och behandlade sin hustru som en prinsessa. Utan Adson är det troligt att en del av Unders poesi skulle ha förblivit antingen oskriven eller opublicerad.
En mästerlig ordkonstnär
Marie Under var en mästerlig ordkonstnär som kunde leka med poesins olika former och språk på en nivå som få poeter kan mäta sig med. Detta har visat sig vara både en välsignelse och en olycka, eftersom Marie Unders poesi är svår att översätta och inte alla översättare som har försökt klarar av det.
För att lära känna Marie Under måste man läsa hennes verk. Hon har trots allt sagt: ”Har jag någonsin diktat något annat än mig själv? I livet har jag lärt mig att vara tyst – i självförsvar.”
Den här texten är skriven utifrån uppgifter i Sirje Kiins bok ”Marie Under. Elu, luuletaja identiteet ja teoste vastuvõtt“ (Tänapäev, 2009).
VÅR
Tidig blomning, 1904–1913
Översättning av Toomas Tuulse
1
Det var länge sen’ jag såg ett sådant ljus
som rinner som ett gyllene vin i rummen,
befriar mig och barnet i denna stunden
och får oss darra i ett vårligt rus.
Det doftar sött i vindens ljumma sus
och kammaren är prydd med videung
och hyacinter, som gör själen ung,
nej, sällan har jag sett ett sådant ljus.
I markerna syns gult och rött och lunden
fylls av fjärilar av alla färger.
Nu drömmer barnet tryggt och lugnt
när inga skor och kläder längre snärjer,
då glömmer även jag allt som var tungt
och havet skiner blåare än bergen.
2
Min trädgård fylls igen av stilla längtan
när gräset lyser grönt i varje vrå,
nu dallrar lyckligt varje litet strå
och huset ljuder av en spänd förväntan.
Där ekar tyst och viskande en vind
som öppnar nya löften i det blå,
min själ har aldrig förut längtat så
och bedjande jag stannar, som en blind.
När molnen spricker upp och solens strålar
äntligen blir fria att få måla
allt i gyllene färger på min kind
då släpper allt jag länge har fått tåla,
en hemlig sång där hörs som från en fågel
och själen öppnar sakta vårens grind.
3
När knoppar slagit ut, vi flyr från staden,
nu väntar stugan vid vår vackra sjö
där nyponrosor blommar över ön –
när knoppar slagit ut, vi flyr från staden.
I husets gula väggar göms en doft
av välbehag som luktar sött av kåda
och helt berusade, bekvämt vi båda
lägger oss i höt’ på stugans loft.
Och barnens kinder rodnar lika fort
som smultronen de stoppar in i munnen,
i sluttningen står björkar invid brunnen,
raka, vita som de alltid gjort.
Snart ser vi solnedgångens gula spegel
när vi ror ut på kvällens gröna vatten
tills månen kallar oss tillbaks om natten
och stjärnor tänds på himlens mörkblå segel.
4
De vita nätterna är redan här
då land och hav och himmel åter vakar,
då människobarnen ingen stund försakar
och själens längtan brinner och förtär.
De nätterna, som silvervita band
har hemligt darrande nu slagit ut
som sidenmjuka blad när jag till slut
hör fjärran sånger över hav och land.
Mitt blonda hår slår ut i vindens dans,
i mina ögon syns ett gåtfullt skimmer –
Vem vävde alla dessa ljuva drömmar!
Allt rödare än rött är mina läppars glans,
jag vet att aldrig någon släcka hinner
de kyssar som därinne ständigt brinner.
Sammanfattning av KAIRI ILISON
Översättning av EVELYN HÖGLUND
