Daisy Idla-Nilsson (1924 – 2021)

469

På svenska


DAISY IDLA-NILSSON
28.01.1924 – 28.12.2021

Aastad Eestis

Oma esimesed 20 aastat elas Daisy Eestis. Tema isa Ernst Idla oli tuntud spordi- ja võimlemispedagoog. Ta treenis noori jooksmises, kõrgus- ja kaugushüppes ning oli 1928 ja 1936 olümpiamängude eel riiklik treener, tehes ka hommikuvõimlemise saadet raadios koos abikaasa Leidaga, kes saatis klaveril ja komponeeris ise muusikat liikumisele. Tallinnas avati Ernst Idla Võimlemisinstituut õpetajate koolitamiseks. Seal arendas Idla oma tehnikat – rütmilist liikumist naistele ja meestele ning lastele. Idla meetod levis Eesti koolides ja hakkas domineerima liikumisõpetuses üle terve maa.

Nõukogude ja Saksa okupatsiooni ajal elasid Daisy ja tema seitse aastat noorem õde Ingrid läbi õudsaid sündmuseid. Kui nende talu, kus nad elasid, sattus lahingutule alla, said nii Daisy kui isa Ernst haavata jalga ja selga. Mürsukilde kandis Daisy oma kehas elu lõpuni. 

Põgenemine Rootsi

Kui Nõukogude võim oli alustanud teist korda Eesti okupeerimist, õnnestus perekonnal mootorpaadiga (Allotar, toim.) põgeneda. Sajast reisijast 14 olid Daisy pereliikmed ja sugulased. 23. septembril 1944 alustasid nad põgenemist Rootsi. Neid ootas ees dramaatiline ööpäev tormisel Läänemerel vene lennukitega, kes üritasid nende põgenemist takistada. Kui paat lähenes Rootsi rannikule, märkas neid üks Rootsi mereväe paat ning juhatas nad läbi saarestiku Sandhamni sadamasse. Naiskodukaitsjad lottad võtsid nad vastu ja pakkusid neile magusast Rootsi leivast tehtud täpilisi vorstivõileibu, körti ja praetud lesta. Seda pidusööki ei unustanud neist keegi ja igal põgenemise aastapäeval tegid nad samasugused võileivad. 

Idla tegevus Rootsis

Juba 1945. aastal alustas Ernst Idla oma tegevust tolleaegse Võimlemise Keskinstituudi ruumides Hamngatsbackenil Stockholmis, osalejateks eesti tüdrukud. Rootsi keelt oli Ernst Idla õppinud omal käel ja nii alustas ta esimest Idla kursust rootsi õpetajatele juba 1946. aastal. Kogu pere pühendus Idla tegevuse ülesehitamisele. 

Idla meetodit hakati märkama üha rohkem ja see sai tõelise menu osaliseks rahvusvahelisel võimlemispeol Lingiad 1949 Stockholmi staadionil. Selle valguspeo režissööriks oli Ernst Idla. Probleemiks osutus pallide hankimine. Tänu Daisy tulevasele abikaasale Bertilile õnnestus saada palle, aga need olid ilma värvita. Võimlejad ostsid punast värvi ja valget lakki ning värvisid ise oma pallid. Daisy oli üks nendest 280-st Idla tüdrukust staadionil. Idla tüdrukute edu viis selleni, et kõik soovisid nüüd õppida Idla meetodi järgi. 

Ingrid 

Idla liikumise administratiivse töö eest hoolitses palju aastaid Daisy õde Ingrid. Ta oli samuti juht ja instruktor ning korraldas esinemisi ja turneesid Rootsis ja mujal maailmas. Kui Eesti sai taas vabaks, kolis Ingrid 1991. aastal tagasi Eestisse, et seal taaselustada Idla meetodit koolivõimlemises ja juhatada kursusi õpetajatele. Ingrid jäi septembris 1994 Estonia katastroofis kadunuks. 

„Daisy jooksis justkui ei puudutanukski maad ega põrandat!”

Daisyst endast sai väga tubli Idla võimleja. Eriti märgati tema suurepärast jooksmise ja palli käsitlemise oskust. Kõnd ja jooks said alati palju entusiastlikku tunnustust. „Et midagi nii lihtsat nagu kõndi ja jooksu saab esitada nii kaunilt, loomulikult ja mitmekülgselt!” oli tavaline kommentaar esinemistel. 

„Daisy oli nii osav ja nõtke ning tema liigutused olid kõigist kõige ilusamad.”
(DN 2015-05-25) 

Daisy juhendas treeninggruppe palju aastaid ja õpetas Idla juhte nii Rootsis kui Eestis. Pärast Ernst Idla surma 1980 sai Daisyst juhtiv pedagoog (chefpedagog) ja tema vastutusse jäi Idla meetodi edasikandmine.  

Temast sai väga hinnatud juht ja õpetaja. Pedagoogina oli tal alati palju oskusi, ta oli hästi ettevalmistunud ja temast kiirgus suurt pühendumust. Talle oli omane juhtida pehmelt ja anda naisrühmadele lahkesti tunnustust, kuid samas näidates täpselt ette, kuidas liikumist saab teha paremini ja kui oluline see oli põhiliigutustes. Lihtsuses peitub ilu, tavatses ta öelda. Mis tema muusika eelistustesse puutub, siis ta eelistas modernsust. Paljud tema teemad, mida ta arendas, on jätkuvalt kavades, nagu näiteks „Õunapuuõis”, Daisy rahulikud käsivarreliigutused ja külgedele painutused. 

Korraldati treeningreise erinevatesse maadesse. Esialgu juhtis treeninguid Ernst, kuid hiljem võttis Daisy üle. Sageli oli reisidel kaasas ka Bertil ning teised võimlejate abikaasad.

Daisy abikaasa Bertil Nilsson (1920–2020) oli väga hea hobifotograaf ja dokumenteeris Idla liikumist piltidel. Nad hoolitsesid kahekesi selle eest, et Idla tegevus sai erineval viisil dokumenteeritud ja arhiveeritud. 

Daisy oli juhendaja kuni 2010. aastani, olles siis juba 86-aastane. Hiljem ei olnud tal enam võimalik aktiivselt Idla tegevuses osaleda. Immanueli kiriku juures tegutsevate Daisy mantlipärijatega oli tal tihe kontakt telefoni teel, et arutada ja anda nõu juhtimisküsimustes. Ta soovis olla tegevusest informeeritud ja kuulda, mis toimumas on.   

Kui Daisy elas 2020. aastal hooldekodus, soovis ta näha Idla-tüdrukute esinemist, et rõõmustada nii ennast kui teisi selles hooldekodus. Augustikuus tulidki mõned tüdrukud esindusgrupist sinna esinema ja muuhulgas oli üks kava 40. aastatest. Tüdrukud olid hoolikalt harjutanud ja teadsid, et Daisy oli üks peategelane publikus. Tüdrukud olid väga tublid ja Daisy koos kõikide teiste hooldekodu elanike ja personaliga avaldasid neile kiitust.

Daisy suri 28. detsembril 2021. 

Jääme Daisyt mäletama suure tänutunde ja austusega selle kõige eest, mida ta tähendas Idla tegevusele alates varasest noorusest kuni surmani. 

Nende ridade inspiratsiooniallikaks oli Daisy Idla Nilssoni raamat „Idla tüdrukud ja Ernst Idla”. Artiklis on kasutatud ka fotosid Vello Pekomäe ja Gunvald Håkanssoni raamatust „Lingiaden 1949 och Idlagymnastiken”. Lisaks aitasid andmeid koguda Daisy Idla-juhtidest kolleegid. 

Marie-Louise Lavén, Elisabeth Romefors
Tõlge eesti keelde Sirle Sööt


DAISY IDLA-NILSSON
28.01.1924 – 28.12.2021

Tiden i Estland 

De första tjugo åren växte Daisy upp i Estland. Pappa Ernst Idla hade i Estland blivit känd och etablerad i fråga om idrott och gymnastik. Han tränade ungdomar som ägnade sig åt löpning, höjd- och längdhopp, blev rikstränare för estniska friidrottare inför OS 1928 och 1936, och höll radiosändningar med morgongymnastik tillsammans med hustru Leida som stod för den pianomusiken som hon själv komponerat till rörelserna. I Tallinn tillkom Ernst Idlas Gymnastikinstitut för undervisning och utbildning av lärare. Det var också där han utvecklade sin Idlametod som Ernst Idla beskrev som en rytmisk rörelselära avsedd för kvinnor, män och barn. Idlametoden spreds till skolorna i Estland och den kom att dominera den fysiska rörelseskolningen i landet. 

Under de sovjetiska och tyska ockupationerna upplevde Daisy och hennes sju år yngre syster Ingrid skrämmande händelser. När gården som familjen bodde på kom att bli centrum för stridigheter träffade kulsplitter rygg och ben på både Daisy och hennes pappa Ernst. Splittret i Daisys kropp fanns sedan kvar livet ut. 

Flykten till Sverige 

När Sovjet påbörjat sin andra ockupation av Estland lyckades familjen få tag på en båt att fly med. Av de ca 100 estländska passagerarna var fjorton personer från Daisys familj och släktingar. Den 23 september 1944 påbörjades flykten till Sverige. Det blev ett dramatiskt dygn över ett stormigt Östersjön och med ryska flygplan som försökte stoppa flykten. Då båten närmade sig den svenska kusten upptäcktes den av en svensk marinbåt som förde dem till Sandön i Stockholms skärgård. Där möttes de av lottor som bjöd dem på limpsmörgåsar med prickig korv, välling och stekta flundror. Den festmåltiden glömde ingen av dem och varje årsdag firas med samma sorts smörgåsar.

Idlaverksamheten i Sverige 

Redan 1945 kunde Ernst Idla starta sin verksamhet med estniska kvinnor som deltagare i dåvarande Gymnastiska Centralinstitutets lokaler i Hamngatsbacken i Stockholm. Svenska hade han lärt sig på egen hand så 1946 genomfördes den första Idlakursen för svenska lärare. Uppbyggandet av Idlaverksamheten engagerade hela familjen. 

Idlametoden började nu uppmärksammas alltmer och fick ett succéartat genombrott under den internationella gymnastikuppvisningen Lingiaden 1949 på Stockholms Stadion. Den genomfördes som en ljusfest med Ernst Idla som regissör. Att få tag på bollar hade varit ett problem. Tack vare Bertil, Daisys blivande make, kunde man få fram bollar av rågummi men de var utan färg. Lösningen blev att deltagarna själva köpte röd och vit lackfärg och målade sina bollar. Daisy var en bland alla de 280 Idladeltagarna inne på Stadions arena. Genombrottet för Idlaflickorna ledde till att många nu ville lära sig att träna enligt Idlametoden. 

Ingrid 

Det administrativa arbetet inom Idlarörelsen sköttes under många år av systern Ingrid. Hon var också ledare och instruktör samt organiserade alla uppvisningar och turnéer inom Sverige och i övriga världen. När Sovjets ockupation upphörde 1991 flyttade Ingrid tillbaka till Estland för att där åter föra in Idlametoden i skolgymnastiken och leda kurser för lärare. När fartyget “Estonia” sjönk i september 1994 var hon tyvärr en av passagerarna som sedan dess rapporterats saknad.

 “Daisy sprang som det verkade utan att nudda marken eller golvet!”

Daisy blev själv en mycket duktig Idlagymnast. Särskilt uppmärksammade man hennes stora skicklighet i löpning och i att hantera boll. Gång och löpning får alltid entusiastiska omdömen efter uppvisningar. “Att något så enkelt och ursprungligt som gång och löpning kan utföras så hänförande vackert, naturligt och varierat!” är en vanlig kommentar.

“Daisy var så kunnig och mjuk och hon gjorde de vackraste rörelserna av alla.” (DN 2015-05-25) 

Daisy var mån om sin personliga integritet och att värna om Ernst Idlas livsgärning. Hon ledde träningsgrupper under många år och utbildade Idlaledare både i Sverige och i Estland. Efter att Ernst Idla avled 1980 blev Daisy chefpedagog och ansvarig för att föra Idlametoden vidare. 

Hon kom att bli en mycket uppskattad ledare och ledarutbildare. Som pedagog var hon alltid kunnig, väl förberedd och utstrålade mycket stort engagemang. Hon hade en mjukhet i sitt sätt att leda och var frikostig med att berömma deltagarna i sina damgrupper men också noggrann med att visa hur rörelserna skulle utföras bättre och särskilt viktiga var grundrörelserna. Att det enkla är det vackra framhöll hon ofta. Vad gäller hennes inställning till musiken så fick den gärna vara modern. Flera av de teman, som hon utvecklade, är fortfarande en viktig del av träningen som t.ex. Äppelblom, Daisys lugna armrörelser och sidoböjningar. 

Det arrangerades ett antal träningsresor till olika länder. Till en början leddes träningen av Ernst men senare tog Daisy över. Även maken Bertil var med och vid några av resorna även äkta män till deltagarna.

Daisys make Bertil Nilsson (1920–2020) var en skicklig amatörfotograf och dokumenterade Idlarörelsen i bilder. Tillsammans såg de till att alla former av dokumentation av Idlaverksamheten blev arkiverade. 

Daisy var ledare fram till 2010 och var då i den aktningsvärda åldern av 86 år och hade då inte längre möjlighet att vara aktiv i Idlaverksamheten. De Idlaledare som efterträdde Daisy i Immanuelskyrkan hade täta telefonkontakter med henne för att diskutera och få råd i ledarfrågor. Hon var mycket angelägen om att hålla sig informerad om vad som hände och vad som var på gång i verksamheten. 

När Daisy 2020 bodde på ett äldreboende önskade hon att få se en Idlauppvisning att glädjas åt både för egen del men också för övriga på boendet. I augusti samma år uppfylldes hennes önskan då några flickor ur representationsgruppen gjorde en uppvisning där bl.a. teman från 40-talet fanns med. Flickorna förberedde sig noga i visshet om att Daisy var huvudpersonen i publiken på balkongen. Flickorna var duktiga och Daisy liksom övriga boenden och personal uttryckte sin uppskattning. 

Daisy avled den 28 december 2021. 

Det är med stor tacksamhet och respekt vi kommer att minnas allt som Daisy från unga år tills livets slut har betytt för Idlaverksamheten. 

Daisy Idla Nilssons bok “Idlaflickorna och Ernst Idla” har varit inspirationskälla till dessa rader och några bilder är hämtade ur boken. Två bilder är ifrån rapporten “Lingiaden 1949 och Idlagymnastiken”, utgiven av Vello Pekomäe och Gunvald Håkansson. Idlaledare som varit kollegor till Daisy har bidragit med uppgifter till denna text. 

Marie-Louise Lavén, Elisabeth Romefors