Anna Fock hittade hem i punkens Estland
– Minuga toimuvad alati mingid muutused, kui ma Eestisse satun. Ma justkui unustan ära, et ma olen tegelikult igav ja muutun seiklushimuliseks, julgeks, tugevaks ja natuke ka ilusamaks.
Kirjutamise hetkel on Anna just jõudnud tagasi oma kolmandalt Eesti reisilt selle aasta jooksul. Kuna ma ise ei olnud ka juba kaua jalga oma teisele kodumaale tõstnud, otsustasin osa reisist Annaga kaasa teha.
Kohtusime Anna ja tema pojaga Kuressaares ja hiljem Tartus, kus muuhulgas uurisime ja imetlesime maalilisi puitasumeid. Ometi oli see kunagi hoopis teistlaadi imetlus, mis sundis Anna Eestile tähelepanu pöörama.
– Kõik sai alguse sellest, et ma komistasin Eesti pungi otsa, kui ühe raamatuprojekti jaoks materjali kogusin. Enne seda ei olnud ma Eestile õieti vist kunagi mõelnud, aga läbi muusika armusin ma sellesse keelde ja kuna ma siis ka avastasin, et Vennaskond ikka veel tegutseb, otsustasin neid live’s näha. Lihavõttevaheaja veetmine Tallinnas oli siiski minu poja idee. Mind tabas kojujõudmise tunne – sealt eemal viibimist ei saa ma kirjeldada kuidagi muudmoodi kui kojuigatsust.
Nõukogude Eesti 80. aastad olid punkmuusika arenguks parim aeg ja koht, väidab Anna ja jätkab:
– Punk nähtusena on ju päriselt huvitav ainult autoritaarsetes ühiskondades, kus rahval tõesti on põhjust süsteemile n.ö. keskmist sõrme näidata. Huvitaval kombel on aga punk jätkuvalt nii elav. Vennaskonnaga tekkis mul eriline suhe. Neist sai üks nendest bändidest, kelle pärast ma reise ette võtan ja kelle kontserdid on olnud kõik erineval kombel fantastilisteks elamusteks.
Kui punk viis su kord Eestisse, siis mis sunnib sind ikka ja jälle sinna tagasi pöörduma?
– Sa mõtled lisaks kontsertidele ja kojujõudmistundele ja enda vägevana tundmisele? Õlu! Ei. Või siiski jah, aga seal on ka palju mud, mis mulle meeldib. Mulle tõesti meeldivad inimesed seal, kuigi eestlased, kellele ma olen seda öelnud, peavad mind põrunuks. Rahvas ei naerata, ega poe ilmaaegu, aga üldine õhkkond on heatahtlik ja alati on võimalik leida abivalmis inimesi. Peale selle on võimalik selline asi, et lihtsalt hakata võõraste inimestega leivast rääkima. Rootsis ei teatagi mida tumeda leiva all õieti mõeldakse. Ja võõrastega ka niisama lihtsalt vestlust ei alustata.
Anna toob välja veel ühe kultuurilise erinevuse, ehk kui erinevalt suhtutakse puudesse. Rootsis ei tolereerita reeglina puid mis on kuivanud, viltukasvanud või lihtsalt jalus. Kõik sellised võetakse maha, ütleb Anna. Mina omalt poolt mõtlen vaidlusalustele Vasagatani pärnadele Göteborgis ja nn. televisiooni-tammele Stockholmis Östermalmis.
– Eestis kohtan ma kogu aeg imelisi viise, kuidas tulla toime surnud või kõverate puudega. Ümber kukkuma hakkavaid puid toestatakse nii, et sinna otsa saab ronida. Kord nägin üht kuivanud puud, mille keegi oli roosaks värvinud… Erinevused ei ole ju nii ilmselged, et neid oleks mitte-estofiilile kerge seletada, aga Eesti on eriline, kuigi mitte supereksootiline. Eesti tundub mulle väga elavana.
Kui ma nüüd ütlen, et sa kuulud baltisaksa estofiilide pikka jadasse, siis mis sa selle peale kostad?
– Focki suguvõsa baltisaksa päritolu meenutati mulle sel kevadel! Kunagi varem oli mu onu teinud vapra katse mulle seletada suguvõsa ajalugu, aga kuna ma olin siis umbes neliteist ja palju rohkem huvitatud pahadest poistest ja sellest kuidas suitsetamisega mitte vahele jääda, siis ei jäänud mulle sellest eriti muud meelde kui miskit Ingerimaa ja Liivimaa kohta. Nüüd kevadel oli see hoopis Tõnu Trubetsky [Vennaskonna laulja. Toim.], kes mulle seda jälle meelde tuletas, kui ma talle meilisin ja kontserdiaegu uurisin ja raudse eesriide taguse pungi kohta oma raamatu jaoks opakaid küsimusi küsisin. Ta seletas siis pikalt Eesti lossidest ja mõisatest ja leidis ka ühe vana Focki suguvõsa vapi. Kuigi arvatakse, et kõik Fockid on omavahel suguluses, on seos minu suguvõsaharu ja balitsaksa Fockide vahel senini igatahes jäänud ebaselgeks. Igatahes oli huvitav seda jälle meenutada, eriti veel kuna minust oli saanud estofiil enne kui suguvõsa päritolu pilti ilmus. Aga eks ma kunagi süvenen sellesse põhjalikumalt.
Sa oled öelnud, et veel kuu aega tagasi oskasid sa eesti keeles küll öelda perse, aga mitte aitäh. Kuidas su keeleõpingud ka edenevad?
– Nojah, ma olen ju palju õppinud lihtsalt muusikat kuulates, aga minu sõnavara koosneb seetõttu ju väljenditest, mis keerlevad ümber armastuse, perse ja maailmalõpu. Nii, et argiseid viisakusväljendeid õpin ma vastavalt sellele kuidas vajadus tekib. Lisaks sellele olen ma ühtteist üles korjanud ka lihtsalt Eestis viibides. Ma saan nüüd juba täitsa hästi aru ja üritan näiteks toitu tellida eesti keeles. Vahel ma saan küll vee asemel keefiri, aga muidu saan ma päris hästi hakkama. Aga nüüd olen ma otsustanud korralikumalt keelt õppima hakata ja käin nüüd Uppsala Ülikooli kaugõppekursustel. Eks näib, kuidas sellega läheb. Elu on pisut tormiline parasjagu, mistõttu ma hoian ambitsioonid mõõdukal tasemel, aga niikaua, kui õppimine väga stressi tekitama ei hakka, kavatsen ma jätkata.
Vene romansist sündis vene romaan
Ma sain Annaga tuttavaks mõned aastad tagasi kui me koos Göteborgi ülikoolis vene keelt õppisime ja tema viimane romaan, Cirkus Smuts, kirjeldabki lühidalt öeldes keeleteaduskonna üliõpilaste elu seal. 2013 aastal avaldas Anna oma debüütromaani Absolut Noll, mis räägib vene homode elust Peterburis. (Romaan pärjati nii Katapulti auhinnaga kui Borås Tidningeni debütandipreemiaga.) Kui Eesti suhtes tärkas tema huvi läbi pungi, siis millest ta vene romanss alguse sai?
– Seeme hakkas idanema juba palju aastaid tagasi, kui mul oli suhe mehega, kes mulle õhtuti kitarri mängis ja Võsotskit laulis. Asi läks aga tõsisemaks siis, kui ma vene keelt õppima hakkasin, et tõlkijaks saada. Üsna pea pärast seda sõitsin üksi koos pojaga Peterburi. Ta oli siis vaid nelja või viie aastane, ära küsi kuidas ma võisin ette kujutada, et see hea mõte oli, aga ellu me jäime.
Hiljem olen igatsusega meenutanud neid kordi kui mingid tädid minuga kurjustasid, et ma ilma mütsita käisin või neid ängitekitavaid tagahoove. Absolut Nolli kirjutasingi ma selleks, et saaksin end jälle seal tunda. Minu kirjutamine tulebki hästi välja vaid siis, kui mind kannustab igatsus mingi koha järele või kihk end kellegi teisena tunda. Seevastu ei õnnestu mul kunagi õieti kirjutamine, mis on kantud vaid mõnest heast ideest. See vene teema tundub kuidagi minu isikuga sobivat. Ma ei oska täpselt öelda, mis see on, aga tõenäoliselt miskit, mida saab vaid vene keeles väljendada. Nüüd suvel, kui ma olin Venemaal ja kogusin andmeid oma järgmise vene romaani jaoks, märkasin, et mu vene romanss ei olnud sugugi veel lõppenud. Mulle siiski piisab väikestest annustest, sest ma arvatavasti ei jaksaks elada kuskil, kust toast lahkumiseks pead olema fatalist ja kus kogu aeg pead kartma haiglasse sattumist.
Kuidas erinevad omavahel Venemaa ja Eesti?
– Kui nüüd edasi rääkida minu reisimistest ja kirjutamistest idapool Läänemerd, siis tundub, et suur erinevus on inimeste suhtumises riiki. Venemaal on justkui enesestmõistetav pea kõigile, kellega rääkida, et ollakse osaks mingist sotsiaalsest ja meditsiinilisest eksperimendist ja et riik üritab sind tappa. Samas ei näi see eriti kedagi häirivat ja enamasti on inimesed rahul oma eluga seal, kus nad on, olgu see või mõne radioaktiivse jõe kaldal, kuhu tuumajäätmeid uputatakse. Ma märkasin isegi pärast nädalat Tsheljabinskis saastunud piirkondi mööda reisides, et mu enda suhtumine ellujäämisse oli muutunud oluliselt. Olles enne lühimakski sõiduks korralikult turvavöö kinnitanud, põrkasin ma nüüd ringi autos ja naersin hüsteeriliselt pärast selle päeva neljandat surmasuust pääsemist. Eestis on ka alati pisut hullumeelsust, muidu mulle seal ei meeldikski, aga alatoon on hoopis teine ja lollused ei tundu seal kunagi eriti riskantsed. Eks see ilmselt sõltub ka sellest, mis ma ette võtan – minu eesti lollused piirduvad sellega, et kontserdilava ees esimeses reas seista ja nautida seda, kuidas turvamehed paanikasse satuvad. Vene lollused seevastu on pigem kategoorias tuumalõhkepeade laadimiskohtade ümber hiilimine.
Sügisvaheajal lähed jälle Eestisse. Mis sul seekord plaanis on?
– Ma polegi päris kindel. Seekord reisin ma üksinda ja mul oli plaanis pisut kirjutada, aga pärast seda kui ma olin reisi ära otsustanud, sain ma läbipõlemisdiagnoosi, nii et ma kavatsen enda suhtes leebe olla ja mitte ette kujutada, et ma kohe oma ambitsioonika vene tuumakatastroofiromaaniga ühele poole saan. Aga ma võtan igal juhul kaasa kirjutamiseks vajalikud materjalid ja ehk saan ma siiski miskit tehtud ka. Või siis alustan hoopis oma Eesti romaani, mis mul peas küpseb. Muidu tahan ma lihtsalt Tallinnas olla, süüa musta leiba sinepi ja suitsujuustuga, rääkida natuke eesti keelt, jalutada puumajade vahel ja lemmikkohtades õlut juua. Ja siis ma pean ka miskit oma sünnipäeva tähistamiseks välja mõtlema. Ma pean üsna odavalt toime tulema, mis tähendab, et ma väga laiutada ei saa, aga ehk mõne kontserdikülastuse siiski.
Mina usun, et me kuuleme Anna Fockist edaspidi veel palju rohkem ja kindlasti mitte ainult ajakirjas ETC, kus ta kolumnistina toimetab ja Aftonbladeti ja Svenska Dagbladeti kultuurikülgedel, vaid kindlasti ka Stockholmi Eesti Päevalehes ja siin, sverigeesterna.se lehel.
Filip Laurits
moc.l1735211833iamg@1735211833stiru1735211833alpil1735211833iflra1735211833c1735211833
– Det händer något med mig varje gång jag kommer till Estland, som om jag glömmer att jag egentligen är tråkig och blir äventyrlig, modig, superstark och lite snygg. Författaren Anna Fock (32) blev blixtförälskad i Estland. Det är ett distansförhållande, men en kärlek som verkar växa sig starkare och starkare.
I skrivande stund är Anna Fock nyligen hemkommen från sin tredje Estlandsresa inom loppet av ett halvår. Det var längesen jag själv satte foten i mitt andra hemland så jag bestämde mig för att följa med under en del av hennes resa. Jag strålade samman med Anna och hennes son i Kuressaare och senare Tartu där vi bland annat utforskade, och beundrade, städernas pittoreska trähusområden. Det var emellertid en helt annan beundran som först fick Anna Fock att fästa sina ögon, eller snarare öron, på Estland.
– Det började med att jag snubblade över den estniska punken av en slump medan jag gjorde efterforskningar till ett romanprojekt. Innan dess hade jag nog inte tänkt så mycket på Estland alls, men med musiken blev jag kär i språket och i samma vända upptäckte jag att Vennaskond fortfarande var aktiva och bestämde mig för att försöka se dem live. Men att åka till Tallinn på påsklovet var min sons idé. Det var som att komma hem – när jag inte är där kan jag inte beskriva det som annat än hemlängtan.
Estland under sovjetiskt åttiotal var en perfekt plats för en punkscen att växa till sig på, menar Anna, och fortsätter:
– Punk som företeelse blir ju egentligen bara riktigt intressant i auktoritära samhällen eller under förhållanden där folk verkligen har anledning att hålla långfingret högt, så att säga. Men det roliga är att den fortfarande är så pass levande. Vennaskond fick jag en speciell relation till, de blev ju ett av de band jag reser för att se och de konserter jag har varit på har varit overkliga upplevelser på olika sätt.
Om det var punken som först drog dig till Estland, vad är det som får dig att komma tillbaka igen och igen?
– Förutom fler konserter och känslan av att komma hem och vara tuff? Ölen! Nej, eller jo, men det finns mycket som jag tycker om. De estländare jag sagt det till har undrat om jag är riktigt klok, men jag tycker om människorna. Folk kanske inte ler och fjäskar i onödan, men det är en snäll grundstämning och går det dåligt är det alltid någon som hjälper en. Dessutom kan man lära känna folk genom att gå fram till en främling och börja diskutera bröd – i Sverige vet folk inte ens vad man menar med svart bröd och man får inte snacka med främlingar.
En annan sak som Anna lyfter fram, som kan stå symbol för en annan kulturskillnad, är hur man hanterar träd i Estland jämfört med Sverige. I Sverige råder i regel låg tolerans mot träd som är döda, växer snett eller står i vägen, allt ska huggas ned, menar hon. Mina tankar förs till de omstridda lindarna på Vasagatan i Göteborg och ”TV-eken” på Östermalm i Stockholm.
– I Estland tycker jag hela tiden att man ser underbara sätt att bemöta träd som inte är levande eller raka. Man kanske stöttar upp ett träd som håller på att tippa så att det står kvar och går att krypa upp och sitta i, någonstans såg jag ett dött träd som man målat rosa… Skillnaderna är ju inte så uppenbara att det är lätt att förklara för icke-estofiler, det är säreget men inte superexotiskt. Men det känns väldigt levande.
Om jag säger att du sällar dig till den långa raden av balttyska estofiler, vad säger du då?
– Det här med släkten Focks balttyska bakgrund är något jag blev påmind om i våras! Någon gång gjorde min morbror ett tappert försök att berätta om släktens historia, men eftersom jag var kanske fjorton år och mest intresserad av tjuvrökning och fula pojkar så uppfattade jag inte mycket mer än någonting om Ingermanland och Livland. Nu var det Tõnu Trubetsky [sångare i Vennaskond, red. anm.] av alla människor som påminde om det efter att jag mejlat honom för att fråga om konserter och ställa dumma bokresearchfrågor om punk bakom järnridån. Han pratade mycket om estniska slott och gods ett tag och hittade ett gammalt von Fock-släktvapen. Men även om man antar att alla Fockar har samma ursprung är det ingen som lyckats hitta den exakta kopplingen mellan baltfockarna och min del av släkten. Men det var en spännande påminnelse, speciellt eftersom jag blev estofil innan det här kom in i bilden, så det ska jag nog titta mer på vid tillfälle.
Du har sagt att du fram till för en månad sedan kunde säga röv på estniska, men inte tack. Hur går det med att lära dig språket?
– Ja, jag har ju lärt mig enormt mycket bara av att lyssna på musik, men mitt ordförråd har till ganska stor del kretsat kring kärlek, röv och världens undergång just därför, så vardagliga artigheter tar jag reda på när jag märker att det behövs. Sedan har jag ju snappat upp en massa extra av att vara i Estland, så jag förstår ganska bra och försöker till exempel beställa mat på estniska när jag är där. Förutom att jag ibland får kefir i stället för vatten till maten brukar det gå bra. Men nu tänkte jag lära mig ordentligt och läser estniska på distans från Uppsala. Jag får se hur det går, det är lite för mycket liv i livet just nu så jag försöker hålla ambitionsnivån på en hanterlig nivå, men så länge jag inte blir stressad av pluggandet tänker jag fortsätta.
Rysk romans slutade i rysk roman
Själv lärde jag känna Anna för en handfull år sedan när vi studerade ryska tillsammans vid Göteborgs universitet, och hennes senaste roman Cirkus Smuts skildrar också, kort sagt, livet för några studenter vid språkinstitutionen där. 2013 debuterade hon med romanen Absolut noll som berättar om ryska homosexuellas vardag i St. Petersburg (romanen belönades med såväl Katapultpriset och Borås Tidnings debutantpris). Så om det var punken som väckte intresset för Estland, hur började hennes ryska romans?
– Det såddes ett frö för många år sedan när jag var tillsammans med en man som spelade gitarr och sjöng Vysotskij för mig på kvällarna, men det började på riktigt när jag började studera ryska för att bli översättare. Ganska kort efter det åkte jag till Sankt Petersburg ensam med min son som var fyra eller fem år då – fråga mig inte hur jag fick för mig att det var en bra idé, men vi överlevde. Efteråt längtade jag efter att bli uppläxad av tanter som såg mig gå utan mössa och efter ångestframkallande bakgårdar och skrev Absolut noll för att få vara där. Det är alltid så när jag skriver, att det blir bra när jag bara drivs av längtan efter en plats och en vilja att låtsas vara någon annan och dåligt när det mest bygger på en bra idé. Det är något med det ryska som passar min personlighet, exakt vad vet jag inte men det är antagligen något som bara kan uttryckas på ryska. Nu i somras var jag i Ryssland och gjorde research för nästa ryska roman och märkte att den där romansen inte alls var slut. Men det räcker med små doser, i längden skulle jag nog inte orka leva på en plats där man måste vara fatalist för att alls kunna gå utanför dörren och där man ska vara rädd för att hamna på sjukhus.
På vilket sätt skiljer sig Ryssland och Estland åt?
– Om jag ska prata vidare om mitt resande och skrivande öster om Östersjön känns det som en stor skillnad i hur folk i allmänhet förhåller sig till staten. I Ryssland är det liksom en självklarhet för de flesta man talar med att man är en del av ett socialt och medicinskt experiment och att ens land försöker döda en, samtidigt som det inte verkar hindra speciellt många från att trivas och tycka att de har det bra där de bor även om det är intill en radioaktiv flod där det dumpas kärnavfall. Jag märkte det själv under den här senaste researchresan jag nämnde, när vi var en vecka utanför Tjeljabinsk och reste runt i kontaminerat område, att även min egen inställning till min överlevnad förändrades drastiskt på några dagar. Jag gick från att aldrig åka minsta sträcka utan säkerhetsbälte till att kastas runt i en bil och skratta hysteriskt åt dagens fjärde nära-döden-upplevelse. Det är alltid lite galenskap i Estland också, annars hade jag inte gillat det, men det är liksom en annan grundton i dumheterna och det känns aldrig riktigt riskabelt på samma sätt. Kanske handlar det sistnämnda om vad jag får för mig att göra också – estniska dumheter för mig är typ att stå längst fram på en konsert och tycka det är kul när säkerhetsvakterna får panik medan ryska dumheter till exempel har varit att smyga runt vid ett ställe där man laddar kärnvapen.
På höstlovet bär det av till Estland igen. Vad står på schemat denna gång?
– Jag vet inte säkert, den här gången åker jag ensam och hade tänkt skriva, men efter att jag bestämde mig för att åka blev jag sjukskriven för utmattningssyndrom så jag tänker vara snäll mot mig själv och inte förvänta mig att bli klar med den ambitiösa ryska kärnkatastrofromanen. Men jag tar med skrivmaterial och kanske får jag en del gjort på den, eller så börjar jag på Estlandsromanen jag har i huvudet. Annars vill jag mest vara i Tallinn, äta svart bröd med senap och rökt ost, försöka tala lite estniska, promenera bland trähus och dricka öl på favoritställen. Och så får jag väl försöka hitta på något att ta mig för på min födelsedag. Jag kommer behöva leva ganska billigt så det blir kanske inga stora utsvävningar, men jag hoppas på konserter.
Jag tror att vi kommer att höra mycket mer om Anna Fock i fortsättningen, inte bara i ETC där hon själv är krönikör, på Aftonbladets och Svenska Dagbladets kultursidor, utan även i Estniska Dagbladet och här på sverigeesterna.se.
Filip Laurits
moc.l1735211833iamg@1735211833stiru1735211833alpil1735211833iflra1735211833c1735211833
