På svenska: LEN HEINLAID- en engagerad förälder med Estland i hjärtat
Len Heinlaid pani oma tütre Stockholmi Eesti Kooli järjekorda, kui tütar oli alles ühekuune. Eesti Kooli valis ta sellepärast, et seal on kõrgemad nõudmised ja ta soovis, et tema tütar tunneks sidet Eestiga. Leni isa oli 1944. a. paadipõgenik. Tema isa ei rääkinud kunagi temaga eesti keeles, küll aga Eesti geopoliitikast.
Sa olid 10 aastat Eesti Kooli Sõprade Seltsi juhatuse aktiivne liige. Nüüd, 28. septembril lahkusid juhatusest. Miks sa otsustasid lahkuda?
– 10 aastat on tegelikult liiga pikk aeg juhatuses istumiseks. Optimaalne on 5 aastat, et ei tekiks stagnatsiooni. Esimesed kaks aastat kulub rutiinidesse sisseelamiseks ja pärast seda saab hakata kujundama eesmärke, mida saavutada. Pärast viite aastat tuleb
juhatuses ruumi teha uutele liikmetele ja ideedele.
Kas sa mäletad päeva, mil sind juhatusse valiti? Kas see oli juhus või teadlik otsus?
– Minu esimesel lapsevanemate koosolekul eelkooliklassis tuli tolleaegne Sõprade Seltsi esimees Anneli Laanep minu juurde ja rääkis mulle augu pähe. Võtsin kutse vastu, sest leian, et kõik, kellel vähegi võimalik, peaksid end aktiivselt pühendama kooli ja laste heaks.
Neid lapsevanemaid ei ole palju, kes jaksavad pühenduda kooli seltsielule. Kust sina jõudu ja motivatsiooni leidsid?
– Vastutusega kaasneb ka distsipliin ja jõud. Kui sa võtad endale ühe kohustuse, siis tuleb see ära teha nii hästi kui oskad. Motivatsioon tuleb siis, kui näed, et Selts teeb midagi kasulikku ja sinu panust hinnatakse. Eriti kasvab motivatsioon, kui tulemused jäävad pikaks ajaks nähtavaks ja käega katsutavaks, nagu näiteks Eesti Kooli sildid ja õpilaste kapid jms.
Sõprade Seltsi eesmärk on toetada õpilaste eesti keele õpet. Kuidas näed sina eesti keele õppe taset ja ambitsiooni Eesti Koolis? Kas see on piisavalt kõrge või peaks see olema kõrgem?
– Minu arvates on tase mõistlik, sest see on realistlik. Eesti keel ei ole põhiaine, kuigi see on üks eriline õppeaine Eesti Koolis. Ma saan aru lapsevanematest, kes leiavad, et rootsi keel on palju tähtsam. Samas on see aga teaduslikult tõestatud, et kui õpid teisi keeli, siis muutub ka rootsi keel paremaks. Mis puutub aga ambitsiooni, siis see võiks olla suurem. Koolil peaks olema kõrge ambitsiooniga visioon, mille suunas püüelda.
Kui palju sa eesti keelt ise oskad? Millal sa hakkasid eesti keelt õppima? Kui sageli sa eesti keelt kasutad?
– Minu isa, kes oli eestlane, ei rääkinud minuga kunagi eesti keeles, sest tema arvates oli see suuresti surnud keel. Eestit ju riigina polnud, Eesti asemel oli Nõukogude Liit. Kuulsin isa eesti keelt rääkimas teiste eestlastega telefonis. Rääkisime kodus palju geopoliitikast ja arengust Balti riikides. Nii tekkis mul uudishimu keele vastu ja ma tahtsin hakata eesti keelt õppima. 6. klassis sain endale õpetaja, kelle nimi oli Ingrid Paju. Temaga õppisin kolm aastat eesti keelt kodukeelena rootsi koolis. Tund oli 40 min nädalas, mõnikord ka vähem. Õppisin grammatika aluseid ja tekste lugedes hääldamist, mõnikord saamata aru, mida ma lugesin.
Pärast 1991. aastat külastasin sugulasi Saaremaal ning paljud neist ei osanud inglise keelt. Nooremad lapsed olid uudishimulikud ja ei kartnud suhelda ning võtsid mul sageli käest kinni, vedades mind igale poole ja seletasid, kuidas ühte või teist eesti keeles nimetatakse. Ma püüan alati eesti keeles rääkida, kui olen Eestis ja see läheb üsna hästi argistes situatsioonides. Eestis olles õpin eesti keelt üha juurde. Saaremaal kodus olles kuulan palju Eesti raadiot. Kui ma töötasin Eesti Kaitsejõududes nõunikuna 2003. aastal, siis koostasin militaarse sõnastiku, et oleks suurem kindlustunne ja lihtsam suhelda.
Viimasel ajal on kuulda olnud hääli ettepanekuga likvideerida Eesti Kooli Sõprade Selts, sest koolis ei ole piisavalt aktiivseid lapsevanemaid, kes tahaksid seltsile pühenduda. Sa oled olnud väga selgesõnaline, et Sõprade Seltsi ei tohi ära kaotada. Miks?
– Lapsevanemate huvipuudus tugineb nende usule, et haridusasutused (lasteaed, kool, varem ka kaitseteenistus) peavad tegelema nende laste kasvatamisega. Kui valitakse selline eriline kool, nagu seda on Eesti Kool, siis tundub see loomulikuna, et lapsevanem on aktiivne.
Sõprade Selts on ainus foorum, kus liikmetel/lapsevanematel on tegelikku võimu midagi ära teha. Võim on rahalistes vahendites ja tööpanuses, mida on vaja heade ideede elluviimiseks. Teine põhjus Sõprade Seltsi olemasoluks tuleb selle loomise ajast – nimelt kooli kaitsmise vajadus. Kooli sooviti kaitsta majanduslike ja ideoloogiliste ohtude eest. Täna on koolil üsna stabiilne majanduslik alus, mis on väga hea. Ideoloogiliselt on aga koolil teistsugused väljakutsed, nagu näiteks ebakindel koolipoliitika, kasvav võõraviha ning rootslase kadedus erakoolide vastu.
Lisaks nimetatule on ohuks ka teised jõud väljaspool Rootsit. Nii nagu varem, on ka praegu Venemaa strateegia mõjutada, sisse imbuda ja luua ”ebatõdesid” lääne killustamiseks. Nende huviorbiidis on juba ammu koolid, õpetajate ja ajakirjanike väljaõpe, sõjavastane- ja keskkonnaliikumine. Teine tähtis sihtgrupp on olnud eksiilis elavad endised Nõukogude Liidu kodanikud. Ei saa unustada, et 50. ja 60. aastatel üritati eestlaste ühinguid mõjutada mitmelt poolt. Oht on täna väike, aga Sõprade Selts saab ikkagi olla objektiivseks filtriks, et näha asju nii seest kui ka väljast.
SIRLE SÖÖT
moc.l1732340415iamg@1732340415toos.1732340415elris1732340415
Len Heinlaid ställde sin dotter Lizzi i kön till Estniska skolan när hon var en månad gammal. Han önskade att hennes dotter skulle börja i en skola med högre krav och att hon skulle känna en koppling till Estland. Len är son till en estnisk båtflykting som kom hit 1944. Hans far pratade aldrig estniska med honom, men mycket om geopolitik.
Du var aktiv i Estniska skolans vänförenings styrelse i tio år tills du lämnade posten nu på årsmötet den 28 september. Vad var det som var avgörande för att du lämnade posten?
– Tio år är egentligen för lång tid att sitta i ledningen för en styrelse. Det optimala torde vara fem år för att det inte ska bli stagnation i arbetet och inriktningen. De första två åren går åt till att komma in i rutinen och först därefter kan man sätta sin prägel på målen som man vill uppnå. Efter fem år så bör ledningen kliva åt sidan för att lämna plats åt andra i styrelsen med ”nytt blod” och nya infallsvinklar och idéer.
Kommer du ihåg dagen när du blev vald till styrelsen? Hur hamnade du i styrelsen? Var det av slump eller ett medvetet beslut?
– Det var under det första föräldramötet i förskoleklassen som Anneli Laanep Joandi, dåvarande ordförande för vänföreningen, övertalade mig att gå med i styrelsen och jag accepterade för att jag tyckte att så många som möjligt skulle engagera sig i något för skolan och barnen.
Det är inte så många föräldrar som orkar engagera sig i skolans föreningsliv. Var hittade du kraft och motivation?
– Med ansvar så kommer också disciplin och kraft. Jag har uppfattningen om att om man tar ett uppdrag så skall man genomföra det efter bästa förmåga. Motivationen kommer då man ser att föreningen gör något gott och att insatserna uppskattas. Det är extra motiverande då vissa resultat lever kvar under lång tid, exempelvis skolans skyltar, elevskåp m.m.
Estniska Skolans Vänförenings målsättning är att hjälpa eleverna till estniskspråkig utbildning. Hur uppfattar du nivån på och ambitionerna med den estniskspråkiga utbildningen i Estniska skolan? Är nivån tillräckligt hög? Borde den vara högre?
– Jag tycker att nivån är rimlig då den är realistisk. Estniska språket är inte ett huvudämne, även om det är ett speciellt ämne för Estniska skolan. Jag förstår föräldrar som tycker att det är mycket viktigare att lära sig svenska. Det är dock vetenskapligt bevisat att om man läser ett annat språk så blir även svenskan bättre. När det gäller ambitionen kan den nog vara högre. Skolan bör ha en ambitiös vision för att ha något att sträva efter.
Hur mycket estniska kan du? När började du lära dig estniska? Hur ofta använder du språket?
– Min far som var est pratade aldrig estniska med mig då han ansåg att estniskan i stort sett var ett dött språk. Estland var då inget eget land utan en sovjetrepublik. Jag hörde dock estniska talas av min far då han pratade med andra ester i telefon. Vi pratade mycket hemma om geopolitik och följde utvecklingen i Baltikum. Så jag blev nyfiken på språket och ville börja läsa estniska. Från årskurs sex fick jag en lärare som hette Ingrid Paju. Hon hade hemspråksundervisning med mig under tre år. Det var dock endast 40 minuter i veckan och ibland mindre. Jag lärde mig vissa grammatiska grunder och lärde mig uttal genom att läsa texter, ibland utan att förstå vad jag läste. Efter 1991 så besökte jag några av mina släktingar på Ösel och många av dem kunde ingen engelska. Speciellt de yngre barnen var nyfikna och var inte rädda för att kommunicera och tog mig ofta i handen och gick omkring och pekade på saker, berättade vad det hette på estniska. Jag försöker att prata estniska när jag är i Estland och det går ganska bra i de flesta vardagliga situationer. Jag lär mig fortfarande estniska när jag är där. Hemma lyssnar jag oftast på estnisk radio. När jag arbetade som rådgivare för Estlands försvarsmakt 2003, skapade jag även en militär ordlista.
På senaste år har några röster i skolan föreslagit att lägga ner vänföreningen då det inte finns tillräckligt många föräldrar som vill engagera sig? Du har varit väldigt tydlig med att föreningen inte får avvecklas. Varför?
– Bristen på engagemang ligger i föräldrarnas tro att det främst är institutionerna (förskola, skola, tidigare värnplikten) som ska uppfostra deras barn. Om man har valt en speciell skola som exempelvis Estniska skolan, känns det naturligt att föräldrarna engagerar sig.
Vänföreningen är det enda forumet där medlemmar och föräldrar har någon verklig makt att genomföra något. Makten grundar sig på att resurser i form av pengar och ”arbetstid” finns tillgängligt för att utveckla och slutföra goda idéer. Det andra skälet är att det fanns en tanke från början när föreningen bildades, att skydda skolan. De ville skydda skolan mot ekonomiska och ideologiska hot. Idag står skolan på en hyfsad stabil grund, vilket är bra. Ideologiskt så står skolan inför andra utmaningar som handlar om en osäker skolpolitik, en ökad främlingsfientlighet och en svensk avundsjuka mot friskolor eller privat verksamhet.
Förutom det finns det andra krafter utanför Sverige. Nu som då är strategin hos Ryssland att påverka, infiltrera och skapa ”osanningar” i syfte att splittra väst. De har sedan länge riktat in sig på skolor, utbildning av lärare och journalister samt freds- och miljörörelser. En annan viktig grupp har varit f.d. sovjetmedborgare i exil. De olika estniska föreningarna var ofta utsatta för infiltration på 50- och 60-talen. Hotet idag är mer subtilt, men en grupp som vänföreningen kan ändå vara ett objektivt filter som kan se skolan från både ut- och insidan.
SIRLE SÖÖT
moc.l1732340415iamg@1732340415toos.1732340415elris1732340415
