På svenska: Estland – efter president Putins “historiska” essä – varthän?
Vladimir Putin ei ole ajaloolane. Ta on vana kommar, KGBiit, FSBiit ja sihikindel poliitkarjerist. Juba aastaid toimib ta kui Vene Föderatsiooni autokraatiline president, nii ka tulevikus.
Avalikus tegevuses kasutab ta meeleldi ajaloolisi argumente, viimati 18. juunil USA ”The National Interestis” ilmunud essees “The Real Lessons of the 75th Anniversary of World War II”. Siin ta kangutab üldtuntud fakte lahti kontekstist, kallutab, väänab ja seostab neid siis omavahel uuesti, aga mitte selleks, et võimalikult hoomata keerulist minevikku, nagu ajaloolastel kombeks. Vaid nagu Stalingi, ta eitab Molotov-Ribbentropi pakti salaklausleid ja süüdistab maailmasõja tekkes – topelt kallaletungitud Poolat. Eesti, Läti ja Leedu vabariikide 1940.a. Punaarmee poolt okupeerimiste ja N.Liitu annekteerimiste kohta korratakse tüütuseni kuuldud stalinistlikku JOKK-propagandat. Kuigi Venemaal on häid ja asjatundlikke ajaloolasi küll ja küll, otsime Putini loos lootusetult nende tegevusjälgi. Seda ei olnud ka oodata. Mis pole eriti uudiseks.
Mis puutub aga tulevikku, väärib Putini essee kui kvalifitseeritud kihutustöö meie täistähelepanu. Vene Föderatsiooni rahvastele on vaja näidata, mällu suruda, puust ja punaselt ette teha, et Nõukogude Liit/Venemaa on olnud, on ja jääb üheks kõige õigeusksemaks, õiglasemaks ja võimsamaks riigiks maailmas. Ja too järjepidevus ulatub tagasi kaugele Peeter Suure aegadesse. Järelikult omab Vene Föderatsioon ka ajalooliselt õiglaseid territoriaalseid pretentsioone, mis esialgu küll suunatud kaugele lõunasse (NB! esialgu).
Lisaks peab rahvusvaheline maailm, kus ju USA nagu paralüseeritud ja NATO ühtsus ja võimekus raske küsimärgi all, üheskoos garanteerima Vene Föderatsioonile tema nagu loomuliku ja ajalooliselt motiveeritud juhtpositsiooni. Niimoodi tehakse vene lugejale enam kui selgeks, et vaid president Putin suudab veel aastakümneteks garanteerida Vene Föderatsiooni rahvusvahelist tippstaatust ja ”ajalooliselt õiglaste” nõuete jätku. Järelikult tuleb talle anda 1. juulil veelgi laiemad ja koguni eluaegsed volitused; mida ilmselt ka tehti. See ongi Putini essee sisepoliitline iva. Välispoliitiline siht aga see, et ilmudes USA esinduslikus ajakirjas (!), saab enneolematul viisil külvata rahvusvahelist segadust, ebakindlust ja kõigutada, mõjutada nii Lääne kui ka Ida võimukandjaid. Küll on see Trooja hobune sokutatud elegantselt otse tänapäeva ameerikaliku poliitsousti keskpunkti!
Neid tagapõhjasid lahkas hiljuti Marko Mihkelson laialt ja õpetlikult arvamusloos “Putini plaan kujutab ohtu Balti riikidele”. Heal tasemel analüüs ilmus ka 29. juunil Svenska Dagbladetis Martin Kraghi sulest. Kuivõrd Kragh, kelle isa on Eestis kunagi majanduseksperdina hästi tuntud Bo Kragh, ja kes on ise üks Rootsi parimaid Vene analüütikuid, ei süvene ta Eesti, Putini ja meie homsepäeva problemaatikasse, teeb seda muidugi Riigikogu väliskomisjoni aseesimees Mihkelson. Tema loo pealkiri ütleb kohe välja milles asi: “Putini plaan kujutab ohtu Balti riikidele” ja nagu vihjatakse, võib olla juba tuleval poolaastal…
Need on ärevad uudised. Nendele ei tohiks jätta reageerimata. Aga – mida teha? Mida peaksid sellise ähvardava stsenaariumi korral ette võtma Eesti Vabariigi võimukandjad?
Mihkelson soovitab ”suunata diplomaatiline jõupingutus NATO ühtsuse, eelhoiatuse adekvaatsuse ja olusid ennetava heidutusvõime tagamisele… leida diplomaatilisi käike pingete maandamiseks Venemaaga”. – Just nii! Kõik väga õige, aga kas mitte veidi kõhnavõitu, lahja? Just nende teemadega peaks ju meie juhtkond – Vabariigi president, peaminister, valitsus, eriti välis- ja kaitseministrid, välisesindused ja Riigikogu väliskomisjon, tegelema iga päev aastast aastasse. Targalt, leidlikult, intensiivselt!
Kui Mihkelsoni ja ka teiste ekspertide poolt visandatud oht on nüüd peale Putini esseed tõepoolest tõusnud, ja on puhkemas lausa ähvardavaks (!?!), siis ootaks meie juhtkondade poolt vastavaid, erakordseid vastumeetmeid. Millised need oleksid ja kuhu nad peaksid ulatuma, selle üle ei tahaks ma ”endisena” ja pealegi kaugel Rootsi läänerannikul, väga spekuleerima hakata. Miiniimum oleks aga ÜRO, USA, NATO ja teiste sõprusriikide ametkondade pommitamine kergesti hoomatava teabega Eesti mitmeaastaste panuste kohta üle maailma justnimelt Lääne teenistustes. Ära näidata tuleks siis, kuidas Eesti rahvusvahelise üldvastutuse kandmine (ELi komisjoni eesistumine, ÜRO julgeoleku nõukogu liige), aastatepikkused rängad pluss 2% riigieelarvest riigikaitsele, ulatuslikud tsiviil- ja sõjalised missioonid (Afghanistan, Irak, Mali jt.), ning vastavad ja mitte välditavad elukaotused on sidunud Eestit sügavalt Läänega. – Milleks? – Et ei tekiks mittekusagil Eesti commitmenti ehk pühendumise kohta kõhklust ega kahtlust… Seda vähemalt. Ning muidugi tuleks tugevdada kodanikutunnetust ja riigikaitsetahet.
Jah, otsustavalt peaksid meie valitud ja seatud juhtkonnad tegutsema. Sest kui Lääs üha enam hajub ja vajub ning Ida tõuseb ja maailma majanduslik ja julgeolekupoliitiline olukord veelgi halveneb, siis jäetakse negatiivse spiraali lõpuks julgeolekupoliitiline Must Peeter ikkagi väiksemale ja väetimale vennale, loe Eesti. Nagu 1939/40. Samas raskeneb ida-surve: piits ja präänik, präänik ja piits, nagu me seda juba aastakümneid tunneme. Ning siis toimib see, mis juhtus põhimõtteliselt ka 1918 ja 1940, et hakkavad taaselustuma kõik meie varju-bolsjevikud, nõuka-nostalgikud, EL-i vaenlased, riigikaitse vastased, venelembelised, FSB sulased, Kadrioru- ja Toompea-vihkajad, demagoogid, populistid, poliiträuskajad, ussitajad ja niisama saamamehed. Ja neid pole kokku mitte vähe. Siis hakkavad nad üksteise võidu, kellelegi nagu meeldimaks, kooris ässitama:
”Kuna
- Lääs meid ei toeta, on meid vaid paljaks koorinud ja alt vedanud (pangad jms) ning jätab meid nüüd hoopis saatuse hoolde,
- me ise kääbusriigina suures maailmas ilma toetuseta ju hakkama ei saa,
- sõjalist kokkupõrget ei taha keegi, eriti mitte Eesti territootiumil,
- Venemaa on ja jääb Suureks Naabriks, meil juba vanast ajast vene keel ja värk ju tuttav,
- ”venelane kodusem kui välis-eestlane”,
- võime olla sillaks, ise profiteerivaks hüppelauaks Vene-Lääne majandusele,
- Putin pole Stalin, pole ta hullem kui too Trump, kes isegi ei tea mis on Soome vabariik, pole venelased ju enam kommarid, nendega on alati saanud rääkida, jne.
- sõjalist, elusid ja varasid laastavat kokkupõrget ei taha keegi, eriti mitte Eesti territooriumil,
- ja üldse ”kõige halvima ärahoidmiseks”.
Nii hakkavad nad soovitama ja varsti nõudma, et tõstetaks päevakorda jälle respekteeritud prof. Rein Taagepera ja rahvarindlaste kuni 1990-aastani hellitatud satelliitvabariigi mõte (nagu omal ajal DDR, Poola ja Tshehhi N.Liidu küljes). Et, kallid inimesed, miks mitte sondeerida ja uurida ikkagi, kas poleks siiski-siiski võimalik jõuda Putini meeskonnaga mingile mõistlikule, mõlemapoolselt aga eriti muidugi meile vastuvõtlikule kokkuleppele – kasvõi föderatsioonile, kus hundid söönud ja lambad terved, jne…
Kordan, KUI välispoliitiline olukord tõepoolest vastab Riigikogu väliskomsijoni aseesimehe analüüsile ja kui see lähiajal nagu ette näha isegi halveneb ning kui Vabariigi juhtkonnad midagi enamat ette ei kavatse võtta kui jätkata oma igapäevast tööd, siis on meil varsti vesi ahjus. Ja hakkavadki pead tõstma ja teatud välistaskuraha abil podisema ja susisema kõik eelpool nimetatud Vabariigi vastased… Nagu öeldud, kogemused on süngevõitu.
Kunagi, ligi 30 a. tagasi, lõime Põhiseaduse toeks Vabariigi presidendi juurde Julgeoleku Nõukogu, tollal Lennart Meri silma alla. Kui see nõukogu ikka veel eksisteerib, oleks tal aeg kiiremas korras kokku tulla… ”Caveant consules!” hüüti usalduslikult sarnases olukorras vanas Roomas. ”Valvaku, korraldagu ja lahendagu probleeme meie valitud ja seatud juhtkonnad”!
Estland – efter president Putins “historiska” essä – varthän?
Vladimir Putin är inte historiker. Han är gammal kommunist, KGB-/FSB-agent och en mycket målmedveten politkarriärist, sedan årtionden Ryska Federationens autokratiske president, så ock i framtiden. Likväl nyttjar han i sin offentliga gärning gärna historiska argument, nu senast den 16 juni i amerikanska ”The National Interest”.
I essän “The Real Lessons of the 75th Anniversary of World War II” bänder han loss allmänt kända fakta ur uppenbara sammanhang, vrider, kramar ur och kombinerar dem på nytt, men inte för att som seriös historiker försöka förstå invecklade samband. Utan liksom Stalin förnekar han Molotov-Ribbentrop-paktens hemliga klausuler och lägger plötsligt skulden för världskrigets utbrott på det dubbelt överfallna Polen. Beträffande sovjetockupationen och annekteringen av de estniska, lettiska och litauiska republikerna sommaren 1940, och allt påföljande elände, upprepar han papegojlikt Stalins till leda uttjatade ”JOKK”-lögner, dvs att allt ju ägde rum i allra bästa ordning, frivilligt och demokratiskt korrekt… – Jodå, i Ryssland verkar flera respekterade samtidshistoriker, men i Putins skrift letar vi förgäves efter spår av deras verksamhet. Det var heller inte att vänta. Vilket knappast är en nyhet.
Emellertid – när det gäller framtiden förtjänar Putins essä om inte just vår respekt, men som kvalificerad agitation dock vår fulla uppmärksamhet. Nämligen behövde han visa, nästan handfast inprägla hos sin Ryska Federations folk, att Ryssland/Sovjetunionen har varit, är och förblir en av de mest ortodoxa/rättrogna, rättskaffens och mäktigaste staterna i världen. Och den kontinuiteten söker sig tillbaka, via Stalin och alla tsarer, ända ner till Peter den Store. Följaktligen skall dagens Ryska Federation också kunna ställa rättmätiga territoriella krav, nu kanske i första hand i sydlig riktning …
Alltså måste hela det internationella samfundet, där ju USA paralyserats och NATOs enhet och förmåga ställts under tunga frågetecken, tillsammans garantera Ryska Federationens naturliga och historiskt motiverade ledarposition. Mer än övertydligt blir det för den ryske läsaren, att i framtiden är det endast president Putin som kan garantera Ryska Federationens internationella topp-position och genomdriva dess ”historiskt rättmätiga krav”. Följaktligen måste ryssen den 1 juli stödja presidentens behov av utökat och t.o.m. livslångt presidentskap; se här framställningens inrikespolitiska syfte; vilket som bekant också nåddes. Det utrikespolitiska målet i essän, som publicerades i en representativ amerikansk (!) tidskrift, är att röra till det, sprida osäkerhet, skaka om och påverka såväl västliga som östliga makthavare. – Men vilken briljant placerad trojansk häst, mitt i dagens amerikanska smet!
Dessa bakgrunder dissekerades nyligen klart och redigt av Marko Mihkelson (Putins plan hotar de Baltiska staterna, Postimees, 2020-06-26 och sverigeesterna.se). En i vanlig ordning träffsäker analys publicerade även Martin Kragh (Putins essä förändrar Europas historia, Svenska Dagbladet, 2020-06-29). Hans far Bo var för några årtionden sedan uppskattad ekonomisk expert i övergångs-Estland. Då Martin är en av landets främsta Rysslandskännare fördjupar han sig inte i Putins just estländska problematik, vilket däremot det estniska parlamentets utrikesutskotts viceordförande Mihkelson gör. Hans rubrik hotar klart och tydligt med att ”Putins plan innebär fara för de baltiska staterna”, och som det antyds, redan under kommande halvår…
Detta är oroande nyheter. Dem bör man inte negligera. Men – vad göra? Vad borde Estlands makthavare sålunda ta sig till under detta hotande scenario?
Mihkelson föreslår att ”rikta diplomatiska ansträngningar mot att stärka NATOs enhet, få garantier för adekvata förvarningssystem och föregripande avvärjningsmöjligheter” samt ”att finna diplomatiska vägar för att minska spänningarna med Ryssland”. – Precis. Just så, eller hur? Men – är det inte lite magert, klent rentav? Ty borde inte hela det estniska ledarskapet, från president, över statsminister, regeringen, i synnerhet utrikes- och försvarsministrarna, ambassadörer och parlamentets utrikesutskott ägna sig åt just dessa verksamheter dag för dag, år efter år? Klokt, kreativt och – intensivt?
Om det är så, att faran, som Mihkelson och andra experter nu skissar upp, verkligen ökat efter Putins essä och nu håller på att bli riktigt hotande, då förväntar man sig adekvata motåtgärder av Estlands ledarskap. Vartåt de borde syfta och vilka de är, det vill man som rostig föredetting inte spekulera i. Men ett absolut minimum vore att bombardera FNs, USAs, NATOs, EUs med flera vänners institutioner med effektiva och lättbegripliga sammanställningar över Estlands insatser, dess kollektiva ansvarstaganden (ordförandeskap i EU-kommissionen, säte i FNs Säkerhetsråd) , +2 BNP-% slitsamma försvarskostnader alltsedan NATO-medlemskapet, omfattande civila och militära insatser (Afghanistan, Irak, Mali m.fl.), och – motsvarande förluster i människoliv, för gemensamma västliga värden. Så att inga som helst tvivel om Estlands commitment ska kunna uppstå, vare sig här eller där, varken i Öst eller Väst. – Åtminstone detta. Samt förstås stärka medborgarkänsla och försvarsvilja.
Ja, våra folkvalda ledare borde nu agera kraftfullt och intensivt. Ty om det verkligen är så, att Väst sjunker och Öst stiger samt världens kollektiva säkerhetsnivå alltmer svinner, under det att ekonomin i covid-krisens följd sviktar över lag, då landar till slut det säkerhetspolitiska SvartePetter-kortet alltid hos en utsatt lillebror, som ingen längre kan eller vill bistå, läs Estland. Liksom 1939/40. Samtidigt ökar trycket från Öst ständigt: pisk och morot, morot och pisk, som vi så väl känner sedan årtionden. Och då händer det, som i princip inträffade även 1918 och 1940, då börjar nämligen alla våra smygbolsjeviker och sovjet-nostalgiker uppleva friska vårvindar, sträcka på sig. Då återupplivas även alla våra FN-, NATO- och EU-motståndare, försvarsfiender, ryssvänner, FSB-drängar, Kadriorg- och Toompea-, dvs. president-, regerings- och parlamentshatare, populister, allehanda extremister, demagoger, karriärister och allmänna skränfockar. Och de är sammantagna inte få. Med själv
”Eftersom
- Väst inte stöder oss, har lurat oss (skandinaviska bankerna) och satt oss i fattigdom, och nu lämnar oss åt vårt öde,
- vi som lilliputnation ändå inte klarar oss själva i den stora vida världen ,
- Ryssland är och förblir vår Store Granne, vare sig vi vill eller inte, och sedan gammalt kan vi ju ryska och behärskar det allmänt ryska,
- ”ryssen står oss närmare än utlands-esten”,
- vi kan bli till bro, eller välförtjänande språngbräda i den rysk-västliga ekonomien,
- Putin ju inte är Stalin, och inte är han värre än Trump, som inte ens vet vad Finland är,
- ryssarna inte längre är kommunister, och har vi förresten inte alltid kunnat komma överens med dem?
- och, framför allt, en liv och land förödande storkonflikt på estniskt territorium kan vi som minination inte tillåta oss.
Sålunda, ”för att undvika det allra värsta”, börjar de föreslå, begära och snart kräva att man åter tar upp prof. Rein Taageperas gamla och Folkfrontens till inpå 1990-talet omhuldade tanke på satellitstatus för Estland, dvs. som förr DDR, Polen och Tjeckoslovakien i förhållande till Sovjetunionen. Att, kommer de att hävda, varför inte sondera, undersöka om det i den uppkomna katastrofala situationen ändå inte vore möjligt att komma överens med Putin om en för båda parter, i synnerhet för oss, rimlig gemensam överenskommelse, en rysk-estnisk federation, där vargarna ätit men lammen lever, som det heter på estniska?
Jag upprepar, OM Estlands regering uppfattar den utrikespolitiska situationen precis som utrikesutskottets viceordförande, och om läget under snar framtid ytterligare försämras, och om Estlands ledarskap inte tänker företa sig något mer än att bara fortsätta i inkörda byråkratiska spår, då har vi snart vatten i spisen, dvs. det går åt skogen, för att uttrycka det återhållsamt. För då spritter företrädare för alla ovannämnda republikfientliga kategorier till, lever upp och börjar med stöd av utrikes fickpengar att agera kollektivt. Vi har, som sgat, sett det förr…
En gång, för snart 30 år sedan, skapade vi ett Säkerhetsråd till stöd för den nya grundlagen och för republikens president, på den tiden Lennart Meri. Om detta Råd fortfarande fungerar, vore det hög tid att sammankalla det. CAVEANT CONSULES! ropade man i liknande situation i det gamla Rom. Dvs. att republikens ledning måtte ta sig i akt och snarast lösa det uppkomna problemet!
Prof emeritus Hain Rebas
