– Det händer något med mig varje gång jag kommer till Estland, som om jag glömmer att jag egentligen är tråkig och blir äventyrlig, modig, superstark och lite snygg. Författaren Anna Fock (32) blev blixtförälskad i Estland. Det är ett distansförhållande, men en kärlek som verkar växa sig starkare och starkare.

I skrivande stund är Anna Fock nyligen hemkommen från sin tredje Estlandsresa inom loppet av ett halvår. Det var längesen jag själv satte foten i mitt andra hemland så jag bestämde mig för att följa med under en del av hennes resa. Jag strålade samman med Anna och hennes son i Kuressaare och senare Tartu där vi bland annat utforskade, och beundrade, städernas pittoreska trähusområden. Det var emellertid en helt annan beundran som först fick Anna Fock att fästa sina ögon, eller snarare öron, på Estland.
– Det började med att jag snubblade över den estniska punken av en slump medan jag gjorde efterforskningar till ett romanprojekt. Innan dess hade jag nog inte tänkt så mycket på Estland alls, men med musiken blev jag kär i språket och i samma vända upptäckte jag att Vennaskond fortfarande var aktiva och bestämde mig för att försöka se dem live. Men att åka till Tallinn på påsklovet var min sons idé. Det var som att komma hem – när jag inte är där kan jag inte beskriva det som annat än hemlängtan.

Estland under sovjetiskt åttiotal var en perfekt plats för en punkscen att växa till sig på, menar Anna, och fortsätter:
– Punk som företeelse blir ju egentligen bara riktigt intressant i auktoritära samhällen eller under förhållanden där folk verkligen har anledning att hålla långfingret högt, så att säga. Men det roliga är att den fortfarande är så pass levande. Vennaskond fick jag en speciell relation till, de blev ju ett av de band jag reser för att se och de konserter jag har varit på har varit overkliga upplevelser på olika sätt.

Om det var punken som först drog dig till Estland, vad är det som får dig att komma tillbaka igen och igen?
– Förutom fler konserter och känslan av att komma hem och vara tuff? Ölen! Nej, eller jo, men det finns mycket som jag tycker om. De estländare jag sagt det till har undrat om jag är riktigt klok, men jag tycker om människorna. Folk kanske inte ler och fjäskar i onödan, men det är en snäll grundstämning och går det dåligt är det alltid någon som hjälper en. Dessutom kan man lära känna folk genom att gå fram till en främling och börja diskutera bröd – i Sverige vet folk inte ens vad man menar med svart bröd och man får inte snacka med främlingar.

En annan sak som Anna lyfter fram, som kan stå symbol för en annan kulturskillnad, är hur man hanterar träd i Estland jämfört med Sverige. I Sverige råder i regel låg tolerans mot träd som är döda, växer snett eller står i vägen, allt ska huggas ned, menar hon. Mina tankar förs till de omstridda lindarna på Vasagatan i Göteborg och ”TV-eken” på Östermalm i Stockholm.
– I Estland tycker jag hela tiden att man ser underbara sätt att bemöta träd som inte är levande eller raka. Man kanske stöttar upp ett träd som håller på att tippa så att det står kvar och går att krypa upp och sitta i, någonstans såg jag ett dött träd som man målat rosa… Skillnaderna är ju inte så uppenbara att det är lätt att förklara för icke-estofiler, det är säreget men inte superexotiskt. Men det känns väldigt levande. 

Om jag säger att du sällar dig till den långa raden av balttyska estofiler, vad säger du då?
– Det här med släkten Focks balttyska bakgrund är något jag blev påmind om i våras! Någon gång gjorde min morbror ett tappert försök att berätta om släktens historia, men eftersom jag var kanske fjorton år och mest intresserad av tjuvrökning och fula pojkar så uppfattade jag inte mycket mer än någonting om Ingermanland och Livland. Nu var det Tõnu Trubetsky [sångare i Vennaskond, red. anm.] av alla människor som påminde om det efter att jag mejlat honom för att fråga om konserter och ställa dumma bokresearchfrågor om punk bakom järnridån. Han pratade mycket om estniska slott och gods ett tag och hittade ett gammalt von Fock-släktvapen. Men även om man antar att alla Fockar har samma ursprung är det ingen som lyckats hitta den exakta kopplingen mellan baltfockarna och min del av släkten. Men det var en spännande påminnelse, speciellt eftersom jag blev estofil innan det här kom in i bilden, så det ska jag nog titta mer på vid tillfälle.

Du har sagt att du fram till för en månad sedan kunde säga röv på estniska, men inte tack. Hur går det med att lära dig språket?
– Ja, jag har ju lärt mig enormt mycket bara av att lyssna på musik, men mitt ordförråd har till ganska stor del kretsat kring kärlek, röv och världens undergång just därför, så vardagliga artigheter tar jag reda på när jag märker att det behövs. Sedan har jag ju snappat upp en massa extra av att vara i Estland, så jag förstår ganska bra och försöker till exempel beställa mat på estniska när jag är där. Förutom att jag ibland får kefir i stället för vatten till maten brukar det gå bra. Men nu tänkte jag lära mig ordentligt och läser estniska på distans från Uppsala. Jag får se hur det går, det är lite för mycket liv i livet just nu så jag försöker hålla ambitionsnivån på en hanterlig nivå, men så länge jag inte blir stressad av pluggandet tänker jag fortsätta.

Rysk romans slutade i rysk roman

Själv lärde jag känna Anna för en handfull år sedan när vi studerade ryska tillsammans vid Göteborgs universitet, och hennes senaste roman Cirkus Smuts skildrar också, kort sagt, livet för några studenter vid språkinstitutionen där. 2013 debuterade hon med romanen Absolut noll som berättar om ryska homosexuellas vardag i St. Petersburg (romanen belönades med såväl Katapultpriset och Borås Tidnings debutantpris). Så om det var punken som väckte intresset för Estland, hur började hennes ryska romans?
– Det såddes ett frö för många år sedan när jag var tillsammans med en man som spelade gitarr och sjöng Vysotskij för mig på kvällarna, men det började på riktigt när jag började studera ryska för att bli översättare. Ganska kort efter det åkte jag till Sankt Petersburg ensam med min son som var fyra eller fem år då – fråga mig inte hur jag fick för mig att det var en bra idé, men vi överlevde. Efteråt längtade jag efter att bli uppläxad av tanter som såg mig gå utan mössa och efter ångestframkallande bakgårdar och skrev Absolut noll för att få vara där. Det är alltid så när jag skriver, att det blir bra när jag bara drivs av längtan efter en plats och en vilja att låtsas vara någon annan och dåligt när det mest bygger på en bra idé. Det är något med det ryska som passar min personlighet, exakt vad vet jag inte men det är antagligen något som bara kan uttryckas på ryska. Nu i somras var jag i Ryssland och gjorde research för nästa ryska roman och märkte att den där romansen inte alls var slut. Men det räcker med små doser, i längden skulle jag nog inte orka leva på en plats där man måste vara fatalist för att alls kunna gå utanför dörren och där man ska vara rädd för att hamna på sjukhus. 

På vilket sätt skiljer sig Ryssland och Estland åt?
– Om jag ska prata vidare om mitt resande och skrivande öster om Östersjön känns det som en stor skillnad i hur folk i allmänhet förhåller sig till staten. I Ryssland är det liksom en självklarhet för de flesta man talar med att man är en del av ett socialt och medicinskt experiment och att ens land försöker döda en, samtidigt som det inte verkar hindra speciellt många från att trivas och tycka att de har det bra där de bor även om det är intill en radioaktiv flod där det dumpas kärnavfall. Jag märkte det själv under den här senaste researchresan jag nämnde, när vi var en vecka utanför Tjeljabinsk och reste runt i kontaminerat område, att även min egen inställning till min överlevnad förändrades drastiskt på några dagar. Jag gick från att aldrig åka minsta sträcka utan säkerhetsbälte till att kastas runt i en bil och skratta hysteriskt åt dagens fjärde nära-döden-upplevelse. Det är alltid lite galenskap i Estland också, annars hade jag inte gillat det, men det är liksom en annan grundton i dumheterna och det känns aldrig riktigt riskabelt på samma sätt. Kanske handlar det sistnämnda om vad jag får för mig att göra också – estniska dumheter för mig är typ att stå längst fram på en konsert och tycka det är kul när säkerhetsvakterna får panik medan ryska dumheter till exempel har varit att smyga runt vid ett ställe där man laddar kärnvapen. 

På höstlovet bär det av till Estland igen. Vad står på schemat denna gång?
– Jag vet inte säkert, den här gången åker jag ensam och hade tänkt skriva, men efter att jag bestämde mig för att åka blev jag sjukskriven för utmattningssyndrom så jag tänker vara snäll mot mig själv och inte förvänta mig att bli klar med den ambitiösa ryska kärnkatastrofromanen. Men jag tar med skrivmaterial och kanske får jag en del gjort på den, eller så börjar jag på Estlandsromanen jag har i huvudet. Annars vill jag mest vara i Tallinn, äta svart bröd med senap och rökt ost, försöka tala lite estniska, promenera bland trähus och dricka öl på favoritställen. Och så får jag väl försöka hitta på något att ta mig för på min födelsedag. Jag kommer behöva leva ganska billigt så det blir kanske inga stora utsvävningar, men jag hoppas på konserter.

Jag tror att vi kommer att höra mycket mer om Anna Fock i fortsättningen, inte bara i ETC där hon själv är krönikör, på Aftonbladets och Svenska Dagbladets kultursidor, utan även i Estniska Dagbladet och här på sverigeesterna.se.

Filip Laurits
carlfiliplaurits@gmail.com