Mai Raud-Pähn 95

856

Mai Raud-Pähn 95 


 

Ükski ühing ei püsi ilma selle liikmete aktiivse pühendumuse ja tööta. Olgu see siis kohalik kodulooselts, poliitiline noorteorganisatsioon või Rootsi Eestlaste Liit, ikka on vaja kedagi, kes paneb kohvi tulele, kirjutab protokolli juhatuse koosolekutel või korraldab mõnel ühingu jaoks tähtsal teemal ürituse. Rootsi Eestlaste Liidu auliige Mai Raud-Pähn on just üks selline inimene, kes on aastakümnete jooksul pühendanud olulise osa oma oma ajast rootsieestlaste kultuurilisele ja ühistegevusele. Maid intervjueeris Filip Laurits.

Sel sügisel täitus sul 95. eluaasta. Palju õnne! See on tähelepanuväärne ja respektitekitav vanus. Samas oled sa ärksam ja aktiivsem kui paljud kes pole pooltki nii vanad. Kas see ongi pikaealisuse retsept?

Tänan õnnitlemast! Sa küsid retsepti. Ilmselt pärisin vanematelt tugevad geenid. Mu ema elas 95 aastani, isa lahkus 98-aastaselt. Kui palju liikuv eluviis ja spordid nagu ujumine, suusatamine ja jalgrattasõit on tervisele kaasa aidanud, ei tea öelda. Õnneks olen haigustest ja õnnetustest senini pääsenud.

Mis puutub aktiivsusesse, eeldab see vanas eas tugevat motivatsiooni, vaimne tegevus omakorda stimuleerib ja hoiab “pea korras”. Noorematel pole kahtlemata energiapuudust, kuid see on nende enda valida, millises sektoris aktiivselt kaasa aidata.

Sa oled läbi aegade olnud üks REL-i suurimatest eestvedajatest. Millal sa esimest korda REL-iga (tol ajal REE) kokku puutusid?

Minu isa, koolimees Märt Raud, oli asutamisest alates paarkümmend aastat REE Esinduskogu saadik. Tundsin seda organisatsiooni, kuid polnud ise aktiivne, 1980. aastal palgati mind REE bürooametnikuks. REE oli tol ajal üldvalimistele üles ehitatud organisatsioon, mis andis kõigile Rootsis elavatele eestlastele võimaluse demokraatlikult kaasa rääkida. Iga nelja aasta järel valitud 100-liikmeline Esinduskogu koosnes parlamentaarsetest rühmitustest, “parteidest”, mis koostasid tegevusprogrammi, kuid hoolitsesid ka järelkasvu eest.

Minu esimene töölülesanne REE kontoris oli raamatukogu ja 1972. aastal asutatud Kultuuriarhiivi eest hoolitseda. Kolm esimest kuud sorteerisin näiteks vanu eesti ajalehti. Hiljem laienesid ülesanded, kuni 1987. aastal võtsin vastu büroojuhataja koha. 1982. aastal kandideerisin “erapooletuna” Esinduskogussse, büroojuhatajana kuulusin REE ja REL juhatusse.

1987.a. võtsid sa üle käesoleva ajakirja peatoimetaja ameti. Rahvuslik Kontakt oli selleks ajaks juba 30 aastat ilmunud ja sinu käe all ilmus ta veel pea teist samakaua. Kuidas arenes see ajakiri nende aastate jooksul? Milliseid lootusi paned sa ajakirja uuele versioonile?

Minu eelkäijal Ahti Pael oli oma kaastööliste võrgustik. Kui ma ajakirja üle võtsin, pidin peaaegu nullist alustama. Kuid Eestis algas põnev vabanemisprotsess, mistõttu polnud teemadest puudus. Aegapidi püüdsin ajakirja sisu mitmekülgsemaks muuta ja kultuurile rohkem rõhku panna.

Pärast taasiseseisvumist saatsime ajakirja ka Eestisse ja saime sealt häid kaastöölisi. Uuelt ajakirjalt ootaksin teemasid ja informatsiooni, mis võimalikult palju eestlasi huvitaks. Kuna tekstid on kakskeelsed, võiks loota ka nooremat, eesti juurtega lugejaskonda. Näen selles suurt eelist.

Käesoleva aasta jooksul oled sa osalenud ja korraldanud mitu erinevat üritust. Septembri lõpus korraldati Leivapäev Stockholmis ja see teema tundub olevat sulle eriti südamelähedane. Kas eestlastel on leivaga mingi eriline suhe? Kas leival on Eestis kõrgem staatus kui näiteks Rootsis?

Käesoleva juhul algatasin Rootsi Eestlaste Liidu nimel diskusiooni eesti hapandatud leiva tervislikkusest, haakudes Eestis välja kuulutatud Rukkiaastaga 2015. Leival on eestlaste seas aastasadu olnud eriline staatus kui elu alus, arvan, et suuremal määral kui Rootsis. Kuna seda alati polnud saada, peeti seda pühaks, näiteks kui leivatükk maha kukkus, tuli üles tõstes anda sellele suud.

60. aastatel tegutses Rootsis Peekeri pagartööstus, millel olid oma poed nii Stockholmis kui Göteborgis kust oli võimalik saada eesti rukkileiba. Viimaste aastate jooksul on juuretisega hapendatud leib muutunud Rootsis järjest populaarsemaks. Kas see uus suundumus võib ehk tuua eesti rukkileiva tagasi rootsi turule?

Eestlased tõid 1944. aastal hapendatud rukkileiva traditsiooni Rootsi ja hakkasid varsti leiba ise tootma, sest rootslaste magus “limpa” ei vastanud meie maitsele. Peale Peekeri valmistasid leiba ka Tooming ja Simson. Kahjuks pole neist pagaritööstustest ühtegi järel, kuid eestlased igatsevad jätkuvalt oma hapuleiva järele, pealegi kuna Eestis on üle mindud vähemtervislikele tootmismenetlustele, nagu suhkru lisamine.

Õnneks ühtib meie leivaigatsus praeguse Rootsi “trendiga” süüa tervislikult. Leivapäeval õnnestus minu arvates täiel määral esile tuua hapendatud rukkileiva häid tervislikke omadusi. Eesti leivale reklaami tehes saame seega faktidele toetuda.

Leivapäeva üritus toimus nii eesti kui rootsi keeles. Kas rootslaste hulgas oli selle vastu suur huvi?

Kutsusime Leivapäevale ka Eestirootslaste Kultuuriühingu SOV esindajad. Peale selle oli kuulajate hulgas rootslastest abikaasasid, kes tundsid huvi koduse leivaküpsetamise vastu. Andis ju restoran Ester igale sööjale paki õige juuretisega (surdegskultur) kaasa. Viskasime kivikese vette, vaatame, kuidas ringid laienevad.

Sa oled ka ringi sõitnud nätusega “Paadipõgenikud 1944. Nelja paadi lood”. Viimati oli näitus üleval Nynäshamnis. Kuidas see seal vastu võeti? Kuulajate hulgas oli ju palju inimesi, kellel oma hiljutine põgenemine veel värskelt meeles.

Käisime koos lätlase Peteris Ininbergsi ja tema koostatud Gotlandi põgenike fotonäitusega ka Gävles ja Sundsvallis. Gävle raamatukogus korraldatud Ajaloopäeval kuulasid uuspõgenikest koolilapsed põnevusega jutustust II ilmasõja sündmustest ja laevakatastroofidest, tunnetasid paralleele.

Sundsvalli Seenioride ülikooli rootsi publikul oli väga elav huvi oma lähimineviku vastu. Nynäshamni Vuxenskolas rootsi keelt õppivaist uustulnukaist suutis vähese keeleoskuse tõttu vaid osa jutustust jälgida. Kuna päeva teemaks oli Balti riikide tutvustamine, siis arvan, et suuremat kasu tegid õpetajad, kes oma klassides omaaegsetest paadipõgenikest rääkisid.

Kas rootsi eestlased peaksid tegema rohkem koostööd teiste vähemusrahvuste esindajatega nagu lätlased ja leedukad ning hiljem saabunud, et oma ajalugu ja tegevust paremini tutvustada ja sel viisil aidata hiljem tulijate integratsioonile paremini kaasa?

Meil on hea koostöö lähedaste vähemusgruppidega, nagu lätlased ja leedulased, kellega meid seob ühine minevik, vaevalt aga kaugete maade sisserännuorgansatsioonidega. Tegeleme üsna intensiivselt Eestist hiljuti saabunute integreerimisega, näiteks rootsi keele kursusi korraldades ja juriidilist abi andes. Mõeldav oleks muidugi teisi gruppe kohata, kuid arvan, et peaksime sel juhul toimima uusrootslasena, koostöös näiteks rootsi keele õpetusega Svenska för invandrare. Miks mitte jutustada, mis meile Rootsis tundus alguses naljakas või sümpaatne? Või muudest kogemustest. Pangem mõte idanema.

Eestis on lahvatanud tugevad pagulastevastased hoiakud, samas on ka tugev pagulasi soosiv liikumine. Ma kujutan ette, et Rootsi eestlaskond oma kogemustega võiks aidata muuta seda võõrastevaenulikku hoiakut mis praegu levib paljude eestlaste hulgas. Mis sa sellest arvad?

Arvestades Eesti suurt venekeelset elanikkonda, võib aru saada eestlaste vastuseisust uusi võõraid vastu võtta. Põgenikuna kohtasin Taani riigiasutustes samalaadi vastuseisu, nende probleemiks oli 1940ndatel mitusadatuhat sakslast. Au neile, kes sõjapõgenikes näevad ahastuses pagenud inimesi, kellele inimarmastuse nimel ja kaastundes ulatada abikäsi. On ju tegemist vaid mõnesajaga, pealegi on Eesti majanduslikult küllalt edukas riik. Saaksime muidugi oma Rootsi kogemustest rääkida, sest annaksime seega moraalset tuge rahvaliikumisele, mis töötab lahke ja sõbraliku Eesti suunas.

Suvel aitasid sa kaasa Rootsi Eestlaste Esinduse (REE) arhiivi digitaliseerimisele, mida viis läbi Alo Ervin, ajalootudeng Tartust. Stockholmi Eesti Päevalehes ilmunud ariklis (02.09.2015) avaldad sa kahetsust, et osa tegevuse lõpetanud organisatsioonide materjalidest on varjul kodudes ja neid ähvardab pärijate teadmatuse tõttu äraviskamine. Mida saab REL, lisaks informeerimisele, teha selleks, et selliseid materjale päästa?

Arvan, et mõnelgi on tegevuse lõpetanud ühingute materjale kodus, massiliselt kindlasti mitte, sest arhiive on korrastatud nii Lundis ja Uppsalas kui ka Eskilstunas. Ka on Stockholmi arhiivi toodud dokumente, mida oleme korrastanud ja edasi saatnud. Näiteks paigutasime Helsingborgi ja Arvika Eesti Seltside arhiivid Rootsi Riigiarhiivi.

Kuid üldiselt on teada, et meie arhiiv Eesti Majas võtab veel korrastamata arhiive vastu. Oleme sellest Eesti Päevalehes teatanud. Kui kellelgi on midagi ära anda, palun kontakti astuda meie arhiivi juhataja Jüri-Karl Seimiga, e-posti aadress: juri.karl.seim@jksab.se.

Vähem kui aasta pärast tähistab Eesti 25 aasta möödumist Nõukogude võimu alt pääsemisest 1991. aastal. Pärast vabadusvõitluse eesmärkide täitumist tuli paljudel Välis-Eesti organisatsioonidel end ümber orienteerida. Selle käigus sai näiteks REE-st REL. Kuidas sina seda perioodi mäletad? Milleks täna on REL-i vaja?

Eesti taasiseseisvumisele reageeris 1993. aastal Rootsi Sisserännuamet (Invandrarverket), mille alla REE kuulus kui etniline sisserännuorganisatsioon. Meile teatati, et kaotame riigitoetuse, sest Rootsis pole enam “eksiilparlamenti” vaja – Eesti on ise valinud Riigikogu. Pealegi puudusid meil liikmed, nagu nõuti, olid vaid valijad ja vabatahtlikud toetajad. Tollaaegne juhatuse esimees Peeter Luksep tegi kiire ettepaneku moodustada Rootsi Eestlaste Liit, mille liikmed tasuvad ka liikmemaksu.

1993. aasta lõpuks oli 2000 eestlast avaldanud soovi liikmeks astuda. Ja järgmise aasta märtsikuu istungil asendati REE REL-iga. Välismaailmas on hulk eesti kogukondi, suurimad Kanadas ja USA-s, enamikul on kogu riiki hõlmav demokraatlkult ülesehitatud keskorganisatsioon. Rootsis on REL oma kohalike osakondadega ja allorganisatsioonidega selleks keskseks “Eesti ühinguks”, kuhu peaksid kuuluma kõik, kes end mingil määral eestlaseks peavad.

Oleme osa Suur-Eestist, Väike-Eestile toeks. Eesti keel ja kultuur on seda väärt, et seda hoida ja armastada. Seepärast pean REL-i väga vajalikuks.

Millised on suurimad väljakutsed REL-i ees tulevikus?

Minu arvates on REL-i suurim probleem vananev liikmeskond. Peaksime oma tegevuse ja algatustega suutma nooremaid hulgaliselt kaasa tõmmata. Vajame Esinduskogusse tegusaid inimesi, kellel aega ja tahtmist eestluse vankrit vedada. Tegelikult pole meil kreatiivsetest inimestest puudu. Tulge kaasa!

    


 

Mai Raud-Pähn 95

Ingen förening överlever utan dess medlemmars aktiva engagemang och ideella arbete. Oavsett det gäller din lokala hembygdsförening, ett politiskt ungdomsförbund eller Sverigeesternas förbund, behövs det alltid någon som sätter på kaffe, för protokoll på styrelsemötet eller anordnar en aktivitet tillägnad någon av föreningens hjärtefrågor. Sverigeesternas förbunds hedersmedlem Mai Raud-Pähn är just en sådan person som i årtionden ägnat en avsevärd del av sin tid och energi åt Sveriges estniska kultur- och föreningsliv. Mai intervjuerades av Filip Laurits.

I höst fyller du 95 år. Grattis! Det är en anmärkningsvärd och respektingivande ålder. Samtidigt är du piggare och mer aktiv än andra som är hälften så gamla. Är det receptet för att uppnå en hög ålder?

Tack för gratulationen! Du frågar om ett recept. Uppenbarligen har jag ärvt starka gener från mina föräldrar. Min mamma levde till 95-årsåldern, pappa blev 98 år gammal. Hur mycket ett rörligt levnadssätt och sporter som simning, skidåkning och cykling har inverkat på min hälsa, kan jag inte säga. Tack och lov har jag hittills klarat mig undan sjukdomar och olyckor.

Vad gäller ett aktivt liv, förutsätter det en stark motivation vid hög ålder, intellektuell verksamhet stimulerar i sin tur och håller huvudet klart. Yngre människor har utan tvekan ingen brist på energi, men man måste välja själv i vilken sektor man vill engagera sig aktivt.

Oavsett svaret finns i generna eller levnadssättet, du har under lång tid varit en av de mest drivande personerna inom REL. När kom du för första gången i kontakt med REL (då REE)?Vad för slags organisation var det då?

Min pappa, skolmannen Märt Raud, var alltsedan REE grundades ombud i dess representantskap i flera årtionden. Jag kände till organisationen, men utan att vara aktiv. 1980 anställdes jag som kanslist i REE. Organisationen var på den tiden till för att hålla allmänna val, vilket gav alla Sveriges ester en möjlighet att få sin röst hörd demokratiskt. Vart fjärde år valdes ett 100 medlemmar stort representantskap bestående av olika parlamentariska grupper, “partier”, som sammanställde verksamhetsplaner, men värnade även om återväxt.

Min första uppgift i REE:s kontor var att ansvara för biblioteket och Kulturarkivet som grundats 1972. De tre första månaderna sorterade jag t.ex. gamla estniska dagstidningar. Senare utökades mina arbetsuppgifter tills jag 1987 tog över som kanslichef. 1982 kandiderade jag för första gången som “oberoende” till representantskapet, som kanslichef tillhörde jag styrelsen för REE och REL.

1987 tog du även över som chefredaktör för denna tidskrift, trettio år efter att den grundades. Du var själv chefsredaktör under nästan lika lång tid. Hur utvecklades tidskriften genom åren? Vad har du för förväntningar på tidskriftens nya version?

Min föregångare Ahti Pae hade sitt eget nätverk av medarbetare. När jag tog över tidskriften, var jag nästan tvungen att börja från noll. Men i Estland pågick en spännande befrielseprocess varför det inte var någon brist på teman. Med tiden försökte jag göra innehållet mer mångsidigt och lägga större fokus på kultur. Efter återbefrielsen skickade vi tidskriften även till Estland och fick bra medarbetare därifrån.

Av den nya tidskriften förväntar jag mig teman och information som intresserar så många ester som möjligt. Då texterna är på två språk, kan man vänta sig även en yngre läsarkrets av estnisk härkomst. Jag ser en stor fördel däri.

I år har du varit med och anordnat flera olika evenemang. I slutet av september anordnades Estniska brödets dag och det är ett tema som verkar ligga dig särskilt nära om hjärtat. Har esterna en särskild relation till sitt bröd? Har brödet en högre status i Estland än t.ex. Sverige?

I detta fall tog jag i Sverigeesternas förbunds namn initiativ till en diskussion om nyttan med estniskt surdegsbröd och hakade därmed på vad som i Estland utropats till Rågåret 2015. Brödet har i århundraden haft en särskild status för esterna som livets fundament, det i större grad än i Sverige, tror jag. Eftersom det inte alltid gick att få tag på, betraktades det som heligt. Om man till exempel tappade ett stycke bröd, skulle man genast plocka upp det och kyssa det.

På 1960-talet fanns Peekers bageri med butiker i både Stockholm och Göteborg som tillhandahöll estniskt bröd. Under de senaste åren har surdegsbröd blivit alltmer populärt i Sverige. Kan denna nya trend återinföra det estniska surdegsbrödet på den svenska marknaden?

1944 förde esterna med sig traditionen med surdegsbröd till Sverige och började snart att producera eget bröd, eftersom svenskarnas söta limpa inte passade vår smak. Förutom Peekers bageri fanns även Tooming och Simson. Tyvärr finns inte någon av dessa brödproducenter kvar, men esterna längtar fortfarande efter sitt surdegsbröd, desto mer som man i Estland övergått till mindre hälsosamma tillverkningsmetoder, t.ex. att tillsätta socker.

Som tur är går våra bröddrömmar hand i hand med den rådande svenska trenden att äta mer hälsosamt. Enligt min mening lyckades vi att framföra surdegsbrödets hälsosamma egenskaper till fullo på Estniska brödets dag. När vi gör reklam för estniskt bröd kan vi därmed stödja oss på fakta.

Estniska brödets dag anordnades på både estniska och svenska. Var det många svenskar som visade intresse för evenemanget?

Till Estniska brödets dag bjöd vi även in företrädare för Estlandssvenskarnas kulturförening SOV. Därutöver fanns det svenska partners bland åhörarna som intresserade sig för hembakat bröd. Dessutom delade ju restaurang Ester ut ett paket äkta surdegskultur till varje bordsgäst. Vi kastade en sten i vattnet, nu får vi se om det ger några ringar.

Du har även turnerat med utställningen Båtflyktingar 1944. Berättelser om fyra båtar. Nu senast var du med och satte upp utställningen i Nynäshamn. Hur mottogs evenemanget av besökarna som till stor del bestod av personer med egna färska flyktupplevelser?

Vi har även varit i Gävle och Sundsvall tillsammans med letten Peteris Ininbergs och hans fotoutställning om flyktingar på Gotland. På Historiedagen som anordnades i Gävles stadsbibliotek lyssnade de nyanlända skolbarnen intresserat på berättelsen om andra världskrigets händelser och båtkatastrofer, de såg parallellerna.

Den svenska publiken på Senioruniversitetet i Sundsvall visade ett livligt intresse för sin närhistoria. På Vuxenskolan i Nynäshamn var det på grund av bristande språkkunnighet blott en del av de svenskstuderande nyanlända som kunde följa med i berättelsen. Eftersom dagens tema var att lära känna de baltiska länderna, tror jag att lärarna hade störst nytta av evenemanget, då de berättar om sin tids båtflyktingar i sina klasser.

Skulle sverigeesterna kunna samarbeta mer med andra minoritetsföreningar och nyanlända för att själva nå ut med sin historia och verksamhet och på så vis även bidra till deras integrering?

Vi har ett samarbete med närstående minoritetsgrupper, som letterna och litauerna, vilka vi delar ett gemensamt förflutet med, men desto mindre med andra nationaliteters invandrarorganisationer.

Vi sysslar ganska intensivt med att integrera nyanlända från Estland, t.ex. genom att anordna svenskkurser och ge juridisk hjälp. Det vore naturligtvis tänkbart att träffa även andra grupper, men jag tror att vi i så fall behöver agera som nysvenskar i samarbete med t.ex. Svenska för invandrare. Varför inte berätta om vad som i början tycktes oss underligt eller sympatiskt i Sverige? Eller andra erfarenheter. Vi låter tanken gro.

I Estland har det blossat upp ett motstånd mot asylsökande samtidigt som det finns en stark motrörelse som välkomnar dem. Jag föreställer mig att sverigeesterna med sina erfarenheter skulle kunna bidra till att ändra den främlingsfientliga attityd som råder bland många ester. Hur tänker du kring det?

Med tanke på Estlands stora ryskspråkiga invånarantal, kan man förstå esternas motstånd mot att ta emot nya främlingar. Som flykting i Danmark mötte jag samma slags motstånd från de danska myndigheterna, deras problem under 1940-talet var de flera hundratusen tyskarna.

All heder åt dem som i krigsflyktingarna ser förtvivlade människor på flykt att räcka en hjälpande hand i medkänsla. Det handlar ju bara om ett par hundra personer, dessutom är Estland ett ekonomiskt sett nog så framgångsrikt land.

Vi skulle såklart kunna tala om våra erfarenheter från Sverige, då vi därmed skulle ge ett moraliskt stöd till denna folkrörelse som arbetar för ett vänligt och välkomnande Estland.

I somras bistod du även vid digitaliseringen av en del av Sverigeesternas representations (REE) arkiv som genomfördes av en historiestuderande från Tartu. Du beklagar i en artikel (Estniska dagbladet, 02.09.2015) att en del av materialet från nedlagda estniska föreningar i Sverige finns undangömt i privathem och riskerar att kastas bort av efterkommande som inte uppskattar dess värde. Hur kan REL gå till väga för att rädda sådant material förutom genom att informera?

Jag tror att det finns en och annan som förvarar material från upphörda föreningar i sina hem, men visst inte i någon större skala, då det upprättats arkiv i såväl Lund som Uppsala och även i Eskilstuna.

Även arkivet i Stockholm har tagit emot dokument som vi iordningställt och lämnat vidare. T.ex. har Helsingborgs och Arvikas estniska sällskaps arkiv placerats i Sveriges riksarkiv.

Men det är i allmänhet känt att vårt arkiv i Estniska huset tar emot även osorterade arkiv. Vi har informerat om det i Estniska dagbladet. Om någon har något material att lämna in, vänligen kontakta vår arkivansvarige Jüri-Karl Seim, e-post: juri.karl.seim@jksab.se

Om mindre än ett år firar Estland 25 år i frihet sedan befrielsen från Sovjetunionen 1991. Efter att frihetskampen uppnått sitt mål, blev det nödvändigt för många estniska organisationer att omprofilera sig, inte minst för REE som omvandlades till REL. Vad minns du från denna period? Varför behövs REL idag?

När Estland befriades tillhörde REE ännu det svenska Invandrarverket i egenskap av etnisk invandrarorganisation. 1993 meddelade man oss att vi kommer att förlora statsbidraget, eftersom det inte längre finns något behov av ett “exilparlament” i Sverige – Estland har valt ett eget parlament. Dessutom saknade vi medlemmar, vilket krävdes, vi hade bara väljare och frivilliga medarbetare.

Den dåtida styrelseordföranden Peeter Luksep kom snabbt med förslaget att bilda Sverigeesternas förbund, vars medlemmar också ska betala en medlemsavgift. I slutet av 1993 hade 2000 ester uttryckt sin önskan att bli medlem. Och på sammanträdet i mars följande år omvandlades REE till REL.

I utlandet finns det en mängd estniska kolonier, de största i Kanada och USA, majoriteten med rikstäckande, demokratiskt uppbyggda centralorganisationer. I Sverige är REL med sina lokalavdelningar och medlemsorganisationer den centrala “Estniska föreningen”, dit alla som på något sätt betraktar sig som ester borde höra. Vi är en del av Stor-Estland, vars existens är till stöd för Lill-Estland. Estlands språk och kultur är värda att värna och älska. Därför anser jag att REL är väldigt nödvändigt.

Vilka är REL:s största utmaningar för framtiden?

Enligt min åsikt är REL:s största problem det åldrande medlemsunderlaget. Vi måste kunna locka med oss många fler yngre med vår verksamhet och våra aktiviteter. Vi behöver driftiga människor till representantskapet som har tid och lust att föra vidare estniska värden och traditioner. Egentligen har vi ingen brist på kreativa människor. Häng med!