Närmast med blixtens hastighet erkände Sveriges samlingsregering sommaren 1940 Sovjetunionens ockupation och inkorporering av republiken Estland. Därpå uppmanade UD Estlands ambassadör i Stockholm, Heinrich Laretei, kanske mer känd som far till pianisten och författaren Käbi Laretei, att överlämna sina ambassadnycklar till Sovjetunionens representant i Stockholm. Laretei vägrade förstås, men situationen blev ju efter hand ohållbar. I stället lämnade han in sina nycklar och ansvaret för hela ambassaden till svenska myndigheter, till UD, som därpå lämnade ut ”Estland i Stockholm” till Stalins Sovjetunion.
Detta var inte det första svenska sveket mot allmängiltiga principer före, under och efter det andra världskriget. Väl genomtröskade i media är ju den negativa attityden mot för sitt liv flyende judar från Nazi-Tyskland. Välkänd är också samlingsregeringens passivitet och statsminister PA Hanssons restriktiva uttalande under Finska vinterkriget. Det kritiserades hårt inte bara i Finland och av finlandsvänner i Sverige, utan även av Sveriges konung, Gustav V. Och självfallet hade de i april 1940 av Nazi-Tyskland ockuperade norrmännen hoppats på betydligt mer stöd och sympati från sin förra unionsbroder Sverige. Men i Stockholm nedlät man sig t.o.m. till att vägra den mot Sveriges gräns flyende norske kungen Hakon VII transitvisum. Däremot tillät man i åratal tyska Wehrmachts s.k. transittrafik genom Sverige och lät sommaren 1941 deras till tänderna beväpnade Engelbrecht-division omgrupperas från Norge genom Sverige till Finland.
Samma konfliktskygga och undfallande anda präglade under årtionden utrikesförvaltningens handläggande av Raoul Wallenberg-affären. Vi vet ju fortfarande inte riktigt säkert vad som hände med honom, när och hur.
Men ur estnisk synvinkel överskuggas samtliga fadäser av ”baltutlämningen”. Den redan 1945 av samlingsregeringen beslutade operationen genomfördes först i januari 1946 och blev högdramatisk. Men dessförinnan hade riksdagsval genomförts, och Sverige hade fått en ny rent socialdemokratisk regering. Med stöd av tungt beväpnad polis fick den nu genomföra beslutet. Med blod flytande på Trelleborgs kaj släpades balterna, däribland 7-8 unga estniska tvångsrekryterade, ombord på det sovjetiska fartyget ”Beloostrov.
I hög grad präglade just ”baltutlämningen” och utrikesminister Undéns följande uttalanden om Sovjetunionen som en ”rättsstat” sverige-esternas bild av social-demokratiskt ledd förljugen utrikespolitik. Därför emigrerade under det kalla kriget, kring 1950, tusentals sverige-ester till Kanada och USA. Först under Carl Bildts regering i början av 1990-talet vände tveksamheten mot Palme-regeringens anpassningspolitik mot Sovjetunionen. ”Team Bildt”, Margareta af Ugglas, Anders Björck, Lars Peter Fredén och Lars Grundberg i Tallinn, gjorde storartade insatser för att återställa de baltiska ländernas självständighet. Sveriges regering bad t.o.m. officiellt om ursäkt för baltutlämningen. Denna positiva hållning fortsatte under Göran Perssons tid som statsminister. Så blev också den största föreläsningssalen i Baltic Defence College i Tartu uppkallad efter Sveriges försvarsminister Björn von Sydow.
Som bekant degenererade därefter det svenska försvaret till att bli ”ett särintresse”. Samtidigt anslöt sig Sverige till EU:s lika vaga som tandlösa solidaritetsdeklaration. Nu görs sedan en tid alltför klena försök att rusta upp, att ta ett lite större säkerhetsansvar för såväl Sverige som för Östersjöområdet. Oavsett politikernas partitillhörighet blir läsningen av deras alster mestadels beklämmande. Inget parti, ingen är i närheten av att anslå de 2% av BNP som NATO kräver och ÖB antyder, och som det betydligt fattigare Estland sedan länge självklart kämpar med. För Sveriges del skulle det kräva en fördubbling av försvarsutgifterna, och det vågar inget parti ens antyda för väljarna.
”Den som är försatt i skuld, är inte fri”, sa en gång statsminister Göran Persson. Så sant. Precis lika bakbunden är den, som inte själv har resurser, styrka och mod att stå upp för sin demokratiska övertygelse och att hålla på internationell rätt, oavsett vad som kommer på. Jämför, ovan, Sverige under det andra världskriget.
Därför kommer oavsett höstens valutgång inte mycket att ändras beträffande Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik – av den mycket enkla anledningen att Sverige varken har egna resurser eller starka förbundna att stödja sig på. Trots deras något kaxigare utlåtelser i försvarsfrågan kommer en eventuell borgerlig regering att vara lika pragmatisk, om så behövs också undfallande och osolidarisk, nämligen för att främja vad den bedömer vara Sveriges primära intressen, i synnerhet när det gäller att hålla ett försvagat Sverige utanför alla väpnade konflikter. Precis som det var det under andra världskriget.
Vi får erinra oss, att det hösten 1940 inte var några kommunister, utan var det högborgerliga laget på UD, pol.chefen Staffan Söderblom (son till den världsbekante ärkebiskopen Nathan S), kabinettssekretaren Erik Boheman och utrikesminister Christian Günther, som lismade följande till massmördaren Stalins utrikesmonster, ursäkta, -minister Molotov: ”De estniska, lettiska och litauiska staterna hava frivilligt anslutit sig till De Socialistiska Sovjetrepublikernas Union… Regeringen har också erkänt de förändringar, som sålunda ägt rum i denna fria statssuccession”.
Vid en eventuell skarp kris i östersjöområdet behöver det alltså inte krävas särskilt mycket för att det svaga och ensamstående Sverige än gång måste förfalla till liknande skämmigheter.
Prof. emeritus Hain Rebas
moc.l1732005332iamg@1732005332saber1732005332.niah1732005332
