Ett barn av Ojamaa som köpte tillbaka det älskade Ojamaa till esterna 

Sirle Sööt, 02.11.2016 Rahvuslik Kontakt 2016/1 nr. 226

Jag träffar Ivar en novemberkväll på Brunkebergstorg, utanför hans IT-firma Multisoft, för att gå vidare till någon närliggande restaurang där man kan prata i lugn och ro och samtidigt få en bit mat. Vi landar på den närmaste restaurangen på Drottninggatan där vårt samtal sträcker sig i flera timmar.  

Förra veckan var du på Gotland och påbörjade där ett verkligt beundransvärt arbete. Berätta vad du håller på med! 
– Jag köpte tillbaka Ojamaa till esterna. Det har man drömt och talat om en lång tid. Nu är det gjort.  

Varför gjorde du det? 
– Alla som har varit på läger på Ojamaa åren 1949-1996 vet och känner vad Ojamaa är. Det är en plats i vår allas själ som vi alltid vill återvända till, för där finns så många gemensamma minnen.  
Jag tyckte det var väldigt synd när Estniska kommittén i slutet av 1990-talet kom fram till att sälja Ojamaa. Husen var i väldigt dåligt skick. Ingen hade renoverat dem på riktigt sedan 1949. Då var jag bara 25 år och hade ingen makt att påverka det beslutet. Jag och Martin Riit samt Riina Noodapera och Peeter Umblia ville köpa Ojamaa, men man ville inte sälja det till oss. Ingen motiverade varför.   
Ett sådant beteende berörde inte bara mig illa, utan många andra. Ledaren för Sommarlägrens styrelse (Suvekodude Kuratoorium) Aleksander Alep ville aldrig att Ojamaa skulle förgås. (Ivar tystnar och försöker hålla känslorna tillbaka, men lyckas inte) Jag gick för att hälsa på Alep i Ersta sjukhus innan hans död 1996. Alep sa till mig: ”Snälla Ivar, låt aldrig Ojamaa gå förlorat!” Jag kan aldrig glömma det ögonblicket. Ojamaa var en stor del av Aleksanders liv. (Ivars röst är ryckig och allvarlig). 

 Hur kom du på tanken att köpa Ojamaa nu 20 år senare? 
– Jag var på Ojamaa då och då om somrarna. Jag träffade alltid Ojamaas nya ägare Birgitta Gustavsson som en gång fick stället för 1 krona, köpte marken av Cementa för 200 000 kr och lät Länsstyrelsen bekosta renoveringen av taken för 2,4 miljoner. Jag sa till Birgitta att om hon någonsin vill sälja stället så ska hon ringa till mig. Det gjorde hon också den 22 juni 2015.  

 Men köpet genomfördes först ett år senare. Varför då? 
– Vi var tvungna att kontrollera vilket skick husen var i och vad det kommer kosta att göra i ordning dem. Birgitta ville ha 4 miljoner kronor. Jag ansåg att det var ett alltför högt pris. Vi landade i ett avtal på 2,98 miljoner, därtill 220 000 kr för att täcka vissa skulder.  

 Så nu är Ojamaa i dina händer? 
– Nej, jag hade helt enkelt möjlighet att komma fram med dessa miljoner och köpa loss fastigheten. Men jag vill inte ha den för mig själv. Jag vill så gärna att det ska vara ett gemensamt projekt för alla ester – vår allas gemensamma sommarstuga – en vilobas. Vilket konstigt ord (han skrattar). Min önskan är att Ojamaa alltid ska vara fullt av folk. 

 Du står egentligen inte helt ensam bakom detta Ojamaa-projekt? Vilka är dina närmaste stöttepelare? 
– Min närmsta partner är Liisa Aus som jag utformade prospektet tillsammans med och som jag tog beslutet med att köpa tillbaka Ojamaa. I vidare perspektiv backas vi upp av Ojamaa-gruppen som består av sommarlägrets tidigare deltagare och ledare. Det är flera hundra som har uppmuntrat mig och gett sitt stöd via Facebook-gruppen.  

 Så vad händer nu härnäst 
– Ojamaas byggnader är slitna men platsen är fantastisk. Det behövs investeringar på över 7 miljoner för att göra denna 1 500 m2 stora boningsyta till ett modernt rekreationskomplex. 
Just nu arbetar vi med Ojamaas nya hemsida ojamaa.se, genom vilken vi börjar sprida information om aktieteckning. 200 aktier ska tecknas. Alla som vill bli delägare i Ojamaa, får möjlighet att köpa aktier med nominalvärdet 50 000 kr. Helst vill vi hitta personer som är villiga att investera 300 000 kr, vilket ger ett platinamedlemskap. Ju fler aktier man har, desto större möjlighet har man att påverka hur det gemensamma projektet artar sig.  Det är en upplevelse för hela livet att delta i ett sådant projekt.  

Men om man inte kan få fram en så stor summa, men ändå vill delta i projektet. Är det möjligt? 
– Om en person har lust att sätta sina kunskaper i verket och har tid för att bidra till projektets genomförande, så absolut.  

Finns det inte en risk att du inte hittar tillräckligt många ester som vill bli aktieägare? 
– Jag tror på detta projekt och jag tror att det finns tillräckligt med sverigeester som delar min kärlek till Ojamaa med mig. Jag har lett ett företag med 60 anställda i 21 år och vi har väldigt stora kunder – Volvo, Scania, Trygg-Hansa osv. Jag har alltid rott i land alla projekt och tror att Ojamaa är nästa framgångsprojekt. 

Aleksander Alep tvivlade inte heller på dina förmågor, då han tog dig som praktikant till barnkolonin som 15-åring och redan vid 21 blev du föreståndare för lägret.  
– Jag blev föreståndare för sommarkolonin 1995 och och var det totalt under tio år. Jag gillar utmaningar och ansvar.  
Estniska kommittén beslutade 1996 att sluta anordna sommarläger på Ojamaa, då husen var i så dåligt skick. Då anordnade jag det själv på eget ansvar. Vi tog också emot 10-15 barn gratis vars ena förälder hade förlorat livet i Estonia-katastrofen. Vårt sommarläger fick till och med uppmärksamhet på Svenska Dagbladets förstasida och TV4:s Nyheterna kom och gjorde reportage. Det blev också det sista sommarlägret på Ojamaa. 

Efter det flyttade ni till Metsakodu? 
– År 1997 insåg jag också att jag inte längre klarar av att anordna Suvekodu på Ojamaa. Jag var betryckt och ville inte längre anordna lägret. Helve Jaagu anordnade då för första gången sommarkollo på Metsakodu. År 1998 fann jag åter kraften i mig och testade att anordna sommarlägret på Koitjärve, men lägergården visade sig vara lite för liten för vårt antal. År 1999 var lägret tillbaka på Metsakodu. På Ojamaa hade vi vant oss vid att hela tiden ha sol och aldrig regn. På Metsakodu regnade det hela tiden, men jag gillar ändå Metsakodu. Vi kortade ner lägrets längd från fyra veckor till 17 dagar och fortsatte med mottot ”Sommarens bästa dagar tillbringar du på sommarkollot”. 

Har jag rätt när jag säger att dina estniskakunskaper härstammar från sommarkollot? 
– Ja, det skulle man absolut kunna säga. Egentligen gick jag som barn också i Stockholms estniska förskola, men då var det annorlunda – några dagar i veckan. Min mormor Valli (Kivisäkk) hämtade mig från förskolan och passade mig. Med henne pratade jag estniska. När jag började gå i skolan träffade jag min mormor mer sällan.  
År 1982 var mitt första år på sommarkollot som barn. En stark motivation att lära mig estniska fick jag 1989, då Alep sa till mig att jag kan bli praktikant på Suvekodu, OM jag lär mig estniska. 

Varför pratade inte dina föräldrar estniska med dig? 
– Det är min äldsta brors förtjänst. Min mamma och pappa, som båda kom hit som flyktingar 1944, pratade estniska sinsemellan. Min äldsta bror Mark, född 1964, meddelade en dag när han kom hem från sandlådan att han inte längre tänker prata estniska, eftersom ingen förstår honom. Så blev det. Mina föräldrar började prata svenska med honom. 1968 föddes min bror Erik och jag först 1974. Som tredje barn fanns alla rutiner redan på plats. 

Hur ofta pratar du estniska? 
– Bara med dig, Lija (Langerpaur) och andra ester i Sverige lite för skojs skull. 

Minns du vår överenskommelse, att jag tar över sommarkollot och du lär din son estniska? 
– Visst minns jag. Det är så synd att jag inte hann komma till kursen ”Hur man lär sitt barn estniska” som hölls i mars. Jag vill ju att han också ska kunna komma till kollot. Men utan att kunna estniska går det ju inte. 

Du är väldigt musikalisk. Har du sjungit i estniska körer? 
– Lite. Men, mest tycker jag om att komponera musik. På Metsakodu föddes till exempel min sång Drömlandet, som Lija skrev texten till. Jag hade alltid med en synt till sommarlägren. Jag har fortfarande kvar den synten. Det var en present från Albert Meerik, en av de där gamla från Misomex.  

Du har alltid varit i tiden med dina IT-lösningar. En gång, när Facebook inte fanns än, var du beredd att utforma ett kommunikationswebbplats för REL. Men då trodde man att du i egenskap av affärsman säkert hade något slags egennyttiga tankar och projektet godtogs inte. Hur ska man komma runt sådana fördomar? Eller måste alla projekt gå med vinst? 
– Jag har aldrig sett estniska angelägenheter som ett tillfälle för mig att tjäna pengar. När jag anordnade sommarlägren ägnade jag hela min semester åt det och gjorde det inte för pengar. Samma sak var det med REL och nu med Ojamaa. Men jag har aldrig låtit något projekt gå med förlust. Företag måste vara hållbara.   

Ivar Algvere esimest aastat Suvekodu juhatajana. Viimane õhtu enne kojusõitu Ojamaal 1995. Foto: erakogu
Ivar Algvere som nybliven kolloföreståndare. Sista kvällen före hemresan på vägen från glasverandan mot havet 1995. Foto: erakogu
Ivar Algvere på Lörje gård i november 2016

Sirle Sööt 
sirle.soot@sverigeesterna.se