På svenska: Putins plan hotar de baltiska staterna
Venemaa president Vladimir Putin on rebinud viimasedki saladuskatted oma ammuselt plaanilt saavutada maailma jõujoonte ümberjagamine viisil, mis võimaldaks tal Vene keisri Peeter I (kelle portree on Putini töökabinetis aukohal) järglasena taastada Vene impeerium ja kasvatada ühes sellega riigi globaalset mõju. Selle eesmärgi nimel on Kremlis tegutsetud sisuliselt Nõukogude Liidu lagunemisest saati, kuid just praegu maailmas kujunenud ja Moskvale näiliselt soodne olukord on tõukamas Putinit väga ohtliku avantüüri suunas. Balti riigid koos liitlastega peaksid arvestama lähematel kuudel suhetes Venemaaga võimaliku ohtliku turbulentsiga.
Esmapilgul võib see tunduda asjatu ärevuse tekitamisena, sest Putin on varemgi Lääne vastu kanget sõnavara kasutanud, Nõukogude Liidu lagunemist 20. sajandi suurimaks geopoliitiliseks katastroofiks nimetanud ning Venemaa naabreid alavääristanud. Pealegi on Vene-Ukraina suhted juba kuuendat aastat enam kui turbulentsed ning ka Balti riikide okupeerimist ei ole ei Putin ega ka tema eelkäijad kunagi tunnistanud. Mis on siis nüüd kõige varasemaga võrreldes nii erinev, et me peaksime olema tavapärasemast ettevaatlikumad?
Võimalike järgnevate arengute mõistmiseks on vaja omavahel kokku viia nii rahvusvaheline olukord kui ka Putini siseriiklikud sammud. Alustagem analüüsi sellest, et Venemaa on muutmas oma põhiseadust ja see avaldab otsest mõju lähitulevikule. 1. juulil toimuval referendumil kiidavad Venemaa kodanikud vajaliku häälteenamusega heaks konstitutsiooni uue redaktsiooni, mis ühest küljest põlistab Putini presidendiametisse kuni tema surmani ning teisalt võtab maha kõik tõkked Venemaa piiride ja mõju laiendamiseks.
Venemaa jätab endale vabad käed rakendada rahvusvahelise õiguse norme vaid siis, kui need ei sega tema enda otsuseid ja eesmärke. Uueneva põhiseaduse paragrahvid 67 ja 68 on aga kui impeeriumiehitaja käsulauad. Esmalt viiakse sisse säte, et “Venemaa Föderatsioon on omal territooriumil Nõukogude Liidu õigusjärglane”. Seejärel rõhutatakse, et “Venemaa Föderatsioon, ühendatud tuhandeaastase ajalooga, säilitab esivanemate mälestuse, kes andsid meile edasi ideaalid ja usu Jumalasse, aga samuti Vene riikluse arengu järjepidevuse, tunnistab ajalooliselt kujunenud riiklikku ühtsust”. Vene rahvale omistatakse „riigimoodustaja“ staatus läbi vene keele kasutamise. Samuti viiakse sisse „paljurahvuselise rahva liidu“ mõiste. Enne oli selle asemel mõistena kasutusel „üks paljurahvuseline rahvas“. Sellesse ritta sobib ka hiljutine seadusemuudatus, mis lihtsustab endise Nõukogude Liidu ruumis Vene kodakondsuse jagamist ning annab võimaluse omada topeltkodakondsust.
Kui neid muudatusi hoolikalt lugeda, siis on selge, miks lubas Putin endale äsjases usutluses Vene telekanalile Rossija naabrite suunal jõhkralt ründavas toonis territoriaalsete nõudmiste esitamist. “Nõukogude Liidu moodustamisel pandi kirja õigus välja astuda, aga kuna ei pandud kirja vastavat protseduuri, tekib küsimus: kui üks või teine vabariik astus Nõukogude Liidu koosseisu, kuid sai oma pagasisse suure hulga Vene maid – traditsioonilisi, ajaloolisi, Vene territooriumeid, aga pärast otsustas koosseisust lahkuda? Las siis lahkub sellega, millega tuli, ja ei tassiks kaasa kingitusi vene rahvalt,” ütles Putin 12. juunil antud intervjuus varjamatu vihaga.
Putini pressiesindaja Dmitri Peskov ruttas küll kohe olukorda siluma, teatades, et Venemaal ei ole naabrite suunal territoriaalseid nõudmisi. See ei veena aga kedagi. Putin usub, mida räägib ning territoriaalseid nõudmisi on enda nahal juba aastaid tunda saanud Moldova, Ukraina ja Gruusia, isegi Valgevene. Putini sõnade peale „vene rahva kingitusest“ peaks aga eriti mures olema Kasahstan.
Sellesse Putini mõttemaailma sobitub veel teinegi ja antud juhul otseselt meid puudutav verbaalne rünnak. Vene mõjuagendi Dmitri Simes’i kontrollitavas ajakirjas „The National Interest“ avaldatud ajalooartiklis teeb Putin väga tõsise torke Balti riikide suunal. Ta kirjutab: „1939. aasta sügisel alustas Nõukogude Liit oma strateegiliste, sõjaliste ja kaitsealaste eesmärkide saavutamiseks Läti, Leedu ja Eesti inkorporeerimise protsessi. Nende liitumine Nõukogude Liiduga viidi läbi lepingulisel alusel ja valitud asutuste nõusolekul. See oli kooskõlas siis kehtinud rahvusvahelise ja riigi õigusega. Lisaks anti Poola osaks olnud Vilnius ja selle ümbrus 1939. aasta oktoobris tagasi Leedule. Balti vabariigid säilitasid Nõukogude Liidu koosseisus nende valitsusasutused, keele ja omasid esindatust Nõukogude Liidu kõrgemates riiklikes struktuurides.“
Stalinistlikku ajalookäsitlust ja Nõukogude impeeriumit kaitsev Putini artikkel ei räägi meile mitte niivõrd tema ajalooharrastusest, vaid sellest, milliste eesmärkidega poliitikat soovib Venemaa riigipea praegu ja lähitulevikus ellu viia. Seepärast on oluline mõista, et Putin kirjutas artikli eeskätt oma enda ekspansionistliku välispoliitika õigustamiseks ja naabrite hoiatamiseks.
Putini plaani keskseks elemendiks on Venemaa juhtimisel liitriigi loomine Valgevene ja Ukrainaga. See on miinimumplaan, mis võib täieneda eeskätt Kasahstani arvel. Liitu Valgevenega on Moskvas järelejätmatult taotletud juba president Jeltsini aegadest. Kuid alles sel suvel, kui 9. augustil toimuvad Valgevenes presidendivalimised, võib president Lukašenka olla esimest korda haavatav ja seeläbi lõpuks lihtsam saak Kremlile.
Valgevene tuntud blogija Sergei Tihhanovski tegevusest, tema kui võimaliku presidendikandidaadi arreteerimisest ja tema abikaasa Svetlana aktiivsest väljaastumisest indu saanud protestimeelsed inimesed on kõigutamas uneleva riigi sisepoliitikat. Sotsiaalmeedias on juba hakatud rääkima Tuhvlite revolutsioonist. Lukašenkal on väidetavalt „vesi ahjus“ ning ta olevat valmis võimu säilitamise nimel leppima Venemaa tingimustega. See tähendaks Valgevene ühinemist Venemaaga ühtseks liitriigiks.
Ukrainaga on keerulisem, kuid Venemaa mõjuagendid Kiievis töötavad palehigis selle nimel, et tirida riik tagasi Venemaa mõjusfääri. Ida-Ukraina okupeeritud aladel vene keele kuulutamine ainsaks riigikeeleks näitab, et Moskva lõplik eesmärk on saavutada “riiki moodustava” rahva keele ülemuslikkus Užgorodist Vladivostokini. Kremlis usutakse siiralt, et Ukraina on kunstlik moodustis ja ukrainlased ise on tegelikult suure vene rahva üks osa.
Veelgi tõsisem on aga küsimus sellest, kuidas jõuaks Venemaa oma teise suure eesmärgi teostumisele – maailma jõujoonte muutmisele läbi uue julgeolekusüsteemi tekitamise. Nii oma ajalooartiklis kui ka Punasel väljakul peetud paraadikõnes rõhutas Putin vajadust kiirelt muutuvas maailmas uue ja üldise julgeolekusüsteemi järele. Tõlgituna tähendaks see Venemaa uute võimalike piiride rahvusvahelist tunnustamist, Ameerika Ühendriikide ja tema liitlaste rajatud julgeolekuarhitektuuri lammutamist ning Venemaa vetoõiguse saavutamist vähemalt Euroopa julgeolekut puudutavates küsimustes.
Putinit võib ekslikult innustada teadmine, et koroonapandeemiast, Brexitist, Angela Merkeli peatsest lahkumisest poliitikaareenilt, president Trumpi hoolimatusest liitlaskohustuste suhtes, illegaalsest immigratsioonist ja Hiina mõju kasvust häiritud Euroopa igatseb Venemaaga uut strateegilist dialoogi. Prantsusmaa president Macron on juba avalikult öelnud, et Euroopa julgeolek on Venemaa osaluseta mõeldamatu. Ka võidakse Kremlis valesti mõista levivat ideed raketivabast Euroopa kontinendist. Kuid sellest Moskvale “uue Jalta” leppe sõlmimiseks veel ei piisa. Siin on Putinil risti ja põiki tee peal ees NATO.
Lääneriikide kaitsealliansi lammutamise nimel on Moskvas töötatud aastakümneid. Samas on just Kremli impeeriumiihalus andnud NATOle uue hingamise ja tema liikmetele jagatud arusaamise artikkel 5 olemuse tähtsusest ka 70 aastat pärast alliansi loomist. Lääneliitlaste püsivat ühtsust kinnitab ka asjaolu, et juba kuuendat aastat järjest hoitakse Venemaad Ukraina ründamise pärast sanktsioonisurve all.
Samal ajal pole mingi saladus, et liitlaste vahele on viimasel ajal kogunenud ohtlikult palju hõõrumist. Prantsusmaa ja Türgi pinged on Liibüa konflikti tõttu uuesti teravnenud, mistõttu leidis Macron taaskord vajaduse kasutada NATO diagnoosimiseks ajusurma terminit. Trumpi otsus lahkuda mitmest relvastuskontrolli leppest ning pingete kruvimine suhetes Saksamaaga ei kasvata atlandiülest usaldust. Balti riikide kaitseplaanide uuendamine on endiselt kinni Türgi tahtes.
Kõige olulisem küsimus peitub aga selles, mis hakkab toimuma USA sisepoliitikas presidendivalimiste künnisel. Kui Putin võib ühel hetkel tajuda, et NATO liiderriigi juhtimises on tunnetada valmisoleku vähenemist artikkel 5 viivitamatuks rakendamiseks, sest küsimus võib olla loetud tundides või päevades, siis võib see olla signaaliks ettevalmistatud ründeplaanide käivitamiseks. NATO hilinemine või halvimal juhul isegi loobumine oma liikme või liikmete kaitsmisest tähendaks Putini peamise strateegilise eesmärgi täitumist.
Kaks kõige sobilikumat sihtmärki NATO testimiseks võivad olla Balti riigid ja Norrale kuuluvad Teravmäed. Mõistetavalt oleks see Venemaale ülimalt riskantne samm ning see võetaks ette vaid siis, kui korraga oleksid nähtavad vähemalt kolm eeldust – USA sisepoliitiline patiseis, maailma tähelepanu keskendumine mõnele globaalset julgeolekut mõjutavale konfliktiohule (näiteks olukord Korea poolsaarel või India-Hiina piiritüli) ning arusaadav casus belli hübriidse või konventsionaalse rünnaku alustamiseks.
Mitmed Kremli siseringides toimuvat tundvad analüütikud on arvamusel, et kõige kriitilisem aeg võib olla käesoleva aasta teine pool. Tšetšeenia sõja veteranina Venemaa juhtkonna tegevust hästi tajuv ja tagakiusamise pärast Ukrainasse põgenenud ajakirjanik Arkadi Babtšenko kirjutas Putini viimase aja tegevust analüüsides: „Sõja eelaimus on minu jaoks lähenenud. Kohe sellise suure hüppega on lähenenud“.
See on väga karm tõdemus. Putini hoiatuste ja ähvarduste esimeseks eesmärgiks võib olla meis ja meie liitlastes ebakindluse külvamine. Hirm meid ei aita, mistõttu tuleb olukorda kainelt analüüsides töötada koos liitlastega heidutuse tugevdamise nimel. Eestil ja teistel Balti riikidel on võrreldes Ukrainaga mõõtmatu eelis – me oleme NATO liikmed ja seda punast joont Venemaa naljalt ei ületa. Seepärast on tähtis, et meie praegune diplomaatiline jõupingutus oleks suunatud alliansi ühtsuse, eelhoiatuse adekvaatsuse ja ohtusid ennetava heidutusvõime tagamisele. Selle juures ei tohiks aga unustada, et vaatamata ülimale keerukusele ja pingete võimalikule kasvule on meile strateegiliselt äärmiselt oluline leida diplomaatilisi käike pingete maandamiseks Venemaaga
Marko Mihkelson
Riigikogu väliskomisjoni aseesimees
Artikkel on avaldatud ka ajalehes Postimees 26.06.2020
Rysslands president Vladimir Putin har avslöjat de sista delarna av sin urgamla plan att omfördela världens maktstrukturer så att han som Peter den stores (vars porträtt finns på hedersplats i Putins arbetsrum) efterföljare kan återupprätta det ryska imperiet och därmed öka sin globala makt. Man har i Kreml arbetat med det målet i sikte sedan upplösningen av Sovjetunionen, men när världsläget just nu tycks fördelaktigt för Moskva styr Putin i en mycket farlig riktning.
Vid första påseende kan det tyckas vara onödigt alarmerande, för Putin har även tidigare använt hårda ord mot väst. Han har kallat upplösningen av Sovjetunionen för det tjugonde århundradets största geopolitiska katastrof och förnedrat Rysslands grannar. Dessutom är de rysk-ukrainska relationerna mer än turbulenta för sjätte året i rad och Putin och hans föregångare har aldrig erkänt ockupationerna av de baltiska staterna. Vad har då förändrats jämfört med tidigare så att vi borde vara försiktigare än vanligt?
För att förstå möjliga utvecklingar måste vi föra samman den internationella situationen med Putins inrikespolitiska steg. Låt oss börja analysen med att Ryssland håller på att ändra sin grundlag, vilket har direkt inverkan på den närmaste framtiden. Med folkomröstningen den 1 juli kommer Rysslands medborgare att med tillräcklig majoritet godkänna den nya konstitutionen som å ena sidan gör Putin till president till hans död och å andra sidan eliminerar alla hinder för en utvidgning av Rysslands gränser och inflytande.
Ryssland förbehåller sig rätten att tillämpa internationell rätt endast när den inte rör landets egna beslut eller mål. Den förnyade grundlagens paragrafer 67 och 68 är som ordermallar för imperiebyggare. Först införs meningen att ”Ryssland är Sovjetunionens arvtagare på sitt territorium”. Därefter betonar man att ”Den Ryska Federationen som förenas av tusenårig historia, bevarar förfädernas minne som gav oss ideal och en tro på Gud, men även tron på Ryska rikets kontinuitet, erkänner den genom historien skapade enheten.” Det ryska folket får status av ”statsbärare” genom sin användning av det ryska språket. Man inför även begreppet ”mångnationellt folkförbund”. Tidigare använde man begreppet ”ett multikulturellt folk”. Till dessa nyheter passar även en sentida lagändring som förenklar utdelandet av ryska medborgarskap inom tidigare Sovjetunionens gränser och dessutom möjliggör dubbla medborgarskap.
Om man studerar dessa ändringar noga så står det klart varför Putin i en intervju i den ryska tv-kanalen Rossija i brutalt aggressiv ton tillät sig ställa territoriella krav på grannländerna. ”Vid skapandet av Sovjetunionen fastställdes möjligheten att utträda, men eftersom man inte beskrev hur, uppkommer frågan: när en eller annan republik anslöt sig till Sovjetunionen och fick tillgång till vidsträckta ryska landområden – traditionella, historiska ryska områden, och sedan beslutade sig för att utträda? Låt dem då lämna med det som de kom med och inte bära med sig gåvor från det ryska folket.” sa Putin med ohöljd vrede i en intervju den 12 juni.
Putins presschef Dmitri Peskov skyndade sig visserligen att släta över situationen genom att meddela att Ryssland inte har några territoriella krav på grannarna. Det övertygar dock ingen. Putin tror på det han säger och territoriella krav har redan riktats mot Moldavien, Ukraina och Georgien, till och med mot Vitryssland. Putins uttryck om ”gåvor från det ryska folket” borde särskilt bekymra Kaskstan.
Till denna tankevärld hos Putin passar en annan verbal attack som berör oss direkt. I tidskriften ”The National Interest” som kontrolleras av den ryska inflytelseagenten Dmitri Simes gör Putin ett mycket allvarligt utfall mot de baltiska staterna. Han skriver: ”På hösten 1939 inledde Sovjetunionen processen med att annektera Lettland, Litauen och Estland för att uppnå sina strategiska, krigiska och försvarsmässiga mål. Ländernas anslutning till Sovjetunionen genomfördes via avtal och samförstånd med företrädare för valda institutioner. Det skedde enligt rådande internationell och nationell lag. Dessutom återgav man Vilnius med omgivande område, vilket tillhört Polen, till Litauen i oktober 1939. I Sovjetunionen behöll de baltiska staterna sina regeringsinstitutioner och språk och var representerade i Sovjetunionens högre statliga strukturer.”
Artikeln med den stalinistiska historiebeskrivningen och värnandet om sovjetimperiet säger inte så mycket om Putins historieintresse som om de politiska mål som Rysslands statschef nu och i en nära framtid vill förverkliga. Därför är det viktigt att förstå att Putin skrev artikeln främst för att rättfärdiga sin expansionistiska utrikespolitik och för att varna grannarna.
Det centrala i Putins plan är att skapa ett förbund av Vitryssland/Belarus och Ukraina under rysk ledning. Det är en minimumplan som kan utökas med främst Kasakstan. Ryssland har enträget eftersträvat en union med Vitryssland sedan Jeltsins dagar, men först denna sommar när det den 9 augusti genomförs presidentval, kan president Lukasjenko skakas och bli ett enklare byte för Kreml.
Oppositionella människor som inspirerats av den kände vitryska bloggaren och möjliga presidentkandidaten Sergei Tihhanovski och hans hustru Svetlana som har arresterats, har skakat det sömniga landets inrikespolitik. I sociala medier har man redan börjat tala om Tofflornas revolution. Lukasjeko sägs vara skakad och beredd att acceptera Rysslands krav för att behålla makten. Det skulle innebära att Vitryssland förenas i en enhetlig union med Ryssland.
Med Ukraina är det svårare, men Rysslands lobbyister i Kiev arbetar i sitt anletes svett för att dra tillbaka landet in i Rysslands maktsfär. Att man utropade det ryska språket till enda officiella språk i det ockuperade östra Ukraina visar att Moskvas slutgiltiga mål är att skapa ett dominerande ”statsbärande” språk från Užgorod till Vladivostok. I Kreml tror man uppriktigt att Ukraina är en konstruerad enhet och att ukrainarna egentligen utgör en del av det stora ryska folket.
En ännu större fråga är dock hur Ryssland skall uppnå sitt andra stora mål – att förändra världens maktstrukturer genom att skapa nya säkerhetssystem. Både i sin historieartikel och i sitt tal vid paraden på Röda torget betonade Putin behovet av ett nytt generellt säkerhetssystem i den snabbt föränderliga världen. Det kan tolkas som internationellt erkännande av Rysslands nya möjliga gränser, att det säkerhetssystem som skapats av USA och dess allierade upplöses och att Ryssland får vetorätt åtminstone i säkerhetsfrågor som berör Europa.
Putin kan felaktigt ha fått inspiration av koronapandemin, av Brexit, av att Angela Merkel snart lämnar den politiska arenan, av president Trumps nonchalans mot åtaganden i allianser, att det av Kinas ökande inflytande och av illegal immigration irriteradee Europa längtar efter en ny strategisk diskussion med Ryssland. Frankrikes president Macron har redan sagt offentligt, att Europas säkerhet är otänkbar utan Rysslands medverkan. I Kreml kan man också missförstå tanken om Europa som en missilfri kontinent. Detta räcker emellertid inte för Moskva för ett nytt ”Jalta-avatal”. Putin hindras här på alla sätt av NATO:
Man har i Moskva arbetat i årtionden för att upplösa västmakternas försvarsallians. Samtidigt har Kremls imperieambitioner gett NATO en nytändning och en medvetenhet om vikten av artikel 5 ännu 70 år efter alliansens tillkomst. Västländernas sammanhållning demonstreras av det faktum att man för sjätte året i rad upprätthåller sanktioner mot Ryssland för angreppet på Ukraina.
Samtidigt är det ingen hemlighet att det på senare tid uppstått farligt mycket irritation mellan alliansmedlemmarna. Spänningarna mellan Frankrike och Turkiet har åter skärpts genom Libyen-konflikten, vilket ledde till att Macron åter diagnostiserade NATO som hjärndött. Trumps beslut att lämna många internationella avtal om rustningskontroll och den allt mera spända relationen till Tyskland ökar inte förtroendet över Atlanten. Förnyandet av de baltiska staternas försvarsplaner stoppas av Turkiet.
Den viktigaste frågan är dock vad som kommer att ske med USA-s inrikespolitik i samband med presidentvalet. Om Putin plötsligt känner att ledningen för NATO visar minskad beredskap att snabbt tillämpa artikel 5, där det kan röra sig om timmar eller dagar, så kan det bli ett incitament för att starta planerade anfallsplaner. Ett försenat eller i värsta fall passivt NATO som inte försvarar sina medlemmar skulle innebära att Putins strategiska mål uppnås.
Två tänkbara lämpliga mål för att testa NATO kan vara de baltiska staterna och Spetsbergen som tillhör Norge. Självklart skulle det vara ett mycket riskfullt steg för Ryssland och man skulle genomföra det bara om det samtidigt uppstår tre förutsättningar – inrikespolitisk handlingsförlamning i USA, om världens uppmärksamhet inriktas på någon konflikt som påverkar världens säkerhet (som exempelvis läget på koreanska halvön eller en gränskonflikt mellan Indien och Kina) och existensen av en casus belli för att starta ett hybridkrig eller konventionellt anfall.
Många analytiker som känner till vad som händer i Kremls inre kretsar tror att den mest kritiska tiden kan vara innevarande års andra hälft. Journalisten Arkadi Babtsenko, veteran från Tjetjenien-kriget som väl känner Rysslands ledning och som pga förföljelse flytt till Ukraina skrev on Putins senaste tid: ”En föraning om krig har kommit närmare mig. Den har kommit närmare med ett stort steg.”
Det är ett brutalt konstaterande. Syftet med Putins varningar och hotelser kan vara att så tvivel och osäkerhet mellan oss och våra allierade. Rädsla hjälper oss inte. Därför måste vi nyktert analyserande samarbeta med våra allierade för att stärka avskräckningseffekten. Estland och de andra baltiska staterna har en enorm fördel jämfört med Ukraina – vi är medlemmar i NATO och denna röda linje passerar inte Ryssland utan vidare. Därför är det viktigt att vår nuvarande diplomatiska ansträngning inriktas på alliansens sammanhållning, på adekvat förvarning och en förmåga till avskräckning som förebygger faror. Därvid får man inte glömma, att trots stor komplexitet och möjlig ökad spänning, är det strategiskt ytterst viktigt att på diplomatisk väg minska spänningarna med Ryssland.
Marko Mihkelson
Vice-ordförande för Utrikesutskottet i Riigikogu
Översättning: Aho Rebas
Artikeln publicerades först i tidningen Postimees 2020-06-26
