Hain Rebas: OM FRED OCH FRIHET

117

Det gick inte att hålla tillbaka, den 1. september där i Martebo gamla fina kyrka på Gotland, när jag i gästboken såg fd ärkebiskopen KG Hammars autograf: Dona nobis pacem! Dvs: Herre, giv oss fred! Spontant, lite trotsigt och självsvåldigt tog jag fram en penna och lade till: et libertatem, dvs: och frihet!  Självklart ju, för en man med estnisk bakgrund. Fred och frihet! I synnerhet på 80-årsdagen efter krigsutbrottet. Tydligen mindre självklart för en svensk ärkebiskop. 

Lätt påminns jag här om mina föräldrars och deras vänners småleenden och huvudskakningar när TV visade filmer från den 7. maj 1945 från Kungsgatan i Stockholm. Vem minns inte denna festliga jublande fredsyra, med skrivpapper som moln av konfetti singlande ut över den med glada människor överfulla gatan. – Såå typiskt svenskt! Sympatiskt ja, och – såå typiskt blåögt.

Se Journalfilm Fredsdagen 1945 firas i Stockholm

Samtidigt bankade ju detta OBS vapenstillestånd in sista spiken i kistan på miljoner européer, som visserligen kommit ur den nazistiska askan men nu hamnat i den sovjetkommunistiska elden. Alldeles säkert jublades det betydligt mindre i sovjetiska fångläger och borta i Sibirien den 7. maj 1945. På andra sidan Östersjön, från Finland i norr,  visste och förstod man, att fred utan frihet inte är någon fred. Det var ju för att värna friheten, vapaus, man tagit krigen med Sovjetunionen. Och förlusterna. Människorna. Samt det sägenomsusade Karelen. Likaså visste man i Helsingfors, att frihet utan fred är en omöjlighet, ty då hotas ju friheten dagligen.

Tanken på frihet, libertas, liberté, liberty, utgör till i våra dagar grunden för hela den tradition vi brukar kalla västerländsk. Liksom tanken på likaberättigandet, demokrati, samt idéer som rättvisa, tolerans och mod, liksom rätten och plikten att försvara sig, härstammar de förstås från antiken. Närmare bestämt finner vi allt  detta i Perikles s.k. liktal för c:a 2.500 år sedan (i strategen-historikern Thukydides utformning) över de i krig stupade atenarna.

Ja, eller hur, detta låter väldigt omodernt, mycket lite ärkebiskopligt om man säger så, närmast osvenskt. Och är det tydligen också – så till den grad, att vårt fjäskiga Skolverk nyligen och för all framtid försökte skära av Sveriges ungdom från hela denna antika/västerländska tradition.

Men i det brittiskt och nordiskt influerade Göteborg motsatte man sig under det andra världskriget på bred front den officiella svenska, stockholmska, undfallenheten. Bakom denna hållning stod inte bara legendariska chefredaktören Torgny Segerstedt på GHT, utan även landshövdingen Malte Jacobsson, teaterchefen Torsten Hammarén, högskolerektor Curt Weibull med flera, men även del av arbetarrörelsen och dess hövding Albin Ström, som liksom de övriga – i frihetens namn – kunde attackera såväl Hitler som Stalin. 

Just därför, på grund av denna principiella hållning, är nog förbipasserande göteborgare också lite stolta över Segerstedtmonumentet mitt i stan, den vita obelisken vid Vasaplatsen: Där står för all framtid, hugget i sten (GHT den 9. okt. 1940) :

De fria fåglarna plöja sig väg genom rymden.
Många av dem nå kanske ej sitt fjärran mål.
Stor sak i det. De dö fria…